Så mycket bättre

Man skulle kunna fråga sig varför människan är så upptagen av att skapa illusioner. Är vi missnöjda med vår lott? Troligen.

Kulturen handlar till stor del om att måla upp världar som vidgar verkligheten. Ge möjligheter att leva ett annat liv, bära någons skägg, se en annan utsikt genom fönstret.

En regnig höst för ett par år sedan fick jag vara med när illusionen skulle sys ihop inför premiären av »Bröderna Lejonhjärta« på Stockholms stadsteater. Det var Charles Koroly, en av landets mest särpräglade och uppmärksammade kostymmakare och scenografer, som höll i trollspöet.

På Korolys kontor hängde skisser av uppsättningens karaktärer. Jag fastnade särskilt för ett körsbärsträd. Ett mjukt och samtidigt obegripligt voluminöst, levande träd. En skiss helt enkelt, ett konstverk, tänkte jag.

Sedan följde jag processen:

Först ett knippe stänger i en vagn på hjul; långa, spängliga och metalldoftande. Nästa gång i händerna på teaterns två smeder som utrustade med ansiktsskydd svetsade fäste efter fäste. En av dem brände sig genom handsken och svor till. Det luktade olja.

Charles Koroly dök upp då och då för att se hur arbetet fortskred. Smederna hade skissen på bordet, inga oklarheter.

Körsbärsträdet växte fram, en stålkorsett med plats för pappersblomster. En rullande ställning med midjebälte. Jag tänkte att verkligheten blir så mycket tyngre än drömmen, att det är sakernas prosaiska tillstånd.

Scenografin är dessutom bara en del av teaterns illusionsmakeri, den kan sänkas av så mycket annat. Av skådespelare som anstränger sig för mycket, för lite, är för kända. Av regissörer som havererar. Av en publik som gör uppror eller av recensioner som skapar fel förutsättningar.

Ofta hamnar illusionen på scengolvet, flämtande som en döende fisk. Vid det laget är det kört.

»Bröderna Lejonhjärta« var en fin föreställning, men inget särskilt minnesvärt.

Inte som körsbärsträdet.

Just nu har Charles Koroly en utställning med sina kostymer i Dansmuseets källare. Här finns inget som ställer sig mellan åskådare och illusion, här verkar allt enkelt. Här öppnas Korolys »spricka till drömmarnas värld«, som han själv uttrycker det. Och det är befriande att scenografin för en gångs skull får spela huvudrollen. Trots att den bär på sina forna skådespelare och uppsättningar, för den sig rakryggat och tveklöst i kraft av sig själv.

En klänning från »Trettondagsafton« är lika levande som den som en gång bar den. Tittar man nära består den av baddräkter med kraftig bh, men i sitt nya liv är den en guppande balkväll, en utmanande vallmovals.

Och längst in i salen blommar körsbärsträdet. Trots att jag vet att det är svetsat i stål, bränt, uppbrutet, ombrutet och tungt, så är illusionen intakt. Ett viktlöst moln i mjuk rörelse. En nyutsprungen plåga över att hotet närmar sig, en kulört stolthet över att världen ändå är vacker.

»Korolys Kostym Drama« visas på Dansmuseet fram till september.

Läs mer: Fokus lunchintervju med Charles Koroly.