Kultur

Sanningssägaren Stig

Text: Therese Eriksson

Publicerad 2011-09-05

Bild: Tomas Ohlsson/scanpix

I början av karriären visade fotografierna av Stig Larsson en litterär playboy; snygg, lagom farlig och med ciggen nonchigt i nypan. Under det förra millenniets sista år var ansiktet ärrigare och blicken svartare, det grånade håret längre och ostyrigare, med cigaretten som nästan aldrig lämnade munnen. Cigaretten är fortfarande obligatorisk (men han har dragit ner rejält på senare år – av hälso-skäl), men numera bär Stig Larsson en kort, välvårdad frisyr och blickar inte sällan in i kameran både piggare och gladare än någonsin tidigare. Stig Larsson har bytt look lika ofta som han lagt om kursen som författare och offentlig litterär persona.

Han hyllas som en av den svenska samtidslitteraturens absoluta begåvningar, ständigt glorifierad av inte minst unga män med ambitioner och pretentioner. Det berättas om hur debutromanen »Autisterna« (1979), som snart blev svår att få tag på, stals från biblioteken av hängivna läsare under 80-talet. Det är lätt att se framför sig hur Larsson-fansen, kultur-snobbiga ynglingar, smyger ner den tunna volymen i rockar och portföljer. Romanen anses allmänt utgöra ett brott mot 1970-talets nästan dokumentära epik, och startskottet för den formmässigt experimentella, postmoderna 80-talslitteraturen.

Stig Larsson ser sig som ett geni, och har dessutom upprepade gånger förklarat sig vara särskilt lämpad att avgöra vad som är litterär kvalitet och att upptäcka andra genier – underförstått män. »Det finns så få kvinnliga genier«, sa Larsson förra året i en uppmärksammad debatt om den manliga genikulten.

Stig Larsson har strösslat sin 35-åriga karriär i det kulturella finrummet med provokativa uttalanden. 1998 säger han i den feministiska popkulturtidningen Darling att inte bara han, utan alla män, tänder på 13-åriga tjejer. Jan Guillou med flera namnkunniga män går i taket. Själv menar Larsson att han feltolkats, vilket förstås bara han kan veta. (Onekligen kastar hans uttalande ett rätt solkigt ljus över en av Larssons stora regissörsframgångar, filmen »Kaninmannen« från 1990 – där Börje Ahlstedt spelar en kriminalreporter som granskar våldtäkter på unga kvinnor.)

Tolv år senare berättar Åsa Beckman i Dagens Nyheter om en episod som tilldrog sig ungefär lika många år tillbaka i tiden, då den uppburne författaren hotat att »pissa i hennes gom« efter hennes kritiska recension av hans diktsamling »Matar« (1995). Det sena 1990-talet verkar inte ha varit hans bästa tid.

Stig Larsson lämnar ingen oberörd. Vill jag gärna skriva. Men är det sant? Nja. Visserligen vore det direkt felaktigt att underskatta hans betydelse. Han har i vissa kretsar uppnått kultstatus, och även de som är skarpt kritiska mot hans så kallade »svinerier« brukar vara måna om att påtala hans exceptionella begåvning. Och belöna hans ärlighet. Men för det stora folkflertalet är författaren Stig Larsson troligen lika obekant som de flesta andra som rör sig i de finkulturella boningarna. Jag prövar att slänga ut en fråga på Facebook och får muntra tillrop om Stig med e – deckarförfattaren Stieg Larsson. Google beter sig på samma sätt när jag söker efter information. Efter några initiala, nästan pliktskyldiga, träffar på den korrekta stavningen öser de sedan på med länk efter länk till den postuma deckarsuccén och tillika Stig Larssons namne. Att Stig Larsson utan e varit i den litterära offentligheten mer än två decennier längre än bestsellerförfattaren bryr sig sökmotorn inte om.

