Rörelse, osäkerhet och opportunism

Valrörelsen 2010 var märklig och deprimerande. Samtidigt som det var svårt att se några stora yttre skillnader mellan blocken har aldrig den rena kampen om makten varit tydligare i svensk politik.

Framtiden var frånvarande i debatten. De nya moderaterna ville framstå som trygga förvaltare av välfärdsstaten, socialdemokraterna ville övertyga om sin ekonomiska ansvarsfullhet i orostider. Resultatet blev en änglakör som sjöng både den statliga välfärdens och budgetdisciplinens lov.

Ändå vore det fel att tala om konsensus. Valrörelsen var laddad med den negativa energi som uppstår när två rivaliserande grupper intensivt tävlar med varandra utan att ha definierat vad de slåss om. Och när maktkampen renodlas blir aktörernas karaktär och inbördes relationer avgörande, som i ett kungadrama av Shakespeare.

Inte minst pyrde misstänksamheten. Även om det var svårt att nagla fast moderaterna för någon enskild åtgärd som skulle rasera välfärden, fanns den berättigade frågan om rörelseriktningen. Som Mona Sahlins strateg Stefan Stern uttryckte det: »Sverige går att likna vid ett badkar där regeringen stegvis stänger av varmvattenkranarna. Vattnet är ljummet efter fyra år, men till slut blir det kallt. Vill majoriteten ha ett sådant Sverige?«

Men misstron gick även åt andra hållet. Alliansen lyckades upprätthålla bilden av socialdemokraterna som ett högskatteparti, vilket bland annat ledde till att en majoritet av väljarna felaktigt trodde att de rödgröna ville höja fastighetsskatten för de flesta småhusägare.

Kombinationen av misstänksamhet och blockpolitik visade sig ha en förvånansvärt mobiliserande effekt. Tidigare hade svenska väljare kunnat röstat på det parti vars program eller värderingar man haft mest förtroende för och sedan överlåtit själva regeringsbildandet till riksdagen. Nu lades ansvaret direkt i valmanskårens händer. Och frågan blev inte »vart ska vi hän?« utan »vem kan man lita på?«

När det politiska spelet förändras måste också den mediala bevakningen av politiken hitta nya former. Det är i alla fall en tanke som slår mig när jag läser »Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval«, en samling politiska reportage publicerade i denna tidskrift mellan 2006 och 2010.

Det gestaltande politiska reportaget är förstås inget nytt fenomen. Fokus reportrar trampar på i den tradition av »new journalism« som odlats av amerikanska journalister som Tom Wolfe, Jimmy Breslin och Hunter S Thompson och vars främsta affischnamn i Sverige är Dieter Strand.
De utmärkande dragen är mer litterära miljö- och personbeskrivningar, en känsla för dramaturgiska konflikter, förmågan att använda sig av betydelsebärande detaljer och snabba perspektivskiften mellan olika aktörer. Styrkan med denna typ av gestaltning är att den skapar inlevelse och förståelse. Men den kan också bli alltför kongenial med sitt objekt, berättaren riskerar att okritiskt återge aktörernas självförståelse.

Lösningen på detta problem är att öka subjektiviteten. Dieter Strand är så tydlig med sin ömhet för Palme att ingen läsare kan känna sig förd bakom ljuset, Hunter S Thompson gjorde sitt hat mot Richard M. Nixon och Hubert »The Hube« Humphrey till huvudsak i sin klassiska politiska reportagebok, »Fear and Loathing on the Campaign Trail 1968«.

När jag läst Fokus under de gångna åren har jag varit skeptisk just på denna punkt. Om än välskrivna och initierade har reportagen kommit från en alltför obestämd plats i rummet. Texterna har ibland känts för införstådda, för entusiastiska för det politiska spel som skildras, utan yttre referenspunkter.

Men när jag nu får reportagen rygg mot rygg i kronologisk ordning ser jag den större berättelse om svensk politik som besjälar skribenterna. Läsaren möter Reinfeldt och Borg under de opinionsmässigt första motiga åren, Mona Sahlin som nyvald partiledare, Maria Wetterstrand innan hennes stjärna nått zenit – allt skrivet i okunskap om valutgången, vilket är en bra motvikt mot efterklokhet. Här förmedlas rörelse, osäkerhet, maktbegär och opportunism men också personligt engagemang, strategisk beslutsamhet och politisk fingertoppskänsla.
Vad är då Fokus berättelse om 2010 års val, varför vann »dom«? Under läsningen framträder tre avgörande faktorer:

1) moderaternas principfasta opportunism under Reinfeldt, Schlingmann och Borg, 2) Mona Sahlins inre auktoritetsproblem och 3) den ekonomiska krisen, särskilt den andra fasen med Greklandskrisen under våren 2010. Även om småpartierna, inklusive sverigedemokraterna, ägnas några texter, är det ingen tvekan om att den drivande konflikten i berättelsen är socialdemokraternas och de nya moderaternas kamp om svenska folkets hjärtan och sinnen.

