Rubens röst

Inledningen till Ruben Östlunds långfilmsdebut »Gitarrmongot« tycks symptomatisk för regissörens sätt att göra film: tv-bilder av Lasse Berghagen i färd med att presentera ännu ett »Allsång på Skansen«. Men så plötsligt störningar, bilden sprakar till, för att snart försvinna helt.

Det är filmens titelperson, den lille gatumusikanten, som belägen på taket av ett bostadshus bestämt sig för att spela hyresgästerna ett spratt. Till tonerna av »Stockholm i mitt hjärta« dyrkar den säregne Jöteborgssonen ett gäng parabolantenner ur position. På samma sätt som »gitarrmongot« – här att betrakta som regissörens alter ego – bokstavligen leder uppmärksamheten bort från nationalscenens nivellerade allmängods, vill Ruben Östlund genom sitt filmskapande få människor att se bortom kolorerade sommarvyer, folkkära artister och klämkäcka programledare.

I stället vänder han kameran mot dem som mer sparsamt förekommer i tv och tidningar: människor i allmänhet. Bland dem en kantstött kvinna med grava tvångstankar, några mc-killar som sörjer en millimeterstor repa på cykeln, två självdestruktiva unga män som siktar tomglas mot skallen.

Ruben Östlunds objektiv nöjer sig inte med att bitterljuvt registrera vardaglig eskapism, även om det är ungefär så hans filmskapande ofta beskrivits: observerande i gränslandet mellan fiktivt och dokumentärt. Han tar det några steg vidare; konfronterar obarmhärtigt sina karaktärer inför situationer de tycks oförmögna att hantera.

Regissörens andra långfilm, »De ofrivilliga«, beredde honom ett internationellt genombrott i Cannes i våras. Med en stilla vals av Benny Andersson som ledmotiv griper filmen ännu djupare i svensk folkhemsrealism. Konventioner utmanas. Bilder ramas hellre in med fokus på fötter och ryggar än ansikten. Situationer ställs på sin spets, vänds ut och in, exploderar. Till slut vet inte karaktärerna hur de ska finna förmåga att ta sig ur omständigheternas sociala ritualer. Ruben Östlund är inte intresserad av att ta ställning. Ändå tycks den distanserade, lätt kyliga berättartonen bedräglig, som om regissören ömmar mer för sina karaktärer än de flesta andra.

Två fjortisar som växlar från sexposer framför webbkameran till allomfattande tonårsfylla. En man som under sin 60-årsfest låter förment patriarkal prestige stå före sin egen hälsa efter en dråplig olycka med sent utlöst raket. En känd skådespelerska, Maria Lundqvist, som slarvar bort tillfället att erkänna en oskyldig bussförseelse och blir sittande med övriga resenärer. Ett grabbgäng runt 30 som återses på ett sommartorp för att uppdatera gamla dryckesvanor. Den ofrivilliga avsugningen blir ett faktum, men i slutändan är det ändå bäst att avdramatisera händelsen och hålla god min, för flickvännen och inte minst för det fortsatta broderskapets skull. Friheten förblir en chimär.

Personerna står i praktiken fria att handla som de vill. Ändå styrs deras val i första och sista hand av gruppens förväntningar. En av få som går emot strömmen är lärarinnan som prövar sina mellanstadie­elever i socialpsykologiska experiment. Inför kolleger i lärarrummet slår hon näven i bordet och rasar mot nedsättande förtal av en förälder. När hon dessutom gör sak av slöjdlärarens fysiska tilltag mot en elev förlorar hon omgivningens respekt alldeles. I ett flera minuter långt uppslitande samtal med gärningsmannen uppmanas hon att dra tillbaka anklagelserna.

Det är i sådana stunder som »De ofrivilliga« odlar sin särart. Uthållighet och självständighet som står ut i dagens ängsliga filmlandskap. Fördjupande fragment som tar sig bortom schablonbilder av alkoholiserade poliskommissarier, förlösande konstnärer och andra skissartade personsignalement som länge dominerat vår nationella filmflora.

En annan som agerar emot förväntningarna är filmens busschaufför, som vägrar att återuppta resan innan någon tillstår sin skuld för en trasig gardinstång på toaletten. Men där lärarinnans grundval möjligen är rent moraliska vilar hans principer knappast på civilkurage. Kanske är det ett personligt allmäntillstånd – nyligen lämnad av fru och barn – han spelar ut på offentlig scen. En i själva verket konflikträdd människa som känner sig förorättad och med minsta möjliga motiv plötsligt sätter vardagskonflikter i system? Själv tycker Ruben Östlund att orsakerna bakom är ointressanta.

