Så mycket bättre

I våras spreds två bilder från Vatikanen på internet. Den ena var från 2005 och visade när förväntansfulla människor inväntade påven Benedictus XVI. Den andra bilden visade samma plats, från samma vinkel, men år 2013.

Den nye påven – Franciskus – möttes av ett hav av Iphones, Ipads och en och annan Androidmobil. Världen hade förändrats på åtta år.

Hösten 2013 larmar svenska dagstidningar om att föräldrar hellre spelar »Candy crush« än är med sina barn, tidskriften The Atlantic skriver artiklar med titeln »Papa, don’t text« och neurovetenskapen konstaterar att våra hjärnor arbetar på ett helt annat sätt nu än för bara något decennium sedan.

Det vore en grov överdrift att hävda att allt detta är Steve Jobs verk. Men utan honom hade världen sett väldigt annorlunda ut. Förmodligen hade vi oroat oss för något helt annat nu.

Att Steve Jobs föräras en påkostad Hollywoodfilm är därför helt okej. Men nya »Jobs« missar målet redan i första klippet.

För den scen där skådespelaren Ashton Kutcher inför en drös lärjungar mässar om försäljningssiffror för den nya Ipoden är förvisso historiskt korrekt, kanske sa han till och med ordagrant så, men när Jobs reduceras till en vd för ett företag är det som om Carl-Henric Svanberg hade kunnat bli en Steve Jobs om han bara lyssnat på Grateful Dead, haft tre olika flickvänner samtidigt och tagit tillräckligt mycket droger i sin ungdom.

Det är ju så otroligt mycket mer komplicerat.

När Harvardhistorikern Nancy Koehn för några år sedan skrev en essä om Steve Jobs placerade hon honom i samma tradition som John D. Rockefeller, Andrew Carnegie, Henry Ford och Estée Lauder. Det är människor som har förändrat världen – på gott och ont. Man skulle kunna kalla dem entreprenörer, om det i svenskt språkbruk inte hade konnoterat en man, gärna skåning, som driver egen firma och fuskar lite med skatten.

Det där är faktiskt så långt från ordets ursprungliga betydelse man kan komma. Joseph Schumpeter, nationalekonomen som väl egentligen mest var sociolog, menade att entreprenörens drivkraft inte var pengar, utan något mycket djupare. Det handlade om erövring, att visa sin överlägsenhet gentemot andra människor. Och det gjordes genom att se sådant som andra inte sett och att slå sönder invanda tankebanor.

Som Estée Lauder, som under 1900-talet byggde upp ett imperium på tron att skönhetsprodukter var mer än kemikalier som gjorde att man såg bättre ut när någon annan tittade på. För Lauder var smink ett sätt att uttrycka sig, en källa till personlig glädje. Man kan nästan höra de kostymklädda männen i konkurrenternas styrelserum skratta åt henne.

Eller som Henry Ford, vars blandning av briljans och osympatiska drag är kusligt lik Apple-grundarens. Jämförelsen ger också ett litet svar på vad det är för fel på nya Jobs-filmen. Vad spelar det egentligen för roll hur många Fordbilar som såldes 1918? Utan honom hade ingen kommit på tanken att det överhuvudtaget gick att sälja bilar då. Det räcker med att gå utanför dörren för att se hans arv.

Lauder, Ford, Jobs – vi lever i deras värld. Vare sig vi vill det eller inte.

»Jobs« har svensk biopremiär den 8 november.