Romantiserar gangsterrappen gänglivet?

Innan jag läste denna bok visste jag ungefär lika mycket om rapp som jag visste om swedenborgianism eller lepidopterologi. Om faktiskt inte mindre — för jag har ju sett fjärilar, men aldrig har jag träffat en rappare. Artisten Drake hade kunnat traska förbi med fullt entourage utan att jag hade känt igen honom.  

I förberedelse för denna recension av Emil Arvidsons Svensk gangsterrap har jag brassat på rejält med Rakim, Notorious B.I.G., Tupac Shakur, och deras svenska epigoner. Mina enkelglasade fönster har dallrat i takt med Tha Doggfather. Likt poliser och åklagare landet över har jag nu bekantat mig med Sveriges gangsterrap, och Arvidson har varit min Vergilius. Han ger läsaren en ordentlig rundtur, och det är helt klart mer inferno och purgatorio än paradiso.  

Ibland gör Emil Arvidson ett kort inlägg om musikens kvalitet eller karaktär men hans bok handlar i huvudsak om rappens plats i samhället. Han varvar kapitel om fallet med den mördade artisten Einár med kapitel om genrens historia, samt intervjuer med managers och rappare, poliser och jurister. Boken hade nog kunnat vara lite kortare. Den har långa beskrivningar som inte riktigt leder någonstans och ett fåtal argument vevas om och om igen. Men Arvidson uppnår sitt mål. Han förser oss med “lite mer bakgrund och kunskap” om en missförstådd genre: “många svenskar – kanske majoriteten – har börjat se musiken som något depraverat och provocerande.”  

Men vänta lite… “kanske majoriteten”? Hur lättkränkta är vi egentligen? Hasse Aro står i tv-programmet Efterlyst och frågar Emil Arvidson: “Finns det rappare som inte är kriminella?” Den frågan förväxlar gangsterrappen med rappgenren i helhet; men samtidigt försöker gangsterrappare provocera och testa gränser. Det är så de bygger popularitet. En kriminell image säljer, helt enkelt. En “välkänd rappare” säger till Arvidson att “det bara är kanske tjugo procent av de du lyssnar på som faktiskt lever livet de pratar om.”  

Romantiserar gangsterrappen gänglivet? Ibland. Visst, några rappare ger uttryck för den sjabbiga verkligheten: pendlingen mellan sunkiga lägenheter och häkten. Men många låtar handlar om att leva farligt och sälja narkotika för stora belopp. Det stämmer bara halvt. Till exempel har gänget Shottaz “länge tjänat stora pengar på att via telefonbedrägerier lura äldre pensionärer och funktionsnedsatta, ofta ensamstående kvinnor, på deras besparingar,” skriver Arvidson. “Har det kommit några fantastiska svenska rapplåtar om att blåsa äldre damer, skicka in fejkade sjukintyg eller fiffla med deklarationen, så har i alla fall jag missat dem.” (En nisch, kära rappare! Pennor i hand!)  

Gangsterrapp tycks vara en symbolfråga med ganska lite politisk substans. Riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) har varit kritisk till genren men inte ens han vill ta till förbud. På sin höjd vill han se färre kriminella rapartister spelas på SR. Men som Arvidson redogör för är public service mer eller mindre en “icke-fråga” för rapparna själva eftersom de når sina fans genom sociala medier och streamingtjänster.  

“Musiken görs inte bara för att hylla sina kvarter,” skriver Arvidson, “utan för att kunna lämna dem.” Rapparna vill vidga sina horisonter, och kanske kan själva musiken bäst upplevas långt från sitt ursprung. “Not until you’ve listened to Rakim on a rocky mountain top / Have you heard hip hop,” rappar Saul Williams, “Extract the urban element that created it / And let a open wide country side illustrate it.”  

Älskar du musiken och hatar våldet? Ta dig till fjällen med ett par bra hörlurar och dunka på rejält. 

***

Läs även: Medier hjälper till att bygga gangstrarnas varumärke

Läs även: Det extrema Landet Lagom