Tjechov, var är du?

I Ryssland har konstnärlig utövning, från balett till cirkus, alltid varit förknippat med hög status. En gång i tiden blomstrade kulturlivet och personer såsom Igor Stravinskij, Lev Tolstoj, Fjodor Dostojevskij och Anton Tjechov skänkte ryssarna – och världen – musik, litteratur och dramatik av högsta klass.

Men under sovjeteran, när kommunistpartiet tog kontroll över varje aspekt av samhället, hämmades kulturen. Järngreppet lossnade visserligen gradvis med tiden, men släppte först helt i samband med Sovjetunionens fall 1991.

Kapitalismens inträde innebar dock ingen omedelbar frälsning. Avsaknaden av kulturbidrag, tillsammans med den nya konkurrensen från väst och ryssarnas fattigdom gjorde det svårt för någon att överleva på sin kulturutövning.

I stället blev det ryska kulturutbudet under 1990-talet allt svagare och mer urvattnat. Den ökade globaliseringen innebar också att trenderna allt oftare hämtades utifrån.

Men nu, efter millennieskiftet, har den ryska kulturen fått nytt liv. I städer som Moskva och Sankt Petersburg kan man ana en långsam återväxt av en rysk kulturelit värd namnet. Och med ett stigande nationellt självförtroende märks också färre utländska och fler ryska kulturbidrag.

I dag är den ryska kultur- och nöjesindustrin den snabbast växande i hela Europa. Samtidigt har kulturen kommersialiserats hårt. När verksamheten nu i hög grad måste finansiera sig själv har sålda biljetter och sponsorpengar fått ersätta statliga bidrag. Det har inneburit att utbudet av det som traditionellt betecknas som »finkultur« fortfarande är mycket litet.

Modern konst åter på modet

Den ryska konstscenen har blomstrat under 2000-talet, och inte bara Putin utan också ryssar i allmänhet visar ett ökat intresse för konsten. Den konstnärliga friheten är stor, så länge man undviker två känsliga teman – makten i Kreml och den ryskortodoxa kyrkan.

Men den starka upprorsglöd och det samhällsengagemang som kännetecknade konsten under 1990-talet, har i hög grad falnat. Då tilläts just konsten, till skillnad från mycket annat i det ryska samhället, att vara både politisk och kritisk. Nu verkar tiden utan inskränkningar gå mot sitt slut – flera av de experimenterande gallerier som tänjt på gränserna för mycket har stött på problem, och kontroversiella utställningar på exempelvis Sacharovmuseet i Moskva har fått rättsliga följder.

Viljan att röra upp känslor och chockera finns kvar, men den vågade och spektakulära konst som visas på gallerierna väcker knappt några reaktioner. Så länge det inte finns en politisk underton.

Men rysk konst säljer. Främst handlas det fortfarande med gamla klassiska verk, men numera är den stora majoriteten av budgivarna inte längre amerikaner och européer utan före detta sovjetmedborgare. Det hittills dyraste ryska konstverket »Pastorale Russe« av Konstantin Somov såldes för över 30 miljoner kronor.

Vinzavod, en fabrik i nordöstra Moskva, har blivit ett center för modern konst, och här har flera konst- och designutställningar hållits de senaste åren. Ändå är Vinzavod inte särskilt välbesökt, och Joseph Backstein, bland annat kurator för Moskvas andra och senaste biennal för modern konst, säger att det bara är två typer av människor som hittar hit.

– Det är dels studenter, dels Rubljovkaeliten, fnyser han, och med »Rubljovkaeliten« menar han Rysslands allra rikaste, som tenderar att bo i Moskvaförorten Rubljovka.

De har lärt sig att uppskatta konst som ett sätt att investera sina pengar.

– Medelklassen är än så länge för upptagen med annat, men det kommer att förändras.

Joseph Backstein ser positivt på det stora utländska intresset för rysk konst, men säger också att de internationella influenserna riskerar att mota bort det särpräglat ryska.

