Så gick det till när Expressen körde i diket

Expressens artikel om Mikael Persbrandts påstådda alkoholförgiftning blev vinterns mest omdebatterade pressgroda. Medan justitiekanslern förbereder åtal mot chefredaktör Otto Sjöberg undersöker Fokus hur ett allt hårdare medieklimat banar väg för en ny rättspraxis i Sverige.

Hur gick det till när Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare Otto Sjöberg valde att trycka artikeln om Mikael Persbrandts påstådda avgiftning på behandlingshem den 15 december? Trots att ingenting i den var sant? Vad låg bakom detta, det kanske grövsta snedsteget i Expressens historia? Var det bara cyniskt vinstintresse? Eller var det något annat, en branschintern konkurrens och personlig revanschism som löpt amok?

Historien börjar långt tillbaka, med Expressens ekonomiska kris, det allt bittrare kriget mellan Aftonbladet och Expressen och den tilltagande kändisrapporteringen i kvällspressen. Mikael Persbrandt är en av dem som blivit ett allt hetare stoff för båda tidningarna, och i början av 2005 är han ofta på löpen för sina båt- och rattfyllor vilka då hamnat i rätten.

Den 20 mars förra året skriver Expressenreportern Niclas Rislund historien om Persbrandts relation med Amanda Renberg, det 17-åriga stjärnskottet från filmen »Hip hip hora«. Tidningen var på gränsen till att publicera uppgifter om otrohet, även om det var »paus« i förhållandet mellan Persbrandt och dramaten-kollegan Maria Bonnevi. De hade i så fall brutit ett tabu. Inte ens den traditionella skvallerpressen skulle få för sig något sådant.

Mycket riktigt gick de utpekade i taket och hotade med stämning om inte rättelse infördes, vilket också skedde dagen efter.

Hädanefter tycks Persbrandt ha utnämnt Expressen till sin huvudfiende. När hårdbevakningen av fyllerirättegången och den påföljande domen kompletteras med ytterligare ett avslöjande om hans svartbyggen på Ingarö, denna gång om hans plank, får han uppenbarligen nog.

Den 8 maj går han ut i Aftonbladet med en rasande debattartikel där han utnämner Expressen till grisfarm, med »Niclas (G)rislund« och »överstegrisen Otto« i spetsen. I kriget mellan tidningarna var artikeln unik, för ditintills hade det funnits något av en tyst överenskommelse om att man inte skulle kritisera varandra. Här tog den ena tidningen heder och ära av den andra, med enskilda medarbetare uthängda och smädade, och med angreppet upphängt på löpet.
Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin försvarade sig med att det var en debattartikel, men Otto Sjöberg på Expressen sade sig vara mycket förvånad över tilltaget.

Så gick sommaren, och även om Micke Persbrandt syntes något mindre märktes något annat i spalterna – en tilltagande benägenhet för tidningarnas opinionsbildare och krönikörer att kritisera och såga konkurrenten när andan föll på.

Under sommaren avslöjades också att reportern Niclas Rislund skulle dras inför rätta anklagad för att han vid tre tillfällen utgett sig för att vara polis i samband med bevakningen av Fabian Bengtssons kidnappning. Han blev snart omplacerad till tidningens tv-kanal i väntan på rättegång.

Den 16 augusti hade Expressen så sin årliga avfirning av sommarens vikarier, med båtfärd ut i Stockholms skärgård. När fartyget la till vid Nybrokajen och hela den festglada Expressenredaktionen gick i land snubblar de rakt in i Micke Persbrandt. Han hade blivit utslängd från restaurang Teatergrillen, inte blivit insläppt på baren Riche och gick nu med en kvinna längs kajen. Kändisreportrarna i Expressenföljet kände genast igen henne, det var Ulf Lundells dotter Sanna som tidigare samma år skilt sig från artisten Wille Crafoord. Man skickade omedelbart efter en fotograf med teleobjektiv som följde efter paret till Grand Hotel. Där lyckades han ta smaskiga bilder i lobbyn på paret tätt omslingrade och fick omedelbart bilderna printade och befordrade till Riche, dit delar av Expressens redaktion hade begett sig.
En av de festande vikarierna fick en idé. Var det inte Sanna Lundells brorsa som vände plattor på Riche i kväll? Tänk om det gick att få förhållandet bekräftat här och nu? Vikarien tog bilden, vek undan Persbrandt så att bara Sanna Lundell syntes och gick fram mot DJ-båset. Kalle Lundell blev överrumplad. Innan han visste ordet av hade han sagt att ja visst, det där är min syrra. Men så började han fatta galoppen, tog tag i fotografiet och ryckte och slet tills bilden gick i två delar. Med sig fick han en halv bild föreställande Micke Persbrandt.

Men det spelade ingen roll. Expressenvikarien stormade tillbaka till kollegerna. Saken var biff, det var mycket riktigt Sanna Lundell som grovhånglade med Micke Persbrandt på Grand Hotel. Det var bara att köra, det skulle bli en sensationell publicering.

Men Otto Sjöberg vill inte publicera. Efter bakslaget med den förra romansen vill han ha ovedersägliga bevis. Men när tidningen konfronterar Sanna Lundell förnekar hon att det är hon på bilderna, och hotar att stämma Expressen om bilderna publiceras.