Mycket har skrivits om den svenska högerns make-over till ett pseudo-social­demokratiskt parti. Med hjälp av tät beskrivning snarare än vass analys fångar »Därför vann dom« den blandning av taktiskt pr-tänkande och genuin övertygelse som driver det moderata ledningsgarnityret. Här finns den skamlöse [[Per Schlingmann]], med hela sitt amerikanska konsulttänkande, som nogsamt instruerar partikamraterna om hur de ska vara klädda och vilka ord de ska använda för att tvätta bort all doft av Lidingö och Östermalm.

Men här finns också [[Fredrik Reinfeldt]] och [[Anders Borg]], ett strävsamt radarpar som osentimentalt har begravt sin nyliberala ungdom och kommit att se en stark stat som något positivt och nödvändigt.

Det betyder inte att moderaterna har blivit de nya socialdemokraterna. Snarare har de återgått till det gamla högerpartiets socialkonservatism med dess betoning på trygghet och omsorg. Däremot finns föga av socialdemokratins offensiva jämlikhetspolitik som framför allt personifierades av Olof Palme. Men förändringen har varit tillräckligt genomgripande för att övertyga många väljare om att moderaterna inte längre vill återinföra fattigvården och lösdriverilagen. Och det visade sig vara tillräckligt, givet två andra avgörande faktorer i omvärlden.

I efterhand verkar det självklart att [[Mona Sahlin]] skulle misslyckas. Hon var mer eller mindre tvungen att infria förväntningarna på ett mer lyssnande ledarskap efter riksbuffeln Persson. Hennes långa erfarenhet var inte bara en merit utan innebar att hon släpade på åtskilligt tungt bagage och internt motstånd. Dessutom stod hon inför ett problem som ingen socialdemokratisk partiledare behövt konfrontera tidigare: en enad front av borgerliga partier.

Men hon gjorde också allvarliga missbedömningar. Oppositionens gynnsamma opinionssiffror fram till våren 2010 skapade en falsk känsla av säkerhet: regeringen Reinfeldt tycktes förutbestämd att falla av egen kraft. Någon form av rödgrön koalition var nödvändig för att möta alliansen, men det misslyckade försöket att hålla vänsterpartiet utanför skadade Sahlins auktoritet.

Ändå kunde det förmodligen gått vägen för den rödgröna koalitionen om inte de grekiska statsfinanserna rasat ihop i juni 2010. Det handlade om mer än en instinktiv reaktion från väljarnas sida att stödja den egna regeringen under orostider. Den grekiska oordningen var som beställd av Schlingmann för att understryka Anders Borgs auktoritet som ansvarsfull rikshushållare.

I detta läge hade socialdemokraterna en närmast osynlig skuggfinansminister. Som rubriken lyder i ett av de sista reportagen i boken, tre veckor före valet: »Vart tog Östros vägen?«. För att utmana Reinfeldt och Borg hade Mona Sahlin behövt en kraftfull partner vid sin sida, en Wigforss, en Sträng, en Feldt. För egen del kan jag undra om det verkligen var nödvändigt för socialdemokraterna att binda sig vid budgetramarna så hårt som man gjorde. Men utan en stark finansministerkandidat med en tydlig idé om en mer offensiv ekonomisk politik fanns det inget alternativ. Och när det gällde budgetdisciplin var Anders Borg odisputerad svensk mästare.

Denna berättelse kan ses som en serie tillfälligheter: om Anders Borg varit aningen mindre kompetent, om Mona Sahlin hade greppat taktpinnen fastare från början, om Greklandskrisen inte inträffat skulle vi i dag ha en annan regering.

Men det är också möjligt att betrakta valutgången som effekten av en mer strukturell förändring av det svenska samhället. De grundläggande värderingar – jämlikhet, tilltro till staten och offentlig välfärd – som gett socialdemokraterna en dominerande politisk ställning har nu eroderats bort. Sverige har kanske upphört att vara landet Annorlunda och blivit mer likt andra europeiska länder.

Så kan det förstås vara. Men blir det inte lite underligt att förklara valutgången med förändrade samhällsvärderingar när det segrande partiet har ägnat det mesta av sin energi åt att övertyga väljarna om att man vill bevara den svenska samhälls­modellen? Oavsett om detta är sant eller inte bör det skänka en viss tröst åt de krisande socialdemokraterna. De sitter ju trots allt på originalreceptet.

Ny bok

»Därför vann dom« är ett samarbete mellan Fokus och Weyler förlag. Boken utgår från Fokus politiska bevakning 2006–2010. Den finns att beställa på Adlibris här.