Ungefär samtidigt som Stig Larsson ses dra omkring lite för sig själv på Bonniers årliga fest på Nedre Manilla i Stockholm – som en manifestation av den intellektuella enslingen – besöker jag Skellefteå stadsbibliotek. Det var här i stan Stig Larsson föddes 1955, här han levde sina första år innan familjen flyttade till Umeå, som Larsson senare skulle komma att lämna för Stockholm i mitten av 1970-talet (samma geografiska resa gjorde faktiskt också Stieg Larsson, men där slutar likheterna). Här har man arrangerat en särskild hylla för Västerbottens berättare. I den trängs Sara Lidman med P O Enquist, Torgny Lindgren med syskonen Kurt och Anita Salomonsson. Men ingen Stig Larsson. Hans böcker hittar jag i stället på den vanliga Hc-hyllan för skönlitteratur på svenska. Trots att han är född i stan, uppvuxen i landskapet och dessutom skrivit böcker som utspelar sig i länet – förutom »Autisterna« och flera referenser i självbiografiska dikter finns till exempel romanen »Nyår« (1984) om en man som tappar minnet efter en skidolycka och som delvis äger rum i en by utanför Vilhelmina – har han ingen självklar plats bland bygdens stoltheter.

Jag kan inte komma ifrån att det känns lite sorgligt, detta att han så helt konkret ställs utanför det lokala sammanhanget. Trots att jag förstås knappast kan veta om Västerbottenberättarnas eget svarta får någonsin har velat vara del av den förmenta gemenskapen. Mest troligt har han inte det. Stig Larsson strävar till synes konsekvent bort från allt vad samförstånd heter. Han har valt att vara en outsider – inte bara i förhållande till de författare som delar hans ursprung, utan gentemot allt. Lika ofta som han beskrivits som en svensk samtidslitteraturs bad boy – eller en enfant terrible i paritet med Frankrikes Michel Houellebecq – har han själv protesterat mot bilden. Flera är också de som mött Larsson och talat om hans milda vänlighet och generositet. Rolig är han också. I ett nummer av den numera nedlagda intervjutidningen SEX från 2006 berättar han om hur han i perioder levt enbart på vaniljsås, och utbrister: »Hela kostcirkeln är en bluff!« Men senare i samma intervju biter han av mot påståendet att han skulle vara humoristisk: »Att kalla mig rolig är att förytliga det hela.«

Så snart vi sätter en etikett på honom, vill han vara något annat. Men han har en uppgift – att gång efter annan strippa kejsaren. »Jag är en intellektuell och har i praktiken betalt för att säga sanningen«, skriver Larsson på Newsmill en knapp månad efter att Åsa Beckman har offentliggjort Larssons tolv år gamla påhopp.

Efter debuten med »Autisterna« – en roman om en man utan tydliga egenskaper, som rör sig fritt mellan olika platser och identiteter, skrev Larsson en rad uppmärksammade och kritikerhyllade romaner, diktsamlingar och pjäser. Han var, som Horace Engdahl skriver i sin essäbok »Ärret efter drömmen« (2009), »den mest legendomspunne av 80-talets unga författare«. Tillsammans med bland andra Horace Engdahl och Anders Olsson, utgjorde Larsson också kärntruppen för den postmodernistiskt influerade och numera legendariska kulturtidskriften Kris – som inte minst ägnade sig åt att introducera moderna franska tänkare för en svensk publik. Stig Larsson, som saknade klassisk bildning, lär ha beskrivit perioden som sitt universitet.

Sedan 1980-talets slut har Stig Larsson gett oss pjäser, diktsamlingar, tv-dramatiseringar och filmer – förutom »Kanin-mannen« också »VD« (1988) och »Grötbögen« (1997) för att nämna ett par exempel – och nu kommer så boken »Realism« (Albert Bonniers Förlag) med undertiteln »Två pjäser och ett filmmanus«. Men inga romaner. 1989 kom »Komedien I«, den i skrivande stund sista romanen ur Larssons hand. Hur kommer det sig? »Stig Larsson antog tidigt en grundregel i sitt skrivande«, förklarar Engdahl i sin essä om vännen och författarkollegan. Grundregeln har sitt ursprung i den franske filosofen Roland Barthes essä »Litteraturens nollpunkt« (1953) och handlar enkelt uttryckt om ett förbud mot upprepning. Stig Larsson har, som Engdahl påpekar, tagit konsekvensen av sitt ideal och upphört att skriva inom en viss genre när han ansett sig oförmögen att förnya densamma. Att samme Roland Barthes i ett annat sammanhang sagt att »repetition är oundvikligt«, verkar ha skänkt Larsson föga tröst.

