»Misstag« gav vår tids statussymbol

1927 råkade Coco Chanel bränna sig i solen under en segeltur på Medelhavet. När hon steg i land startade hon omedvetet en trend. Plötsligt hyllade Europas modetidningar och deras läsare den nya, solkyssta hudnyansen som fransyskan demonstrerat. Detta var någonting nytt.

Tidigare hade en solbränd hud inte varit att tänka på för en man eller kvinna med självrespekt. Den var ett bevis på att man tillhörde de lägre klasserna, både i USA och Europa, eftersom arbetarklassen jobbade utomhus på fälten och på bruket. Eller så visade det att man var en osofistikerad person från landet.

Solbrännans historia handlar nämligen om klass. Madame Chanel slog mynt av trenden hon oplanerat startat och lanserade sportmodet: en avslappnad look med plisserad, kort, vit kjol och en enkel kashmirkofta. Tillsammans med en lätt bränna signalerade det fritid och hälsa, vilket i sin tur antydde att man tillhörde de högre klasserna eftersom det var de enda som hade tid och råd med fritidsaktiviteter.

Romartidens kärleksdikter besjunger den vita kvinnans lov och den grekiska mytologin är full av beundran för bleka gudinnor.

Klass, som sagt. Uttrycket »blått blod«, det som flyter hos ingifta och framavlade aristokrater, kommer från en tid då aristokratin tillbringade all sin tid inomhus, och dessutom så hopsnörda av sina korsetter att deras ljusa, tunna hud var i närapå genomskinlig och blottade deras vener. Men den vita huden har varit ett ideal längre än så.

Romartidens kärleksdikter besjunger den vita kvinnans lov och den grekiska mytologin är full av beundran för bleka gudinnor som Andromache och Hera. Aristoteles skriver att »en mörkare hudfärg demonstrerar hetta och varmt blod men en rosa och vit hud tyder på god karaktär«.

[caption id="attachment_474144" align="alignright" width="150"] Coco Chanels solbränna fick oanade konsekvenser. Foto: TT.[/caption]

Under den elisabetanska åldern, runt 1550, överdrevs vitheten hos de högre ämbetena å det grövsta, i synnerhet i England och Frankrike. Män, men i synnerhet kvinnor, målade ansiktet med vit, täckande kräm och toppade det med extra vitt puder. William Shakespeare, som var verksam under den tiden, beskriver många bleka skönheter i sina verk. Men inte alltid odelat positivt. I sonett 130 skriver han »Om snö är hvit, hur mörk är hennes hals«, vilket tolkats som en syrlig kommentar till dåtidens kosmetiska överdrifter. Shakespeares verk innehåller inte sällan gliringar mot överklassen överlag, ett visst förakt för deras fåfänga är bara logiskt. Om det inte är en kommentar riktad mot kvinnlig sådan förstås?

Solbrännans historia är nämligen också en exposé över det kvinnliga skönhetsidealet – och vad kvinnor genom alla tider varit beredda och nödgats göra – för att passa in i det. Vissa – som den irländska societetsdamen Maria Gunning, hertiginnan av Coventry, dog som följd av 1700-talets skönhetsideal som inte skilde sig nämnvärt från Shakespeares 1500-tal som också skördade offer: vit, blek hud med rosiga kinder och röda läppar.

Tyvärr var bly och arsenik de aktiva ingredienserna i den vita ansiktsfärgen och Gunning, vida känd för sin skönhet och sina populära fester, dog 27 år gammal av blyförgiftning 1760. Hennes död beskrevs nedlåtande i skvallerpressen som »fåfängans pris«. Som om inte skvallerpressen också hade en del i upprätthållandet av de skönhetsideal som hertiginnan försökte leva upp till?

Inte förrän under industrialismen började blekheten som klassmarkör att rubbas på.

Strävan efter den vita huden har fått många kvinnor att gå till den ena extremen efter den andra. Som att under varma sommardagar täcka kroppen med långärmade, skyddande klänningar, solhättor, handskar och parasoll, något som varit kutym från 1500-talet och framåt. Många 1800-talskonstnärers verk, som hos Claude Monets och Henri de Toulouse-Lautrec, visar detta överklassmode som inte begränsades till bara västländer. Även i Kina och Indien skyddades huden på kvinnor av börd under lager av kläder och under skyddande parasoll.

