Samtal med Siri

Åskvärme i New York. I Siri Hust­vedts psykologiskt förtätade romanvärldar skulle det kunna betyda något i stil med anspänning; ett annalkande mörker på väg att bryta fram genom en förrädiskt kontrollerad yta.

I hennes egen omedelbara verklighet, på terrassen bakom huset, betyder det inte mer än ett uppspänt paraply så fort de första sotiga dropparna börjar trilla ner från himlen. Här inomhus, i det salongsbetonade vardagsrummet, föreslår hon två fåtöljer.

Hela världen känner till dina skakningar som ibland drabbar dig under offentliga framträdanden. Tvekade du aldrig inför att göra dina symptom och sjukdomar offentliga?

– Jag har alltid tänkt att det man inte kan hjälpa, det kan man heller inte kland­ras för. Jag vet att en del betraktar sjukdomar som en svaghet, att det är något som man bör gömma. Jag förstår det när det gäller moralisk skam, som att vara ovänlig mot någon. Det kan vara outhärdligt, och något jag aldrig skulle vilja göra offentligt.

Hon skrattar med en spelat plågad ton innan hon fortsätter.

– Men jag känner inget behov av att dölja att jag har en sjukdom. I boken betraktar jag dessutom mig själv på sätt och vis i tredje person. För mig är de här skakningarna djupt intressanta. Ingen har några svar. Flera neurologer, psykiatriker och doktorer har läst boken, och ett antal läkare har skrivit till mig och gett förslag på vad det skulle kunna vara. Men det har inte funnits två diagnoser som har varit desamma.

Det finns ett två år gammalt klipp på nätet där du börjar skaka under ett framträdande i Australien. Du säger »jag skakar«. Och publiken reagerar med applåder.

– Människor är inte grymma. De börjar inte kasta tomater på mig. Det finns en verkligt mänsklig sympati, och jag tror att applåderna var ett sätt att visa deltagande, att säga att det är okej.

Har du fortsatt forska i vad det skulle kunna vara?

– Som läget är nu, nej. Jag och den neurolog som jag går till har kommit överens om att vi inte behöver veta. Hon fortsätter kontrollera mig, och så länge det inte blir värre finns det ingen anledning att fortsätta med en undersökning som inte verkar kunna ge något svar.

Vad händer just nu med ditt skönlitterära skrivande?

– Jag har en roman som kommer ut nästa år som heter »The Summer Without Men«, och jag arbetar på ytterligare en som heter »Monsters at Home«.

Du verkar skriva snabbare nu än tidigare.

– Jag skriver snabbare nu. Jag vet inte vad det är, men något har hänt.

Sedan när?

– Jag tror att »Sorgesång« tog mig fyra år att skriva. Medan jag arbetade med den kände jag allt mindre tvivel. Det är något som är väldigt intressant med skönlitteratur. Hur vet man när något är rätt i en roman? Man skriver ett stycke, läser, och så är det antingen rätt eller fel. Det omdömet är extremt subjektivt. Man säger aldrig »åh, det här är inte lika bra som James Joyce, släng ut det genom fönstret«. Det bedöms istället enligt ett slags inre känsla, ett känslomässigt landskap inom en. Den känslan av riktighet har blivit tydligare hos mig.

Så tillfällena av närmast automatiskt skrivande, som du också tar upp i boken, de kommer oftare nu?

–Exakt. Och det är väldigt intressant. Hur händer det? Slutet av »Sorgesång« skrevs så.

Siri Hustvedt sveper handen genom luften med en bestämd rörelse.

– Zzzzom! Man vet inte vad man gör, det är som en varelse från yttre rymden som tar kontroll över en. För mig händer det ofta i slutet av böckerna. Men ja, det händer oftare nu. Det kanske bara beror på att man har levt längre, blivit mer erfaren. Jag tror att de flesta författare litar på den känslan när den visar sig.

Och så har man en vän eller make som läser de styckena.

– Absolut! Jag har en underbar man (författaren Paul Auster) som är en fantastisk läsare.

Är det honom du visar det du skriver?

– Det gör vi båda. Men aldrig för några andra. Ofta är det ganska stora delar, kanske 50 sidor, så det är en ganska stor tugga av boken. Antingen läser vi högt för varandra, eller var och en för sig. Jag tror att vi verkligen litar på varandra. Det måste finnas tillit. Och det måste också vara någon som står bakom projektet. Man vill inte ha en första läsare som har en färdig idé om hur en roman ska vara, som har regler och bestämmelser, utan någon som förstår projektet, som känner med projektets natur.

Så ni kastar aldrig tallrikar på varandra?

– Nej, men när jag skrev »Vad jag älskade« var det ett parti på tio sidor som jag var väldigt stolt över. Paul läste, och sa »de här tio sidorna drar ner hela boken«. Det störde mig, jag var väldigt stolt över dem. Men han hade rätt.

Det låter som en kombination av förståelse och respektlöshet.

