Sånger från andra sidan

Hank Williams dog i baksätet på en Cadillac nyårsdagen 1953. Det hindrar inte countrysångaren från att i dag – 55 år senare – vara på gång med tidigare outgivna låtar.

I vintras spreds ryktet om ett skivprojekt baserat på »The Shoebox Songs«, det vill säga de omkring 35 outgivna texter som Hanks mamma fann i en skokartong efter sonens bortgång. Ny information om projektet läcker nu successivt ut till medierna.

Självaste Bob Dylan pekas ut som kreativ samordnare. Han lär själv ha spelat in en låt, samt portionerat ut Shoebox-texter till några utvalda artister för tonsättning.

Artisterna som nämns är countrysångarna Willie Nelson, Alan Jackson och Lucinda Williams, lättlyssnade Norah Jones och Jack White från rockduon White Stripes. Samme White sa i februari: »Jag tror den kommer ut i år. Det är en cool platta.«

Pop- och rockpubliken har – i likhet med den klassiska musikens publik – börjat vänja sig vid en repertoar som innehåller »ofullbordade mästerverk«. Sådant som tidigare bara varit känt bland samlare och entusiaster görs nu tillgängligt för den breda massan.

Shoebox-projektet påminner om »Mermaid Avenue«. En skiva från 1998 där britten Billy Bragg och amerikanska gruppen Wilco tonsatt och spelat in tidigare outgivna Woody Guthrie-texter. Lustigt nog var även denna sångskatt en gång nära att falla i Dylans händer.

Enligt Bob Dylans självbiografi »Chronicles« ska protestsångaren Guthrie i slutet av 50-talet velat ge honom en låda med outgivna texter.

Dylan berättar om en strapatsrik utflykt till Guthries hus i Brooklyn. Väl framme mötte han Woodys son Arlo och en avvisande barnvakt som inte visste något om de outgivna texterna. Dylan lämnade huset med ogjort ärende.

Att Bragg och Wilco tog Dylans plats vid »Mermaid Avenue«-projektet lär ha varit Woody Guthries dotter Noras beslut – hon ville att hennes pappas texter skulle nå unga lyssnare.

Naturligtvis är det osäkert om en artist av Bob Dylans dignitet har behov av revansch, men gissningsvis skänker Hank Williams-projektet honom en viss tillfredsställelse.

Det är inte bara döda legenders sångtexter som dammas av. Även levande artister väljer att plocka fram oavslutade projekt ur arkiven. Ett anmärkningsvärt exempel är skivan »Brian Wilson Presents Smile« från 2004, en nyinspelning av Beach Boys-albumet »Smile« – det mest mytomspunna av pophistoriens ofullbordade verk. Albumprojektet övergavs 1967 på grund av konstnärlig osämja och Brian Wilsons mentala ohälsa.

37 år senare valde alltså Wilson att spela in »Smile« på nytt, då tillsammans med sitt turnéband. Ingen annan Beach Boys-medlem – vare sig död eller levande – medverkade vid inspelningen.

När Beatles återuppstod på skiva 1995 deltog förutom de då levande medlemmarna – Paul, George och Ringo – även John Lennon, död och begraven sedan 1980. Med den moderna teknikens hjälp fullbordade man två av Lennons demoinspelningar: »Free As a Bird« och »Real Love«. Ett virtuellt samarbete som påminde om hur Natalie Cole i 1991 års »Unforgettable« sjöng duett med pappa Nat, död sedan 1965.

Vad ska man tycka om dessa fullbordanden? Jag ringer till Sveriges Radios musikorakel Stefan Wermelin. Vi kommer in på Beatles 1995-comeback.

– Jag tänker på en skämtteckning som New Musical Express publicerade, där Paul, George och Ringo står och håller ned en mikrofon i John Lennons grav. Det Lennon gjorde var ju så bra, att det kanske hade räckt med det. Beatles är ju en otrampad tå, det är så många som önskar att de fanns igen.

Stefan har förhoppningar om Bob Dylans Shoebox-projekt.

– Hank Williams gjorde enkel musik på riktigt. Det han lämnade efter sig borde gå att göra något av.

Att förvalta outgivna sångtexter av en så folkkär artist som Hank Williams innebär förstås ett stort ansvar. Man kan gissa att Sony BMG och representanterna för Hanks dödsbo funderade både en och två gånger över vem som skulle få öppna skokartongen. Stefan Wermelin tycker att Bob Dylan är ett klokt val.

– Dylan har fortfarande greppet som låtskrivare. Det gör honom intressant och tänkbar för ett sådant här projekt. Det är ju intressantare om han gör det, än någon trist countrygubbe.

Den respekterade musikjournalisten David Hajdu skrev 2004 en artikel om »Brian Wilson Presents Smile« i The New Republic där han resonerade kring frågan vad som kan hända när en upphovsman återkommer till sina gamla ofullbordade verk.

Han menade att 2004-års Brian var en helt annan man än den Brian som påbörjade »Smile«-inspelningarna 1966: »Alla förändras vi med tiden, men sällan så mycket som Wilson har gjort som artist.« Enligt Hajdu var Wilsons då aktuella soloalbum »Gettin’ in Over My Head« (2004) ett tecken på att surfpopgeniet någonstans längs vägen förlorat sin genialitet.

Den här typen av resonemang lär dock knappast stoppa framtida popfullbordanden. Det hela handlar om stor business. Så länge det finns en intresserad publik, kommer musikindustrin att öppna nya skokartonger.

Runt hörnet väntar sannolikt Guns N’Roses album »Chinese Democracy« – hårdrockens »Smile« ursprungligen planerad att släppas 1991.

Men vad händer längre fram? Kommer Peter Doherty som gråhårig och avgiftad att tonsätta uppgrävda Joe Strummer-texter? Eller ett medelålders Sahara Hotnights att färdigställa nyupptäckta demoinspelningar av The Runaways?

Ny teknik och ett allt större medieutbud förändrar vår musikkonsumtion. Det tycks bli allt glesare mellan långlivade artistkarriärer. Många av mp3-generationens idoler får en hastig avskjutning mot stjärnorna och brinner fort. Vad händer när deras Cadillacs stannar? Kommer vi att vara intresserade av att öppna skokartongen?

Svaret min vän, »is blowin’ in the wind«.

Hanks hemligheter

Det har varit stort hemlighetsmakeri kring öppnandet av Hank Williams skokartong med outgivna låttexter. Få säkra uppgifter finns om det kommande albumsläppet där Bob Dylan samlat artister som Jack White och Norah Jones för att fullborda verk av den gamle countrylegenden. I mars framträdde Norah Jones på Manhattan-klubben The Living Room och sjöng en ny låt med en av Hank Williams Shoebox-texter. Hon inledde med att säga: »Jag borde nog egentligen inte spela den här…«