Inte förrän under industrialismen började blekheten som klassmarkör att rubbas på, om än så lite när arbetarklassen började jobba på fabrik i stället för ute på fälten. Det gjorde det inte fullt lika lätt att skilja arbetarklassen från medelklassen, även om kläder och andra statusmarkörer gjorde sitt till. Den bleka huden ansågs fortfarande som ett ideal.

[caption id="attachment_474149" align="alignleft" width="150"] Maria Gunnings strävan efter blek hud ledde till döden. Foto: Wikimedia[/caption]

I Jane Austens verk till exempel, framställs hjältinnorna av de högre klasserna som vackert bleka. I »Stolthet och fördom« beklagar sig den snobbiga systern Caroline Bingley för mr Darcy över hur sjuklig Elizabeth Bennett ser ut genom att påpeka att hon »blivit så brun och grov«.

Först i slutet av 1920-talet, tack vare Coco Chanels oförsiktighet i solen, blev solbrännan ett nytt begär. För med solbrännan och det nya sportmodet kom också idén om fritid och hälsosamma utomhusaktiviteter. Att vara frisk och hälsosam förknippades i sin tur med välstånd. För trots att solsken är gratis var det någonting långt ifrån alla hade råd med.

Faktum är att organisationer och grupper krävde sollampor i fabrikerna där arbetarna ännu jobbade långa skift från tidig morgon till sen kväll, också barn. »The sunlight league« var en grupp anstående brittiska läkare som argumenterade i parlamentet för allas rätt till solsken. Detta efter att ett alarmerande antal fabriksarbetande barn drabbats av rakit och fick missbildningar i skelettet som följd av D-vitaminbrist. Sjukdomen blev känd i Sverige som engelska sjukan.

I ett nummer från 1929 skriver amerikanska Vogue att suktandet efter solbrännan skapat en helt ny industri.

Solbrännans stora genombrott kom 1927 då brittiska Vogue satte en solbränd modell på omslaget. Om mode och skönhet alltid handlat om drömmar och strävan var detta ett sådant ögonblick. Den solbrända modellen stod för ett nästan ouppnåeligt mål för sin tid: fritid i stället för arbete.

I ett nummer från 1929 skriver amerikanska Vogue att suktandet efter solbrännan skapat en helt ny industri: badkläder, makeup och kläder i syfte att visa upp sin nya hudnyans. Solpudret lanseras för alla som vill få till »den djupa bruna nyans som är del av livsstilen på Cap d’Antibes«.

En som kom att bli själva symbolen för den nya, solkantade livsstilen på franska Rivieran var F Scott Fitzgerald. 1934 publicerade han »Natten är ljuv«. I den beskrivs den sofistikerade fru Diver som »solbränd till perfektion«, medan den unga men vackra lollan Rosemary Hoyt bara bränner sig.

[caption id="attachment_474146" align="alignleft" width="150"] Populärt på 80-talet. Foto: Frank Augstein/AP[/caption]

1946 blir det ännu lättare för solande damer att få en jämn bränna över hela kroppen då bikinin lanseras. Men det finns en distinktion, man vill inte vara för brun: annonser för solpuder riktas till vita kvinnor medan man i annonser riktade till svarta säljer blekningsmedel. Vissa innehåller till och med frätande väteperoxid, det känns som ett eko från tidigare århundradens livshotande krämer.

Under 1950-talet i USA och 1960-talet i Europa sker många stora förändringar i både ekonomi och livsstil. Färgfilm och bio blir en del av medelklassens liv, liksom charterflyg till solen. En solbränna blir ett tecken på status, ett sätt att visa att man har råd att semestra utomlands. I en samtida undersökning av ett brittisk charterbolag svarar 75 procent av de brittiska resenärerna att solbrännan är det starkaste skälet för dem att semestra utomlands.

Den solbrända kroppen dominerar totalt på 60-talet – då James Bonds sexobjekt är solkyssta, långbenta kvinnor i bikini, som Ursula Andress i »Dr No« (1962); under 1970-talet då solariet är det nya, fashionabla och vidare i början av 1980-talet då brun utan sol-produkten blir tillgänglig i vanliga butiker.

