Så blir Notre-Dame efter restaureringen

Att modernisera eller inte modernisera Notre-Dame de Paris? Det har varit den centrala och intensivt debatterade frågan sedan den brutala branden i april 2019 var nära att totalförstöra katedralen. I ett tidigt skede meddelade dåvarande premiärminister Edouard Philippe att han önskade modernisera vissa delar och utlyste en internationell tävling om en ny spira, anpassad till vår tids teknik och utmaningar. Idéer poppade snabbt upp om en spira av glas eller av mobila laserstrålar. Andra arkitekter har velat modernisera taket och där ha en grön gräsmatta eller ett kafé. 

– Den passionerade debatten visar det brinnande intresse människor över hela världen känner för Notre-Dame. Idéerna har varit många och intressanta. I det kommande museet tillägnat katedralens historia, hoppas jag man kommer att redovisa alla idéer som presenteras under årens lopp, säger Mathieu Lours, professor i arkitekturhistoria. 

Som en av experterna på kyrkobyggnadens historia har han fått i uppdrag att skriva boken ‘’Rebâtir Notre-Dame de Paris’’ (Återuppbygga Notre-Dame) som släppts i höst.  
De många djärva idéerna skapade enorma protester och slutligen gick inget av förslagen igenom. 

Eftersom den franska konstitutionen ger landets president en närmast oinskränkt makt med svenska mått mätt, lade sig Emmanuel Macron snabbt i debatten. Efter att ha givit löftet att restaureringsarbetet skulle gå fort, fick han en rad motståndare. 
‘’På tok för snabbt’’, rasade exempelvis konsthistorikern Didier Rykner vid sajten La Tribune de l’Art. Han startade internationella protester mot att arkeologerna vid Frankrikes arkeologiska institut Inrap tvingades avsluta sina utgrävningar, trots att de avslöjat gömda skatter och berättelser som legat begravda i århundraden. 

Spiran är på plats, likaså fönstren. Men allt är inte klart och debatten om Notre-Dames renovering pågår fortfarande. President Macrons idéer om andra moderniseringar kallas för ‘’vandalism’’, skriver tidningen Le Courrier International. Motståndet är hårt mot hans idé att byta ut sex gamla kyrkfönster mot nya moderna. Arkitekten Eugène Viollet-le-Duc lät sätta upp de förra i de södra sidokapellen under Notre-Dames förra stora restaurering år 1859. 

Under dagens restaurering har en stor del av kulturvärdet legat i att bevara gammal teknik och enbart använda vissa verktyg. Hantverkarna har valts ut med stor noggrannhet för att ersätta de ekbjälkar som brann ned. 

Samuel Nilsson, en traditionell byggnadsvårdare och yx-nörd från Laholm, är en av få utländska hantverkare som huggit 12-13 meters ekstockar, svallhuggit bort bark och ytved, grovhuggit för att sedan använda olika bilyxor för att hugga eken till fyrkantsvirke. Han säger sig ha varit med om många häftiga projekt under karriären. 

– Men detta slår allt! Innan jobbet startade, visades ritningar och det berättades även om skogen där ekarna hämtats, säger han till Laholms Tidning. 

– I slutändan kommer man nog bara att bedöma om själva restaureringsarbetet gått bra och det har det gjort, intygar Mathieu Lours. 

Arkitekturhistorikern Mathieu Lours tillhör förespråkarna för Venedigfördraget från 1964, det internationella ramverket för bevarande och restaureringsarbete av kulturskyddade byggnadsverk. Just den sidan vann till slut slaget. Lours berättar att byggstenarna som förstördes under elden, har ersatts av en viss typ av kalksten från stenbrott i departementet L’Oise, nordväst om Paris. De liknar de som användes vid starten av katedralens byggande på 1100-talet.  

– När portarna öppnas den 8 december kommer den att skina som aldrig förr. Det blir den största skillnaden Besökare kommer att känna igen sig. Utsidan av katedralen är så gott som identisk med hur den såg ut innan branden och inuti har den rengjorts och är nu strålande ljus i färgen, säger Mathieu Lours. 

Notre-Dame påverkar även det konstnärliga livet. I åratal målade amerikanska konstnären Kathy Burke nakenmodeller och gav konstlektioner. Under det att hon sökte efter en ny inspirationskälla, hängde hon en dag vid kanten av sin lilla balkong på femte våningen i bostaden med Seinefloden vid sin fot. Ögonen fastnade då på den närliggande katedralen och under sju år målade hon Notre-Dame i dags- eller nattljus, i regn eller solsken. Hon talar om en fysisk entusiasm när händerna liksom dansade fram och tillbaka på duken. 

– Ja, katedralen gav mig en ny och stor livskraft, säger Kathy Burke som nu har färdigställt  ett hundratal stora och små lyriska figurativa målningar i olika färgsättningar. 

Förra året tog Mathieu Lours byggarbetarnas hiss upp till spiran. Den är identisk med spiran som arkitekten Eugène Viollet-le-Duc lät uppföra på sin tid. Arkitekten som vanligtvis har enorm svindel, vågade ändå blicka nedåt på ön Île de la Cité och som Notre-Dames grund förankrats på. Strax intill skymtar den andra av Paris tre öar, Île Saint-Louis.  

– Snabbt fick jag känslan av att befinna mig på en båt som drar fram med Seineflodens starka strömmar. När jag sträckte handen rakt ut i himlen för att röra vid korset, som nu äntligen kommit hem igen, kändes det tydligt att nu katastrofen är över. 

***

Läs även: Den underskattade nygotiken

Läs även: Konsten att samtidsvägra