– Jag tror inte att det är respektlöshet. Tvärtom. Men man får inte känna sig underlägsen, det måste ske mellan två likar. Och för att kunna ge sitt arbete till någon annan måste man känna att man står lika inför uppgiften. Jag skrev om »Vad jag älskade« så många gånger, och jag minns hur Paul läste de första utkasten och sa »du är inte där än«. Personligen höll jag med. Det var som en utgrävning. Jag var tvungen att fortsätta skriva för att hitta det.

Och det är inte automatiskt skrivande, det är hårt arbete.

– Det är plågsamt! Men han hade rätt. Och när man har någon på det sättet ger det också mod till att fortsätta, och inte kasta ut det genom fönstret.

Är du vegetarian?

– Nej, men jag älskar grönsaker.

Jag blev nyfiken eftersom det finns delar i »Den skakande kvinnan« som berör djuretik.

– Ja, och jag måste säga att jag borde verkligen vara vegetarian. Anledningen till att jag inte är det har delvis att göra med total förnekelse. Ju mer jag lär mig om djurs liv, desto tydligare känner jag hur djupt besläktade vi är, speciellt med andra däggdjur. Men även fåglar kan vara väldigt speciella. Det finns fåglar som kan känna igen sig själva i en spegel. Och alla som har haft en hund vet hur djupt behäftade de är med en själv.

Du har hållit skrivarlektioner med patienter på mentalsjukhus. Gör du det fortfarande?

– Nej, men jag har en stående inbjudan. Det tar mycket tid, och är verkligen krävande. Men det var helt fantastiskt, jag älskade det. Men jag har frågat mig själv varför. Jag fick träffa alla dessa lidande människor med massor av olika sjukdomar, och jag kände mig stärkt och levande av det. Det är något med att arbeta på sjukhus, inom vilket område som helst, inte bara inom psykiatrin, som gör att du kommer väldigt nära kärnan i vad det innebär att vara människa. I någon mening handlar det om att det finns så mycket död på ett sjukhus.

En telefonsignal avbryter resonemanget. Siri Hustvedt hämtar sin mobil i hallen och trycker bort samtalet.

– Av någon anledning kom jag väldigt bra överens med mentalpatienter. Jag tror att det har att göra med en rad olika saker. Det ena är att de flesta patienter bara träffar läkare och sjukhuspersonal. De ligger där i sina sängar, går omkring i korridorerna, kollar på tv, och har det verkligt tråkigt. Därtill lider de, och många är tungt medicinerade. Jag kunde erbjuda en distraktion från allt det här, och ett sätt att få dem att tänka på annat än sin sjukdom.

Var det en känsla av att vara andra till hjälp?

– Det måste ha handlat om det. Men jag märkte också hur lätt det var att känna med mentalt sjuka. Alltså, nästan varje psykisk störning som vi känner till är som något vi alla har känt, fast förstärkt. Du vet vad jag menar. Depression är en mobilisering av sorg. Nästan alla har haft maniska humörsvängningar. Manodepressivitet är detsamma, fast förstärkt på ett tärande sätt.

Känslan av att det kunde ha varit jag.

– Ja, och vad jag tror att man måste inse är att det inte är något som är skilt från mänsklig erfarenhet. Jag har själv haft visuella hallucinationer och hörselhallucinationer. Det finns många så kallade normala människor som har upplevt det. Det finns en tendens att patologisera också sådant som på sätt och vis är helt normala erfarenheter.

Tenderar vi att göra det för mycket?

– Jag antar att det korrekta sättet att se på det är att om du lider av något, vad det än är, och det gör ditt liv miserabelt på ett sätt som gör att du inte klarar dig genom dagen, då måste du ha hjälp. Men om du har hörselhallucinationer en gång i veckan, och du står ut med det, varför försöka ta itu med det då?

Och ditt sätt att ta itu med dina symptom, migränen och skakningarna, är att införliva det som en del av dig själv?

– Ja, till den grad det går. Jag måste säga att skakningsgrejen var mycket mindre dramatiskt än när jag för många år sedan hade en årslång migrän. Jag gick från doktor till doktor, och det var inte förrän jag sa till mig själv att detta kommer inte att försvinna, detta är en del av dig, som jag lärde mig hantera det.

Är det ett stoiskt förhållningssätt eller bara en nödvändighet?

– Vad stoikerna sa var att om du inte kan göra något åt det, kasta bort det. Sluta tänk på det. Mitt förhållningssätt är att detta är en del av ditt liv, det är så här det är, men undvik att ägna det lidande och känslomässig tid. Du har vad du har, du hanterar det så gott du kan, men ägna det inget lidande.

»Den skakande kvinnan« ges ut på Norstedts.

Fakta

Siri Hustvedt föddes 1955 i Northfield, Minnesota, av norska föräldrar. Hon tog sin studentexamen i Bergen, Norge, och har en doktorsavhandling i litteratur från Columbia, universitetet i New York.

Hon debuterade 1983 med diktsamlingen »Reading to You«. Siri Hustvedt är numera bosatt i Brooklyn, New York, tillsammans med sin make, författaren Paul Auster och deras tonårsdotter.

Källa: Norstedts

Romaner
2010 – »Den skakande kvinnan«
2008 – »Sorgesång«
2003 – »Vad jag älskade«
1996 – »Lily Dahls förtrollning«
1992 – »Ögonbindeln«