I över två månader ligger bilden och väntar på redaktionen utan att man lyckas få förhållandet bekräftat av de inblandade – till enorm irritation för de medarbetare som anser att saken redan är bekräftad och att det bara är att trycka historien.

I slutet av oktober får Niclas Rislund veta att Sanna Lundell är gravid, och han kopplas nu in trots att han står under åtal. Han ringer upp Persbrandt och gratulerar till det kommande faderskapet, för att se om han den vägen kan få förhållandet och graviditeten bekräftad. Persbrandt bekräftar, men ber honom vänta en dag med publiceringen så han får tid att berätta det för sin familj – och ringer sedan själv till Aftonbladet och skänker dem hela historien. Den 1 november slår nyheten ner som en bomb: Micke Persbrandt, 42, ska bli pappa och det är Sanna Lundell, 26, som väntar hans barn.

När Aftonbladet får hela storyn klar för sig drar man på maximalt. Onsdagen den 2 november har man sida efter sida, hela historien från ax till limpa, smygtagna bilder, relationsexpertens tips och krönikören Fredrik Virtanen som går på »en elektriskt laddad kväll« på Dramaten.
Expressen tvingas spela andrafiolen, och trycker sin bild dagen efter under rubriken »Här visar de öppet upp sig«.

Efter denna gigantiska miss är frustrationen enorm på Expressens redaktion. Det var Expressen som hade tipset, man hade tidvis fem reportrar avdelade för att få nyheten bekräftad och man hade bilderna – så kommer Aftonbladet på en räkmacka och tar hem spelet. Revanschlustan når följaktligen kritiska nivåer och Expressen sätter till alla klutar för att hitta ett eget Persbrandt-scoop. Vid sex tillfällen skriver den åtalade Niclas Rislund tillsammans med Lars Johansson om Persbrandt, bland annat om att en amerikansk expert flugits in för att hjälpa honom genom krisen. Men den riktiga kioskvältaren vill inte infinna sig.

I stället är det återigen Aftonbladet som får den åtråvärda »talar ut«-intervjun efter ännu en drullekväll i slutet av november där Persbrandt blivit utslängd från restaurang Kvarnen i Stockholm. Intervjun går på djupet och Micke Persbrandt talar om att söka hjälp och gå i terapi.
På Expressen förekommer uppgifter om att Aftonbladet betalat hundratusentals kronor för intervjun, men uppgifterna tillbakavisas av Aftonbladet.

Nu skruvas tonläget upp ytterligare. När Persbrandt tar time-out och ställer in sina teater- och filmengagemang rapporterar Rislund/Johansson att Persbrandt ska flytta till Brasilien och satsa på fastighetsaffärer. När också detta tillbakavisas blir frågan akut kring vad Persbrandt egentligen gör. Vid luciatid får Niclas Rislund, Lars Johansson och Magnus Hellberg tips om att Persbrandt är akut alkoholförgiftad och inlagd på Alfagruppens klinik Jälla utanför Uppsala för avgiftning.

Nu bestämmer sig Expressen för att dra på stort, minst lika stort. Man tar bilder på kliniken, man citerar en »uppgiftslämnare« som hävdar att »han såg till slut ingen annan utväg än att lägga in sig«, och man intervjuar också en företrädare för Alfagruppen, Björn Arenander – under förevändningen att man talade om behandling i allmänhet.

Den 15 december är historien på löpet och stort uppslaget i tidningen. Men något går fel. Samma dag förnekar både Persbrandt och behandlingshemmets vd uppgifterna i artikeln – i sig inget ovanligt för Expressens ansvarige utgivare, men det ligger något oroande sanningsenligt i deras kategoriska tillbakavisanden.

Nu följer en vecka av upphetsade ordväxlingar i medierna där alla från Elisabeth Tarras-Wahlberg till PO Enquist fördömer publiceringen. Expressen backar, trycker en dementi från Alfagruppen och en ursäkt till Persbrandt. Men det hjälper inte. Persbrandt har bestämt sig för att stämma Expressen för förtal.

Av allt att döma lockades Expressen i en fälla. Aftonbladet ska ha fått samma tips, men efter kontroll ansåg chefredaktör Gerdin att det »inte höll«. Enligt Otto Sjöberg kollade också Expressen tipset, men »fick ett uttalande som inte sa nånting«, och valde därefter att trycka artikeln.

Det är en allmän uppfattning även inne på Expressens redaktion att någon av de tipsare som står Micke Persbrandt nära men som också försett exempelvis Niclas Rislund med information om skådespelarens förehavanden helt enkelt velat lura tidningen. Ett felaktigt tips, planterat som en mer eller mindre genomtänkt hämnd, är något som de flesta tidningar som ägnar sig åt den här typen av journalistik måste räkna med. Det brukar sällan leda till publicering.

Men återigen, om redaktionen och dess medarbetare drivs av branschintern konkurrens, privata relationer och hårt uppskruvad revanschism kan det bli farligt.

Som en extra kraftåtgärd tar Mikael Persbrandt fallet till JK, allmänhetens högste åklagare. Den 21 december fattade JK det mycket ovanliga beslutet att driva fallet för Mikael Persbrandts räkning och inleda förundersökning om förtal alternativt grovt förtal. Maxstraffet är fängelse för ansvarige utgivaren i två år.