Romantiskt om åldrad rockhjälte

Nyligen träffade jag en bekant som berättade om sin sommarsemester i New York. Det var inte första gången han var där, men nu var han inte längre så sugen på att återvända. Marijuanabruket som numera är tillåtet för alla över 21 år hade snabbt slummat ned staden, berättade han – men lade med ett skratt snabbt till: ”Kanske innebär det en nytändning för rockmusiken där”. 

Det ruffiga New York under sjuttio- och åttiotalen har mytologiserats länge. Utan drogerna, prostitutionen, de risiga lägenheterna och de rotlösa existenserna – ingen alternativrock, ingen punk och ingen No Wave – så brukar resonemanget gå. Som att en gentrifierad, mer välordnad turiststad inte ger den friktion som riktigt intressant rockmusik behöver för att uppstå. Kanske stämmer det, och vi får snart en ny våg spretig rock från en stad som blir farligare för både invånare och turister.

Det är i sjuttiotalsmyten om New York som Aris Fioretos gräver djupt, i sin senaste roman. En åldrad rockhjälte med det talande namnet Ache Middler får en dag post från en kvinna han tillbringat en natt med i Amsterdam för tolv år sedan. Hon berättar att hon fött en dotter och ber honom skriva brev till dottern, berätta om sitt liv så att hon får lära känna sin far. De tunna gudarna består till största delen av de tjugo brev som Ache Middler skriver: om sin uppgång och sitt fall på den självförbrännande rockscenen i New York, liksom om senare vistelser i London och New York. 

Aris Fioretos har själv sagt att romanen ska vara ett sent tack till rockbandet Television, vars musik ”bergtog” honom i mitten av sjuttiotalet. Och det märks att det är ett kärleksprojekt.  När jag läser kan jag föreställa mig hur en leende Aris Fioretos suttit bakom datorn och knattrat frenetiskt på tangentbordet, till tonerna av hög rockmusik med benet studsande i spastisk takt till musiken. 

Varje gitarrsolo beskrivs med metaforer och bilder som hämtas ur storstaden: neon, regnglittriga gator, en sugande längtan efter förlösning. Det finns en nerv i texten som lyckas återskapa rockens sökande efter något nytt, något större. Dessutom strösslas texten med anspelningar på kända rocklåtar. En del verkliga band, som Blondie, Ramones och Talking Heads fiktionaliseras och virvlar förbi då de på olika sätt korsar väg med Ache Middlers fiktiva band Transmission (namnet är förstås en uppenbar hyllning till just Television).

I händerna på en mindre begåvad stilist skulle det ha fallit platt, och ibland slirar det iväg ut i ett alltför bildtungt språk i jakten på den bästa beskrivningen av ett gitarrsolo. Rockmusikens rebelliska och frihetstörstande anslag, där inga känslor är för små, färgar också prosan med stämningar som drar iväg mot det uppenbart patetiska. Men allt räddas förstås av att vi har att göra med en författare som behärskar romankonsten till fullo. Det är ju Ache Middler som berättar och därmed är det patetiska anslaget snarare en beskrivning av romanens huvudperson. 

Trots det skulle texten ha vunnit på att några konsertbeskrivningar eller studioreps-interiörer kortades ner. För det är när vi får läsa mer om Ache Middlers relationer – till bandmedlemmar, till flickvänner och till sin familj – som texten griper tag på allvar. När explosionerna tystnar och personen bakom rockposén framträder. Och det är ju oftast så det fungerar även med rockbiografier: ändlösa beskrivningar av scenframträdanden (som är till förväxling lika) är aldrig lika spännande som att få veta mer om personen bakom musiken, och vad han eller hon har för drivkrafter.

***

Läs även: Lea Ypi visar varför nostalgin kring kommunism lever

Läs även: Marcel Proust var ingen torrboll