I stället skulle Stig Larsson under det sena 90-talet komma att slå in på den självbiografiska -banan, en genre som han tidigare förkunnat att han aldrig skulle kunna skriva i. Så karakteriseras hans väg på det litterära fältet också av en hel del tvär- och kovändningar. I dag kan man till exempel se Stig Larsson, mannen som sprang ur och personifierade postmodernismen i Sverige, i ett klipp på Youtube säga att han har »ett naturalistiskt ideal«.

Medial kameleont. Det är vad litteratur-vetaren Christian Lenemark kallar Stig Larsson. I sin avhandling »Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering« (2009), beskriver han hur Larsson under hela sin karriär aktivt »arbetat med att synliggöra sig i medierna« på skiftande sätt. Det kanske mest uppseendeväckande exemplet, som också vittnar om Larssons starka ställning i kultur-eliten, är nog när försvinnandet och återfinnandet av hans kära livskamrat, katten Esset, blev en artikelserie i Expressen 2003. Och när katten sex år senare avled skrev Larsson en känslosam runa i samma tidning med rubriken »Esset är död«.

Berättelsen om Stig Larsson och hans roll i Litteratursverige bygger på sken-bara motsägelser. Ena stunden är Larsson en postmodernistisk dekonstruktivist, i nästa en sanningssökande positivist. Först kan han omöjligen skriva självbiografiskt, senare är det det enda han skriver. Också politiskt är Larsson en undflyende figur som rör sig från ungdomens tid i KPML(r) till att i senare intervjuer hylla heterosexnormen och säga sig vara »höger om högern«. »Jag är både höger och vänster, konservativ i mjuka frågor, vänster i hårda«, konstaterar Larsson i nämnda intervju i SEX. I dag tycks också hans intellektuella hållning gå hem bäst i de kulturkonservativa lägren.

Inte mycket av det som Stig Larsson genom åren med bestämdhet slagit fast, har riktigt hållit. Men kanske måste man vara kategorisk i stunden, om man vill utmana och samtidigt befästa sin roll som sanningssägande intellektuell? För är det -något Larsson ändå har hållit fast vid genom åren, är det sin strävan mot just uppriktighet och sanning. I det självbiografiska diktverket »Natta de mina« från 1997 finns en passage som i någon mening kan sägas vara ett stig larssonskt credo:

»När det har gått åttiofem år är samtliga mina företräden betydelselösa.

Jag är död sedan jag vet inte när.

(…)

Om jag vill påverka någon efter åttiofem år

måste jag vara uppriktig. I dag är uppriktighet någonting i sig ovanligt,

inte bara inom litteraturen, det gäller även samtalen man för.«

Uppriktighet och mod är ledstjärnor för Stig Larsson. Så när han ändå söker släktskap hos andra (för det gör han och har alltid gjort ända sedan han klev in i kretsen kring Kris), är det inte så konstigt att han hamnar hos en av vår tids mest framgångsrika på området – Karl Ove Knausgård. Våren 2010 utropar Stig Larsson Knausgård till geni i SVT:s litteraturprogram »Babel«, och kort senare skriver han en lång text i DN under rubriken »Så drabbades jag av Knausgård« (15/6 -10). Uppriktigheten och det närmast dumdristiga mod Knausgård uppvisar när han skriver sin »Min kamp 2« i realtid, imponerar på Larsson. Och inte bara det, han känner också en »snudd på fullständig identifikation med bokens huvudperson«.