Hur står sig då solbrännan i dag? Den har fått en annan signifikans genom modeller som Kate Moss och Gisele Bündchen som tillsammans med artister som Jennifer Lopez och Beyoncé gjort den kolafärgade och skimrande huden snarare likställd med sexighet. Glow, snarare än solbränna. En av 2010-talets mesta kändisar, Kim Kardashian, kan också ses som en upprätthållare av det guldbruna idealet.

Då celebriteter som Lopez, Beyoncé och Kardashian är av blandad etnicitet är just deras nyans på huden svår att få till för dem med vitare hudton, vilket spär på strävan efter den svåruppnåeliga idealfärgen. Därför är det intressant att se den extrema fejkbrännan, som hos deltagarna i realityserier som »The Jersey shore« och »Toddlers and tiaras« som kommit att stå för motpolen – översexualisering.

I »The Jersey shore« är den onaturliga, orangea nyansen en del av en stil som kallas guido eller guidette; ett nedlåtande begrepp för en stereotyp italiensk-amerikan från arbetarklassen, med överdrivet maskulina och feminina gester, öppet sexuella uttryck och vågade kläder, pråliga smycken och flottigt hår. Termen är kontroversiell, när »The Jersey shore« premiärvisades på MTV 2009 fick den stark kritik från italiensk-amerikanska intresseorganisationer. Men flera av deltagarna i »The Jersey shore« har tagit begreppet till sig med stolthet, som ett tecken på deras arbetarklasstatus och koppling till Italien.

Deltagarna i Jersey Shore och Donald Trump – den orangebruna hudnyansen är populär. Foto: Matt Sayles/AP, Andrew Harnik/AP.

Att Donald Trump väljer att ha en likadan orangebrun hudnyans kan delvis förklaras med den tajta kopplingen till just realitytv, där han har sitt ursprung. Åtminstone för den stora massan som lärde känna honom som domare i amerikanska »The apprentice« 2003. För den amerikanska presidenten har det personliga varumärket alltid varit av yttersta vikt. Han är mån om att ses som en entreprenör som byggt sin egen framgång, en populärkulturell och modern president som är aktiv på twitter men samtidigt konservativ i sina värderingar.

Hans uppenbart fejkade solbränna skulle kunna sammanfatta bilden han vill framhålla: en tv-kändis, en modern och högljudd man, samtidigt bakåtsträvande nog att hålla fast vid sina åsikter och skita i all form av kritik. Även om det innebär att klamra sig fast vid en hånad hudnyans.

Och på tal om det egna varumärket så finns det inte något egentligt stöd för att det var just Coco Chanel som på helt egen hand gjorde solbrännan populär. Men storyn är bra och den underblåser hela idén om vår ständiga strävan efter det glamorösa och ouppnåeliga. Och vad är mer ouppnåeligt än en annan hudfärg än den vi redan har?

Fem berömda solbrännor

Giorgio Armani

Designerns signum är vackert skräddade kostymer och en djup, pepparkaksbrun hudnyans. Även andra italienska modestorheter som Valentino, Gianni Versace och Cavalli har den djupa fejkbrännan.

John F Kennedy

Det sägs att den unga kandidaten vann presidentvalet 1961 tack vare en tv-debatt där hans solbrända, fräscha och avslappnade (och sminkade) kontrasterade rejält mot den bleka, svettiga Nixon.

George Hamilton

Skådespelaren är mer känd för sin perfekta solbränna än någon av sina roller. Kollegan Bo Derek, också känd för sin bränna, skriver i sin självbiografi att det var en ständig tävling mellan Hamilton och hennes make John Derek över vem som var brunast.

Björn Ranelid

Författaren hotade med en stämning när Expressens Linda Skugge i en recension refererade till bland annat hans solbränna. Själv har han alltid viftat bort frågor om hans onaturliga hudton som han kallar »solbryn« och inte solbränd.

Beyoncé

Superstjärnans skimrande, mjuka och vackert bruna hud är dagens främsta ideal och den absoluta definitionen av »glow«. Internet svämmar över av hyllningar till hennes skönhet – och lika många tips på hur man skaffar sig glow själv.