Rusning efter konsten

Konstmarknaden upplever en riktig boom just nu. Konsumenternas köpbehov tycks inte ha stannat vid en totalrenovering av köket, dyra danska designerstolar eller en handväska värd lika mycket som en bröstoperation. Dagens hippa konsumenter vill även kunna stoltsera med samtidskonst på de nymålade vardagsrumsväggarna.

Under 2005 sålde Bukowskis samtida konst för 22 miljoner kronor, vilket är en fördubbling jämfört med föregående år. Vd:­n Carl-Gustaf Petersén, som förväntar sig ett minst lika storsäljande 2006, tror att det ökade behovet av att äga ett konstverk definitivt hänger ihop med inredningstrenden.

– För några år sedan hade vi två inredningstidningar, Sköna Hem och Allt i ­Hemmet. I dag finns det 36 stycken, tror jag. Det är som Maslows behovslagar. Först skaffar vi oss mat och tak över huvudet. Något högre upp på stegen kommer självförverkligande. När lägenheten är tip top behöver vi konst att hänga på väggarna.

Charlotte Lund som startade galleri i Stockholm för drygt tolv år sedan har också märkt hur marknaden har förändrats under den tiden. Det senaste är allt fler förstagångsköpare. Hon märker det bland annat på att alla som kommer in på galleriet inte längre är jättekunniga.

– Det verkar som om folk prioriterar konst högre. Tidigare hade köparna ett brinnande intresse eller väldigt mycket pengar eller så var de över 50 år och barnen hade flyttat hemifrån. I dag är köparna yngre, kanske runt 30, och köper kanske konst i stället för att åka på en utlandsresa.
På årets vårsalong på Liljevalchs i Stockholm anammade man köptrenden och lät 60 kända och okända konstnärer skapa 30 osignerade verk var som alla såldes för 199,90 kronor styck. På bara en halvtimme hade hälften av målningarna sålts. Ännu ett exempel på att vanligt folk vill ha något annat än posters på väggarna är internethandeln konstbolaget.se som sålt verk av kända konstnärer till en bredare målgrupp sedan 2003. Där säljs ungefär 1 000 konstverk i månaden.
Ekonomistuderande Vanessa Palmstierna i Lund är bara 24 år, men har redan börjat handla konst. Det allra första hon köpte var en teckning av Katarina Lönnby för pengar hon tjänat på sommarjobbet.

– Andra kanske gillar att köpa prylar som en ny mobiltelefon. Jag köpte ett konstverk som jag tycker om, för att jag inte tröttnar på det lika lätt som på andra saker. Och sedan är det ju en bonus om det skulle visa sig bli mer värt med tiden.

Men intresset för samtidskonst är inte bara en svensk trend. Utbudet av konstmässor i världen har fullkomligt exploderat de senaste åren. Bredvid de stora konstmässorna som lockar mindre. I samband med den senaste Miami Art Fair, som redan den är en lillasyster till den viktiga Baselmässan, kunde besökarna gå på ytterligare sex mindre mässor.

– En vän till mig räknade ut att om vi skulle se allt i Miami, var vi tvungna att se 192 konstnärsskap i timmen, vilket ju är helt absurt. Ändå tycktes alla som jag talade med vara nöjda med försäljningen, säger Power Ekroth, curator och konst­kritiker, som märkt hur intresset för samtidskonst blivit helt »sjukt stort« de senaste åren.

– Ett annat tecken på att det är trendigt är att de internationella stjärnorna ­också åker till konstmässorna.

Att kändisar kollar på konst och att ­priserna skjuter i höjden är ju förstås inget kriterium för att konsten skulle vara bra. Vissa menar till och med att kommersen på konstmarknaden är till skada för konsten. Men Power Ekroth håller inte med. Hon anser att det finns tecken som visar på motsatsen. Det stora köpintresset gör att konstvärldens makthavare blir friare att driva egna, mer experimentella linjer, tycker hon. Som när chefen för Baselmässan, Samuel Keller, nu senast valde att satsa på performancekonst och att ett krav från curatorn var att verken inte skulle vara till salu. Dessutom är hon övertygad om att fler, unga, nya köpare på marknaden leder till att en ny typ av konst skapas.

– Tidigare kallade man tavlor att hänga ovanför soffan för mässkonst. I dag är det synonymt med helt galna och roliga verk som till exempel den algeriske konstnären Adel Abdessemeds tillplattade och ihoprullade flygplan som visades i Miami. De nya köparna vill inte ha Picasso.

Men finns det då något som är dumt med den här haussen, att så många är intresserade av att köpa konst?

– Det gör naturligtvis att galleristerna hela tiden måste hitta nya konstnärer, nya unga namn. Och risken är att konstnärerna överproducerar för att det ska finnas något att sälja. Tidigare arbetade man sig fram tills man var 50–60 år och först då fick man cred och status och kunde ta ordentliga priser. Nu är det som haren och sköldpaddan. De yngre har kommit i kapp och säljer för lika mycket. Och då är ju något inte riktigt som det borde, men det kommer nog att fixa till sig så småningom.

Även galleristen Charlotte Lund ser att det finns något negativt med en högkonjunktur på konstmarknaden, eftersom den lätt förväntar sig att verk av en viss konstnär ska se ut på ett visst sätt och betinga ett visst pris.

– Det kan bli svårt för gallerister att låta konstnärer utvecklas i ett sådant klimat. Dessutom är tempot så uppdrivet. En hausse har ju något flåsigt över sig, alla undrar när den ska ta slut. Så konstnärerna drivs att ha nya utställningar, att skynda sig på innan tillfället är borta. Men det positiva är att det är lättare att satsa på »omöjliga« installationer och experimentera mer.

Och att det i större utsträckning är så kallat vanligt folk som går och handlar på gallerierna för att pryda sina hem behöver inte innebära att konsten skulle urvattnas. Carl-Gustaf Petersén på Bukowskis jämför dagens köpglada skara med en annan viktig period i konsthistorien.

– Jag tycker att det går att jämföra med 1600-talets början, då de holländska ­bönderna i Flandern gjorde sig självständiga från den spanska överheten. De rika bönderna köpte då det landskapsmåleri som fortfarande hör till det allra främsta. Det var den allra första folkförankrade konsthaussen. Och jag tror att vi också kommer att se tillbaka på 2000-talets ­början som en rik konstperiod med folklig grund.