Satirens sura seger
628 sidor äckel. Så skulle man kunna beskriva Henrik Bromanders seriealbum »Smålands mörker«. Boken handlar om Eriks uppväxt i Nässjö. Hans pappa är alkoholiserad och hans mamma är psykiskt labil. Han intresserar sig för fascism och grubblar över hur man med våld kan vinna fler sympatisörer. Bromander målar upp ett fientligt Sverige, präglat av utanförskap och ensamhet.
Efter en misshandel döms Erik till fängelse. När han sittandes på golvet i sin cell äter sin egen flensost blir det för mycket. Jag slår igen boken och lägger den ifrån mig på betryggande avstånd. Andas. Tittar på boken. Sedan sträcker jag mig efter den och fortsätter läsa.
Hade »Smålands mörker« inte varit en serieroman hade jag nog aldrig öppnat boken igen. Hade handlingen utspelat sig på film hade jag blundat och hållit för öronen. Men inte nu.
För även om serierutorna är till brädden fyllda av ångest, kan jag alltid låtsas att det är på skoj. Det är ju bara tusch. Inget att vara rädd för.
Den feministiska serietecknaren Liv Strömquist har publicerats i DN, Galago och tidningen Vi. Hon har gett ut fem seriealbum och är nu lika omtyckt och folklig som popmusikens Håkan Hellström. Men hon är långt ifrån snäll. I sina serier varnar hon för att barn egentligen är små, små kopior av Göran Hägglund. (De tänker på samma egoistiska, gammalmodiga sätt som partiledaren.)
Komikern Robert Gustafsson har så vidriga åsikter att inte ens Carl Bildt skulle vilja ligga med honom. (Robert Gustafsson har i en intervju sagt att det är evolutionen som har gjort män roligare än kvinnor.) En kritisk ledare i en dagstidning blir som en mjuk och fluffig bomullstuss, jämfört med Strömquists hämningslösa pratbubblor.
Men återigen. Hennes serier är ju egentligen bara barnsligt ritade färgglada teckningar. Och vem kan låta bli att le när man ser en sådan?
I fjol lämnade SvD:s ledarskribent Per Gudmundson in en anmälan till polisen om olaga hot. Bakgrunden var en krönika i tidningen Galago, undertecknad »Sveriges satirikers centralorganisation«. Texten avslutades med orden: »Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. Inför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson.« Ärendet hamnade hos JK som i sitt beslut skrev: »Enligt justitiekanslerns mening kan uttalandena inte anses ägnade att framkalla allvarlig fruktan hos den hotade och utgör därför inte olaga hot.«
I klarspråk: en tecknad satir är inget att ta på allvar.
Oförsiktigt och med stort självförtroende har serietecknarna klampat in i samhällsdebattens finrum. Bromanders bok recenseras i SvD och i »Rapport«, Sara Granérs vänsterpolitiska seriestrippar kan skådas i DN och Liv Strömquist fick nyligen Aftonbladets pris för årets kulturjournalist. Serierna är inte längre något som bara återfinns i obskyra tidskrifter. Och väl är väl det. För utan serietecknarnas skoningslösa inlägg i samhällsdebatten skulle livet bli så mycket tråkigare.
"Smålands mörker" av Henrik Bromander (Ordfront) kom ut i april.