– Jag hatar psykologisering, att någon beter sig så bara för att hans mamma var dum när han var liten. Däremot tror jag att man agerar som de här karaktärerna utifrån den situation som de hamnat i, utifrån den roll de fått i gruppen, säger han.

Sättet att etablera tillspetsade situationer och marginaliserade karaktärer tycks i mycket regissörens eget, men har beröringspunkter såväl med filmer av Michael Haneke, Harmony Korine och Todd Solondz, som med Lars Noréns ensembledramer. Fast utan det frosseri i våld och misär som dessa voyeuristiska socialpornografer ofta renodlat. Jämförelsen med Roy Anderssons episodiskt uppbrutna filmskapande är mer självklar. Ruben Östlund förklarar att han inte kan skriva på något annat sätt, utan att det känns konstruerat.

– Jag tycker det är så tråkigt med den anglosaxiska dramaturgin, där en huvudkaraktär ställs inför ett problem som sedan ska lösas på något sätt. Värdet i den typen av film ligger aldrig i själva konstruktionen, utan i sättet den gestaltas på.

De båda regissörerna delar också tablåberättandet, levande tavlor som isoleras genom svarta bildrutor och förbinds i en förhöjd vardag där det banala och det absurda möts. Men där Anderssons värld är starkt stiliserad och befolkad med teatraliskt talande modeller, präglas Östlunds bilder av naturalistiskt skådespel. Och där Anderssons innehåll ofta formuleras som en kritik av profithungerns verkan på kollektivet, är Östlunds filmskapande baserat på hur kollektivet styr individen. Hellre än att söka samhälleliga svar tycks han intresserad av att loda karaktären utifrån oklara sociala mekanismer.

– Det värsta som finns är när regissörer gör domedagsprofetior om att vi står på moralens avgrund. Jag tycker det är en fåfäng hållning att det skulle ske i ens egen tid. Jag tror att människan är lika grym och god som hon någonsin har varit, bara att denna grymhet och godhet tar sig nya uttryck, säger Östlund.

Ändå är nog likheterna med Roy Andersson större än avvikelserna, vilket kan ha att göra med att Östlund redan före tonåren fascinerades av hans reklamfilmer.

– De där bilderna gjorde ett väldigt starkt intryck på hela min generation. Referenserna till Roy Andersson går liksom inte att komma ifrån.

Produktionsmässigt utgör också deras verk en motbild till övriga Filmsverige. Båda filmskaparna är i relativ mening oberoende, i så mån att de har sina egna produktionsbolag – Ruben Östlund tillsammans med parhästen Erik Hemmendorff på Plattform i Göteborg, ett konstnärskollektiv som påminner alltmer om den inofficiella filmskola som Roy Anderssons Studio 24 i Stockholm länge utgjort.

Anderssons tidskrävande arbetsmetod är väl känd, men matchas av Östlund som har för vana att åstadkomma en bild per dag, varav en enda kan kräva som mest 60 tagningar. Dessutom är de tämligen ensamma bland etablerade svenska filmare om att renodla bruket av okända skådespelare.

Ruben Östlund började tidigt med att sätta sina närmaste under lupp, från försöket att återförena sina föräldrar i kortfilmen »Familj igen« till de mest närgångna skildringar av vännernas privatliv i filmer som »Låt dom andra sköta kärleken« och »En enastående studie i mänsklig förnedring« från i våras, där Östlund var producent och medspelare i kompisen Patrik Erikssons blottande skildring av sitt eget privatliv, filmad uteslutande med mobiltelefonkameror.

– Jag har alltid varit under inflytande av gruppen jag tillhört. Jag upplever att det är en sådan fundamental sak med att vara människa: att man måste förhålla sig till sin flock.

Även situationerna i »De ofrivilliga« springer ur regissörens absoluta närhet: från tidiga minnen av en påfrestande mamma på fest, fördröjda bussresor till Alperna och inte minst förhållandet till killkompisarna. Även om gestaltningen genomgående tycks originell, på gränsen till främmandegörande, är det människor och situationer som folk i allmänhet kan känna igen sig i. Kanske finns när allt kommer omkring ingen motsättning mellan Ruben Östlunds utjämnade själar och de allsångsbilder han en gång ville få oss att lyfta blicken ifrån?

»De ofrivilliga« visas under Stockholms Filmfestival som pågår 20–30 november där filmen tävlar om Bronshästen. Den 28 november går den upp på biograferna.