Jämförelser Stig Larsson och Karl Ove Knausgård emellan är inte irrelevanta. Bara Christina Ottossons foto av Knausgård, det som pryder alla delarna av »Min kamp«, uppvisar en fascinerande porträttlikhet med Larsson. De har också båda skapat en bild av, och odlat en myt om, sig själva som just outsiders i sanningens tjänst. De har skrivit verk som strävat efter total uppriktighet, där vänner och fiender namnges utan pardon. Och där några kritiserar dem för misogyni och reaktionära drag, höjer andra dem till skyarna för deras brott mot den politiska korrekthetens bojor. Intellektuella bad boys – vi älskar att hata dem, hatar att vi älskar dem. Och vi förlåter dem deras synder, gång på gång.

Men Ulrika Kärnborg, författare och kulturskribent, ser få likheter mellan Larsson och Knausgård. Inte minst för att den senare, enligt henne, har något som den förre saknar: folklighet. »I Knausgård återuppstår något i skandinavisk litteratur som inte funnits sen Strindberg och Hamsun – han skriver tillgängligt, naturalistiskt och är en arketyp som vi känner igen. Det gör vi inte med Larsson. Stig Larsson har försökt framställa sig som geni, men utan genomslag. Man har skrattat åt honom och hans romantiska föreställningar – och jag tror att det har med hur hans litteratur ser ut att göra. Han skriver i en postmodernistisk tradition, som inte fungerar ihop med förra sekelskiftets genikult och positivism. Det är helt motsägelsefullt att skriva dekonstruktivistisk litteratur samtidigt som man hävdar att det finns en absolut sanning – det går inte ihop«, säger Kärnborg när jag kontaktar henne om Stig Larsson. Hon konstaterar vidare: »Han har aldrig betraktats som något geni.«

Författaren, kritikern och Axess-redaktören Therese Bohman, som noterar att »den oefterliknelige Stig Larsson varit min idol sedan jag var 20«, kan sägas vara av en annan åsikt. I kölvattnet efter Åsa Beckmans text i DN skriver hon på sin blogg under den tillspetsade rubriken »Jag tycker att det är toppen med den där genikulten« att Larssons begåvning är uppenbar och att genikulten handlar om rättvisa: »Det ger ju en begåvad person från en enkel bakgrund (Stig Larssons pappa var byggnadsarbetare i Umeå) möjligheten att ta sig fram. Hur skulle alternativet se ut? Antagligen en kulturvärld med färre personer som Stig Larsson och fler personer som Åsa Beckman (som fötts rakt in i den stockholmska kultureliten).«

Så, är Stig Larsson en missförstådd underdog eller bara ytterligare en privilegierad medlem av det kulturella patriarkat som har särskilt lätt att förlåta en taskig syn på kvinnor och bögar? Förmodligen både och.

Man får inte heller glömma att såväl Stig Larsson som Karl Ove Knausgård är barn av den tid då författarens medialisering ökat enormt. Berättelsen om Stig Larsson i offentligheten är därmed också den om en människa som är konstant medveten om sig själv som mytomspunnen författare. Och han har lyckats hitta en utomordentligt vinnande kombination; samtidigt som han antar rollen som det besvärliga geniet som står utanför de vanliga spelreglerna, är han mån om att synas i alla tänkbara medier. Särskilt intressant i sammanhanget är den iakttagelse av Larssons uppriktighetsideal som Christian Lenemark gör i sin avhandling (och som med fördel kan appliceras också på Knausgård): »Ju mer uppriktighetsanspråket betonas desto mer framstår det som ett överlagt poserande.«

Uppriktigheten som chimär och pr-trick alltså? Det naturalistiska idealet som ännu en rollbeklädnad, självbiografin som lek mellan fiktion och verklighet? Tanken är förstås hisnande. Kanske är Stig Larsson en sannare postmodernist än vi kan föreställa oss. Men förmodligen är det än i dag helt enkelt precis som Horace Engdahl lakoniskt säger om den vän en han en gång lärde känna: »Han ville vara Stig Larsson, ingenting annat.«