Musik utan uppror

Intresset för Rysslands historiska musiktraditioner har också vuxit starkt under några få år. På samma sätt som den ryska adeln bidrog till att skapa en världsledande balettkultur under 1800-talet tävlar i dag västerländska företag med ryska oligarker om att sponsra den klassiska musikscenen. Moskvas Bolsjojteater, som har gått från totalt förfall i mitten av 1990-talet till en av världens mest välfinansierade kulturinstitutioner, är ett bra exempel på det.

Däremot är det fortfarande svårt att överleva på populärmusik i Ryssland, om man inte lyckas vinna Eurovision Song Contest, som Dima Bilan gjorde i slutet av maj. Artisternas intäkter kommer ofta från konserter snarare än skivförsäljning, en utveckling som även väst går mot.

Den ryska popmusiken är minst lika lättsmält i dag som under sovjettiden, men variationen har blivit betydligt större.

– Musiken utvecklas, och blir därmed bättre, men samtidigt förloras den nationella identiteten, konstaterar Alexander Gorbatjov, musikkritiker för nöjestidningen Afisja.

Han säger att det bara är de senaste två åren som musikscenen har breddats på allvar och att orsaken stavas internet.

– I dag finns det fler grupper och artister än någonsin, och det är tack vare sajter som youtube.com och myspace.com som de har en chans att komma fram.

Marina Maximova från Kazan, med artistnamnet MakSim, har lyckats slå igenom på egen hand med hjälp av internet. 2007 fick hon utmärkelsen »Årets genombrott« av tv-kanalen Muz-TV, och hennes debutskiva har sålt i över en miljon exemplar, vilket slår de flesta i branschen.

Men den politiska ambition som exempelvis den ryska rocken en gång hade är fjärran. Rocken förblev länge en underjordisk och rebellisk musikgenre, som inte accepterades av den sovjetiska regimen. I dag föds popstjärnor på andra sätt, och Rysslands motsvarigheter till talangjakten »Idol« har blivit omåttligt populära.

Michail Kozyrjev har varit en av de viktigaste personerna inom den ryska rocken under det senaste 15 åren och är skaparen till en rad artister, musikfestivaler och tv-format. Han menar att unga talanger byter sin drivkraft eller ilska mot att passa in i ett speciellt fack för att nå framgång.

– Den så medvetna, textbaserade och upproriska rock som föddes på 1960-talet influerades av Beatles, Rolling Stones och The Doors. Men den fick en extremt tydlig, rysk prägel på grund av det totalitära systemet här. I det nya Ryssland har rocken upplevt en identitetskris – den har helt enkelt gått från att vara en livsstil till att bara vara en av flera musikstilar, säger Michail Kozyrjev.

Kommersiell våg och satir

Sovjetunionens upplösning och den snabba övergången till marknadsekonomi innebar ett dråpslag mot den samtida litteraturen, när landets författare plötsligt var tvungna att anpassa sig till en fri och kapitalistisk förlagsvärld. Hoppet om en kreativ pånyttfödelse kom på skam. De kämpande förlagen var mer intresserade av att exploatera det helt nya kiosklitteratursegmentet.

Situationen förbättrades dock kring millennieskiftet när intresset för den inhemska litteraturen började öka igen. En ny generation författare har sedan dess vuxit fram. Antalet nya titlar, och försäljningen, ökar ständigt.

Förra året introducerades också nya och mer aggressiva försäljningsstrategier för potentiella bästsäljare. Med hjälp av jättelika affischer där titeln blåstes upp kunde man lätt tro att det handlade om lanseringen av en ny actionfilm. Kampanjerna blev mycket framgångsrika.

Det är fortfarande kriminalromaner och fantasyböcker som säljer mest, men den mer glamourösa litteraturen, som spelar på myter och ideal från det rika och flärdfulla livet i dagens Ryssland, har också blivit populär.

Darja Dontsova är den mest lästa ryska författaren, och tillhör tillsammans med namn som Alexandra Marinina den nya »kommersiella vågen«. Hon har skrivit över 50 romaner som sålts i flera miljoner exemplar, och haft framgångar utomlands, även om hennes kritiker gärna avfärdar de ironiska deckarna som banala och alltför lättsmälta.

