Så vit som en snö

Insikten om vad han hade gjort kom efter några dagar.

Edward Snowden hade just anlänt till Hongkong för att på ett hotellrum lämna över dokument till den brittiske The Guardian-journalisten Glenn Greenwald. Med klar röst och fast blick berättade han vem han var och vad han hade gjort. Han pratade inte om personliga risker och eventuella konsekvenser. Bakom en knappt skönjbar nervositet låg en återhållen stolthet. Han hade följt sitt samvete, hoppat ut i det okända. Civilkuraget bultade i hjärtat, styrt av stridbar idealism och kamplystnad.

Han hade fakta att vidarebefordra: USA håller, med hjälp av sin myndighet NSA, på att bygga det största vapnet för förtryck hittills i mänsklighetens historia. Glöm snacket om att övervakningen är selektiv och bara gäller metadata – vem som kontaktar vem, var de befinner sig under kontakten och hur länge de kommunicerar med varandra. Också innehållet stannar kvar i dataloggningarna.

Det som utspelar sig i realtid i Laura Poitras märkvärdiga dokumentär om Edward Snowden, »Citizenfour« (2014) är en närstudie av hur verkligheten så småningom griper tag i visselblåsaren. Ett ansikte kan inte dölja mycket.

Medan intervjuerna pågick bearbetade Vita huset de kinesiska myndigheterna för att kunna gripa eller hålla kvar Edward Snowden. Vad väntade honom? Livstids fängelse? Dödsstraff? Var han säker på hotellrummet? Ett brandlarm gick i korridoren. Alla i rummet stelnade till. Man kunde hacka telefoner och använda dem som mikrofoner, sa Snowden. Han kastade nervösa blickar på hotelltelefonen. De första dagarnas mod var förbytt i rädsla. Som om en sjukdom hade drabbat honom. Kameran registrerar ansiktets gradvisa förändring och vi anar att Snowden på allvar började förstå att han löpte risken att gå samma öde till mötes som majoriteten av visselblåsare i mänsklighetens långa historia. En enkelriktad resa mot utstötning, isolering, fattigdom, depression, kroppsliga sjukdomar och som ofta slutar i självmord. En tripp ner till Hades utan crescendo. Kanske ett klassiskt material för en dokumentär, men går det att göra spelfilm av det? Under inspelningen av »Snowden«, med premiär i veckan, tycktes just den aspekten av visselblåsarens öde ingjuta något så ovanligt som tvivel i regissören Oliver Stone.

Visst är Snowden en enastående karaktär, sa Stone i en intervju med brittiska The Guardian, men hur ska publiken bli engagerad? Han påminde om att särskilt många dödsfall och mord blir det ju inte i den här historien.

Om man mer konkret vill specificera termen »enastående karaktär« utifrån de personlighetsegenskaper som forskare funnit kännetecknar visselblåsare, får man fram profilen: Altruistisk, hövlig, ärlig. En stark känsla för civil sammanhållning. Samvetsgrann. Lojal med sin organisation i bemärkelsen mån om att den inte ska kränka de ideal den är satt att tjäna. »I am not trying to bring down the NSA, I am working to improve the NSA«, svarade också Snowden när han anklagades för att vara illojal.

Det finns tillfällen då samhället tydligt markerar hur värdefulla medborgare med ämbetskurage är för det civila öppna samhället. När domstolarna efter andra världskriget underkände ledande nazisters och vanliga nazistfunktionärers försvar »jag lydde bara order«, var det för att påminna om att den sortens tjänstemannamoral inte duger. Att den som blint lyder order och låtsas som om samvetet och den egna moralen inte har något med plikten att göra, gör fel. Den oförvitliga ämbetspersonen med civilkurage, etisk kompass och modet att säga ifrån när något strider mot den gemensamma moralen, är det anständiga samhällets viktigaste beståndsdel. Patosstyrda journalister brukar påminna världen om detta. Men att visselblåsarna gör bra saker och är dokumenterat bra personer, har inte räddat dem. Verkligheten för den som visslat styrs i mycket högre grad av känslor som handlar om att slå tillbaka, på att hämnas, känslor som personen väckt hos högt uppsatta i den organisation som har skadats. Sanningssägaren blir av sina chefer och kolleger snabbt omdefinierad till förrädare. Med ett samtida språkbruk skulle man kunna säga att personen drabbas för att en eller flera gamla vänner känner sig kränkta och i likhet med kränkta kriminella måste ge igen. Även de som inte personligen berörs av ett avslöjande känner ofta behov av att visa avståndstagande.

I samband med att Edward Snowden publicerade sina första avslöjanden, skrev Nobelpristagaren i litteratur Mario Vargas Llosa att Snowden var en spion, en förrädare. Att han hade svikit lojalitetslöften, och att det bara var en aningslös vänster som kunde göra en sådan person till förebild.

