Salman Rushdies nya är ett sprudlande fyrverkeri

Att ord kan forma världar – och utmana redan befintliga – vet få författare bättre än Salman Rushdie. Efter publiceringen av romanen Satansverserna år 1988 har han levt under ständiga mordhot, efter att Irans dåvarande andliga ledare, ayatollah Khomeini året efter romanens publicering utfärdat en så kallad ”fatwa” mot Rushdie: en ”religiös” dödsdom. Under 13 år levde Salman Rushdie sedan under falskt namn, med ständigt polisskydd. Hans norske bokförläggare, William Nygaard, utsattes 1993 för ett mordförsök men överlevde. 

När Salman Rushdie föreläste om konstnärlig frihet (!) i staden Chautauqua, söder om Buffalo, New York i USA den 12 augusti förra året attackerades han av 24-årige Hadi Matar och knivhöggs upprepade gånger innan säkerhetspersonal kunde sätta författaren i säkerhet. Då hade Rushdie redan fått livshotande skador. 

I flera dagar efter attacken låg den 75-årige indisk-brittiske författaren, som sedan flera år lever i USA, i respirator. Det var högst osäkert om han skulle överleva. Men efter två dygn kunde respiratorn kopplas bort. Salman Rushdie levde och kunde tala. Han hade förlorat ett öga och fått nervskador i en arm, vilket gjorde hans ena hand obrukbar. Ändå var de första rapporterna som kom från sjukhuset, förmedlade av hans son Zafar Rushdie, inte enbart negativa, utan även typiska för Salman Rushdie. Till tidningen The Independent sa sonen att hans pappas tillstånd var väldigt allvarligt, men att hans ”livliga och trotsiga humor” fortfarande var intakt.  

När Salman Rushdie första gången efter den våldsamma attacken framträdde vid en publik tillställning skojade han om att det var trevligt (”nice”) att vara tillbaka, i motsats till att inte vara tillbaka, vilket också varit en möjlighet. ”Jag är glad över att tärningen rullade denna väg”, konstaterade han. Sedan tackade han de människor som funnits på plats i Chautauqua och hjälpt honom vid attacken.  

Salman Rushdies ”livliga och trotsiga humor” är ett genomgående drag inte bara i hans personlighet, utan också i hans böcker. Jag vet inte hur många gånger jag tipsat bekanta och vänner om att de måste läsa Satansverserna – och hur en del av dem då har suckat och sagt att den verkar så politisk och tråkig. Mitt svar är alltid att om man tror det så har ayatollah Khomeini vunnit. En överdrift kanske, men fatwan och allt som följde i dess spår har definitivt färgat mångas uppfattning om boken.  

När de sedan läst boken (jag har inte lyckats övertyga alla, men många) har de återvänt leende och förklarat hur rolig, händelserik och fantastisk Satansverserna faktiskt är (jag brukar bjuda på det och inte svara att det var ju exakt vad jag sa när jag rekommenderade den). 

Nyligen kom Salman Rushdies nya roman Segerstaden på svenska i lysande översättning av Amanda Svensson. Romanen var klar innan attacken inträffade, men jag faller då och då i samma fälla som mina vänner och bekanta gjort med Satansverserna – jag läser in det som hänt Rushdie i texten, trots att han i en TT-intervju tidigare i år sagt att han hoppades att boken skulle göra det möjligt att byta samtalsämne: ”Jag har alltid tyckt att mina böcker är mer intressanta än mitt liv. Tyvärr verkar världen inte hålla med”. 

Det krävs lite av en ansträngning under läsningen för att skaka av detta perspektiv (särskilt när en av huvudpersonerna får ögonen utstuckna), men efter hand som handlingen i Segerstaden vecklas ut, glömmer jag författaren själv – och slukas upp av hans fantasiförmåga. Är det något han är bra på så är det att berätta sagor. 

Och ett slags saga är Segerstaden, och likt klassiska sagor rymmer den tolkningsmöjligheter och många bottnar. I romanen berättar han historien om segerstaden Bisnaga som genom magi växer upp ur jorden då ”mirakelmakerskan och profetissan” Pampa Kampana ger bröderna Hukka och Bukka Sangama fröer som hon instruerar dem att så i jorden. Det gör de båda kreaturskötarna och ser sedan förvånat på medan en stad, komplett med invånare och byggnader, växer fram inför deras ögon. Där blir de så småningom kungar. Men först måste Pampa Kampana viska i invånarnas öron – även om de uppstår som vuxna människor är deras sinnen nyfödda – och mirakelmakerskans uppgift blir att ge dem livshistorier och instruktioner så att de klarar ett liv i staden.  

Efter denna inledningsscen vecklar en lång historia ut sig – med utvikningar och detaljer som sprudlar av fantasi. Salman Rushdies obändiga humor är högst närvarande, och i slutänden handlar det om fiktionens magiska kraft: att ge liv och att skapa världar – som städer som växer upp ur marken framför ens ögon.  

Politiska intriger, krig, kärleksaffärer, inblandningen av gudar som skänker människorna extra långa liv (Pampa Kampana är 247 år gammal då hon berättar historien om sig och om staden Bisnaga, som är evigt sammanflätade) och fantasifulla resor i när och fjärran – den här boken har allt det.  

Salman Rushdie berättar oftast lätt och ledigt, men i Segerstaden finns det också en del longörer. Hans sprudlande humor kan ibland bli för mycket. Som då han med glimten i ögat vill förankra sina romanpersoner historiskt. Visst är det ett sagans stildrag, eller möjligen Bibelns, men det räcker aldrig för Salman Rusdhie att bara skriva ett personnamn. Det ska också förses med anfädrar i en lång rad generationsled.  

Just här blir humorn en nackdel, då det hindrar läsrörelsen framåt med meningar som ”Thimma den enormes nästan-lika-enorme ättling Thimma den nästan lika Enorme och Ulupi Juniors släkting Ulupi Junior Junior”. Första gången en sådan mening förekommer är den roande, men efter en hel roman med liknande uppräkningar önskar man att han tonat ned just detta lite.  

Men det är en randanmärkning. I övrigt är Segerstaden – precis som Satansverserna – en fabulerande magisk saga som förtjänar att avleda uppmärksamheten från sin upphovsmans alltför dramatiska liv och de vidriga attacker han utsatts för.

***

Läs även: Suverän pusselgåta i akademisk miljö

Läs även: Allt du velat veta om namn