En av de mest pessimistiska och samhällskritiska författarna är den postmoderne Vladimir Sorokin. Hans senaste bok är »I det heliga Rysslands tjänst«, en dyster framtidsvision av ett auktoritärt Ryssland som isolerat sig från omvärlden. I en intervju i en rysk dagstidning bekräftar Sorokin att det finns en parallell till dagens Ryssland: »Självklart handlar boken om i dag. Tyvärr är det enda sättet att beskriva dagens Ryssland att använda satirens verktyg. Vi lever fortfarande i ett land som skapades av Ivan den förskräcklige.«

Viktor Pelevin är en annan författare som valt att skriva samhällskritiska romaner. Hans ofta absurda historier om krocken mellan kommunism och kapitalism har givit honom många läsare – inte bara i Ryssland utan också i Europa.

Fler filmer, men mest trams

Rysk film har upplevt något av en renässans de senaste fem åren. Utbudet har ökat närmast exponentiellt, och 2007 producerades över hundra ryska filmer. Diljara Tasbulatova, filmrecensent för tidskriften Itogi, säger att den ryska filmrepertoaren speglar omvärldens.

– Den populäraste genren är förmodligen action, som överallt. Men av de filmer som gjorts i Ryssland under det senaste året är det inte mer än fem-sex som det är värt att prata om. De övriga är bara trams.

Internationellt har regissörer som Nikita Michalkov och Andrej Zvjagintsev fått mest uppmärksamhet, men Tasbulatova framhåller Alexander Sokurov som den främste regissören i Ryssland i dag.

– Sokurov är den ende som har lyckats skildra den så kallade »ryska själen«. I avsaknad av Tarkovskij är en sådan person nödvändig i vårt samhälle, säger Diljara Tasbulatova.

Sokurovs »Alexandra« handlar om en mor som besöker sin son vid ett militärförband, och är en av relativt få filmer som har tagit upp kriget i Tjetjenien. Filmen blev 2007 utsedd till »Årets bästa film« av tidningen Moscow Times.

Den ryska teaterrepertoaren har också kommersialiserats i rekordfart, vilket innebär att man i allt högre grad satsar på att översätta storsäljande pjäser från utlandet. Man undviker alltför seriösa teman eller problem och satsar i stället på förvecklingskomedier eller svartsjukedramer, som garanterar en större publiktillströmning.

Lönsamheten är ett problem, vilket ger stor makt åt de offentliga finansiärerna av teatrar, vars bidrag sinar. När nu teatrarna måste förlita sig mer och mer på den egna biljettförsäljningen för att överleva har biljettpriserna stigit rejält. Kravet på säkra kassasuccéer till trots har modet att pröva nya grepp ökat.

– Det dyker upp nya manusförfattare och regissörer hela tiden. Det är en stark kontrast mot det tidiga och till och med sena 1990-talet, då teatrarna sällan satsade på oprövade kort, säger teaterkritikern John Freedman.

I Kremls skugga

Marknadsekonomin har inneburit en större bredd för den ryska kulturen, eftersom fler kan slå sig fram på egna meriter. Men samtidigt faller nu Kremls skugga åter över kulturen, vilket har tvingat den att bli alltmer opolitisk för att inte hamna i trubbel.

Det finns visserligen ingen uttalad statlig censur. Men oavsett om det beror på självcensur hos regissörerna eller publikens ointresse förekommer det knappast allvarlig samhällskritik i någon kulturform. Två personer som bittert fick erfara vad det innebar att vända medier mot makten var de tidiga oligarkerna Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij. I mitten av 1990-talet ägde de var sin tv-kanal och var Rysslands rikaste män, i dag lever de i exil. Efter att de börjat visa regimkritiska ambitioner tvingades de att fly landet.

För att Ryssland åter ska kunna skänka världen stor kultur krävs dels ett friare opinionsklimat, dels att de ryska kulturarbetarna vänder blicken inåt i stället för att kopiera storsäljare i väst.

Claes Ericson kom i mars ut med boken »Ryssland nu« (Ersatz).

Mer på fokus.se:

Från glasnost till Pepsi

Victor Pelevin är kultförklarad för sina skildringar av Pepsi-generationen, klämd mellan kommunism och kapitalism.