Samplad författarröst

Nära taket, i förrådet, fanns ett litet kontorsutrymme. När folk såg mig börja klättra uppför stegen följde de efter mig. Det var i detta lilla kontorsutrymme som vi alla sedan gömde oss.«

Citatet är Javier Navas, en av överlevarna från nattklubben Pulse, där 49 människor år 2016, i amerikanska Orlando, sköts till döds av en tungt beväpnad man. Det finns med i boken »Vi är Orlando. En amerikansk tragedi« av journalisten Johan Hilton. Med undantag för några få introducerande sidor är boken berättad uteslutande genom citat från ett drygt 80-tal personer.

Baserad på en sann berättelse har länge varit en stämpel som garanterar ett tillflöde av nyfikna. Men efter ett decennium där vanligt folk, i det här fallet definierat som en motsats till professionella skribenter, via sociala medier nått hundratals och tusentals, i undantagsfall många miljoner, läsare, som vant sig vid det, tycks det inte längre räcka. Den deltagande människans egen röst, den ofiltrerade erfarenheten, har blivit en viktig litterär berättare.

Det är en efterföljd till Svetlana Aleksijevitj dokumentärromaner, som »Kriget har inget kvinnligt ansikte« och »Bön för Tjernobyl«, som belönades med Nobelpriset 2015. Flera av böckerna berättar hon med långa citat från männi-skor som upplevde ett krig, en kärnkraftsolycka. Med hjälp av direkta citat fick hon till en särskild dokumentär slagkraft, med en sorts löfte om att inget var lyft ur sitt sammanhang, eller alltför förkortat.

I fjol vann Marit Kapla Augustpriset med sin bok »Osebol«, som inspirerats av Aleksijevitjs metod. Kapla hade visserligen redigerat rösterna till en sorts lyriskt förtätad karaktär, genom att välja ut vad i citaten som skulle komma med och korta i dem. Men hon avstod helt från att lägga till egna reflektioner eller tolkningar till de 42 bybornas röster.

Två av sommarens nya böcker är inspirerade av samma teknik. Johan Hilton åkte till Orlando för att samla in rösterna från människor som var på nattklubben Pulse den olycksaliga kvällen för fyra år sedan. Han pratade med personer som överlevde, med anhöriga till dem som dog, med poliser och räddningsarbetare, med historiker. Genom att blanda deras citat på sidorna sätter han ihop en intensivt närvarande text, som i kronologisk ordning berättar om masskjutningen och vad som hände sedan. Det är ett berättarformat som passar oerhört väl till det berättade. Som läsare får man bara gradvis bilden klar för sig, via korta citat som svarar, överlappar och talar förbi varandra. Även det som ett utsnitt ur verkligheten, där händelser sällan kommer med en förklarande berättare i bakgrunden.

I augusti kommer en liknande bok om ett annat amerikanskt trauma, 11 september 2001. Garrett M Graff låter i »Det enda planet på himlen« 500 ögonvittnen berätta om sina små och stora intryck, i vad som beskrivs som ett panorama över ett av historiens mest dramatiska dygn. Boken har på engelska lästs in av ett flertal skådespelare och ska enligt amerikanska recensenter vara som gjord för ljudboksformatet, i vad som beskrivs som en återgång till den berättartradition som under större delen av mänsklighetens historia varit den vanliga.

Och kanske är det ytterligare en förklaring till den trend som anas. Berättade i form av citat blir texterna uppstyckade i korta partier, lagom munsbitar för en allt läsovanare allmänhet. 

Nina van den Brink

»Vi är Orlando« är utgiven på Natur & Kultur.

»Det enda planet på himlen« kommer på Natur & Kultur den 21 augusti.