Såsom i en skrattspegel
För några år sedan åkte journalisten Björn af Kleen runt i landet och intervjuade delar av den svenska godsägaradeln. De som befolkar de anrika slotten och herresätena, och heter saker som Gyllenkrok, Wrangel, Piper, Cronstedt, af Petersens.
Resultatet blev boken »Jorden de ärvde«, vilken tecknar bilden av en snorrik och privilegierad samhällsklick. Enligt af Kleen äger adeln söder om Dalarna en yta långt större än Gotland. Familjens egendomar kan hållas intakta med stöd av ett feodalt system – fideikommiss – som ger äldsta sonen rätt att ärva hela härligheten. Döttrarna får nada.
Trots att systemet sedan länge är formellt avskaffat, förlängs fideikommiss till höger och vänster i vårt avlånga land av moderna politiker. Sossarna är de största fideikommisskramarna, lojalt stöttade av institutioner såsom Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet.
Kulturhistoriskt värdefulla saker mår bäst av att stanna inom egendomen, och adeln och patriarkerna kan det där med att förvalta kulturarv, ser ni!
Samma grevar och grevinnor intar scenen på Stockholms stadsteater, i en samtida bearbetning av Ludvig Holbergs klassiska komedi »Jeppe på berget« där Björn af Kleens bok använts som inspirationskälla. Pappa baron (mästerligt spelad av Sten Ljunggren), hans två söner, och – gudbevars – dottern är ute och slänger med jaktpiporna på sina ägor när de hittar den stackars fattiga och försupna och av sin fru sönderslagna »bonnjäveln« Jeppe sovandes ute på åkern. Baronen vill spela honom ett spratt, och den äldste sonen kommer med ett förslag som roar honom: de ska klä upp bonden, låta honom tro att han är baron, och sen lägga tillbaka honom på åkern igen.
Historien kan vi: »Baronen« Jeppe blir samma otrevliga despot som han själv tidigare så föraktat: girig och elak. Han slår sina »tjänare« (sönerna och pappan utklädda) och våldtar dottern. Efteråt är pappa baron ändå nöjd med sensmoralen: Se barn vad som händer med den som går från »skiten till eliten«!
Roligast på scen är adelsfolket – deras stroppighet och totala brist på självdistans. Värre är det med den fattiga bondens fixering vid John Lennons »Working Class Hero«, då sätter förutsägbarheten in.
»Jeppe på berget« lär ge nytt bränsle i debatten om teaterns förlorade själ. Så sent som i helgen påminde Nils Schwartz (20/8, Expressen) i en recension av en dramatiserad Kjell Johansson-roman om den sjuka patientens diagnos: »den svenska teatern har slutat tro på sig själv«.
Fakta från Björn af Kleens bok rabblas styvmoderligt och sporadiskt under pjäsens gång, och jag är glad att jag läst boken innan jag satte mig i salongen. Stadsteatern bjuder inte direkt på någon fördjupning i frågan. Ändå sätter jag hopp till att pjäsen ska blåsa liv i debatten om fideikommissets kvarleva (när boken släpptes slukade en arg barons stämning av af Kleen mediernas uppmärksamhet).
I slutscenen tar greven med sig sin förstfödde son för att se till godsets kulturarbetare: korna. Inga kor, inget öppet landskap, ingen kultur, säger han.
I dessa tider lever vi.
»Jeppe på berget« har premiär i morgon fredag på Stockholms stadsteater. I regi av Ole Anders Tandberg.