Tre år senare är Vargas Llosas bild också fortfarande Vita husets, och man skäms inte över den. På en bättre middag i somras hos Sveriges kultur-attaché i Washington hamnade en svensk dokumentärfilmare bredvid Hillary Clintons kampanjchef. Med några glas vin under västen vågade filmaren sig på att fråga. Hur kunde president Obama, en distingerad, intellektuell person med ett dokumenterat patos för mänskliga rättigheter, vara så obeveklig när det gällde kravet på att Snowden skulle ställas inför rätta?

– Tala med min man, sa Clintons kampanjchef, han har gått i pension men var Snowdens chef när avslöjandena kom.

Filmaren svepte i sig ännu ett glas vin och vände sig mot en kortväxt herre, som svarade vänligt:

– Well, det Snowden gjorde som hade med amerikanska inrikespolitiska förhållanden att göra var lysande och beundransvärt. Men han sålde också ut information som hade med vårt förhållande till annan makt att göra, det kan jag inte förlåta honom för.

Edward Snowden, intervjuad via länk i  norsk tv, september 2015.
Foto: Svein Ove EkornesvÂg/TT

Den sortens uttalanden sänder förstås starka signaler till den som ser maktmissbruk i sin organisation: Tänk dig för. Är det mödan värt att slå larm? Många verkar tycka det, ändå visar få öppet sitt stöd. En trogen och lite otippad påhejare av visselblåsarens gärningar är Hollywood. Historien om den okorrumperade sannings-sägaren rymmer förvisso många tacksamma ingredienser: En ensam människa mot ett ruttet system. En insnärjd sanningssägare som måste bryta sitt nät av lojaliteter och vända sig mot sin institution. Moral och vissheten om att något viktigt hotas om man inte ingriper, står mot rädslan att förlora allt. Ändå saknar historien, som Oliver Stone medgav, ofta öppna hot och direkt våld, och det som brukar göra en berättelse kommersiell, konfliktupplösning och ett lyckligt slut. Detta till trots har Hollywood gjort mängder av filmer om visselblåsare, och i någon mening fyllt det tomrum som det uteblivna stödet för visslarna skapat. Hollywood påminner oss om att »a whistleblower is something to be«. Och kanske är det för att filmmakarna tvingas bryta med Hollywoods allra mest slitna berättarkonventioner, de som förvandlar varje människoöde till en kliché, som många av de bästa filmerna varje decennium handlat om just visselblåsare.

I fallet »Storstadshamn« (1954), regisserad av Elia Kazan, krävde det ironiskt nog sina moraliska offer. Kazan hade gett författaren Arthur Miller uppdraget att skriva manus, som byggde på en artikelserie i The New York Sun om korruptionen i Manhattans och Brooklyns hamnar, och fick problem när finansiärerna bad Miller att ändra skurkarna från verklighetens mutbara fackbossar till kommunister. Miller vägrade, givetvis, och den ursprungliga filmidén lades på is. Men Elia Kazan, själv kommunist, lät sig inte nedslås. Han namngav några kommunistkolleger till kommittén för icke-amerikanska aktiviteter, fick loss pengar till filmen, lade till kommunisterna i manus, placerade en ung Marlon Brando i huvudrollen – och vann åtta Oscar.

En annan av filmhistoriens bästa visselblåsarfilmer är »Alla presidentens män«, som handlar om Watergateavslöjandet i The Washington Post. Det var verklighetens reporterduo Carl Bernsteins och Bob Woodwards bok med samma namn som låg till grund för manuset, och i filmen spelas de av Dustin Hoffman och Robert Redford. Den för avslöjandet avgörande visselblåsaren »Deep Throat«, dyker upp som en ljusskygg skuggestalt i ett skrämmande ödsligt och suggestivt parkeringshus. När filmen hade premiär 1976 visste alla att Nixon hade tvingats bort från presidentämbetet. Trots publikens kännedom om den verkliga upplösningen är slutscenen i »Alla presidentens män« fortfarande närmast oslagbar i sin passionerade ödesmättnad.

Genren tycks också, kanske tack vare dess angelägna teman, locka fram det bästa hos skådespelarna. Sällan har visselblåsarens inre våndor skildrats mer gripande och komplext än i Russell Crowes porträtt av den avhoppande tobaksforskaren Jeff Wigand i filmen »The Insider« (1999) och sällan har Julia Roberts varit bättre än i »Erin Brockovich« (2000). Historien om en ensamstående kvinnas utdragna kamp mot ett gasbolag. Joseph Gordon-Lewitts inkarnation av Edward Snowden i Oliver Stones film bryter inte denna trend.

Edward Snowden lever fortfarande i exil, och kommer säkert så göra ett bra tag framöver, men att något kommer att förändras i bilden av honom med Stones film är en god gissning. Visselblåsare brukar till en början mest väcka vårt beundrande medlidande, hjältar blir de först när deras historier blir fiktion.

»Snowden« har biopremiär den 16 september.