Scener utanför ett äktenskap

»Man fick förmoda att han knullade så duktigt bara för att tränga tillbaka sin latenta homosexualitet, och medan de medelålders unga arga fightades med samhälle och etablissemang, gärna genom att som en femtekolonn ta sig in i det, ältade Bergman gudstro och avföringsproblem på storgodsen. I anfall av generositet kunde man rent av tycka synd om honom.«

En kan föreställa sig hur nöjd författaren Thomas Sjöberg måste varit när han kom över denna dräpande analys av Ingmar Bergman, skriven av nära vännen Erland Josephson i sin bok »Sanningslekar« från 1990. Äntligen någon som inte förhöll sig idoliserande gentemot regissören, någon som visade på hans komplexitet, någon som blottade skitstöveln bakom skinnpajen.

Thomas Sjöberg proklamerade i Expressen att hans avsikt med nya boken om Ingmar Bergman är att »tränga bakom hans dimridåer«, komma närmare personen.

Hur stor är egentligen chansen att han lyckas? Bergman: fem äktenskap, ständiga otrohetsaffärer, nio barn han negligerade. Old news!

Möjligt kan en skildring som helt uppehåller sig vid det privata, och med korta snabba kapitel, visa med vilket tempo han svepte in i och ut ur relationer, gjorde kvinnor gravida, sjappade. Och med vilken fräckhet.

Som när hans andra hustru i ordningen, Ellen, upptäckte följande notis i Expressen den 9 september 1949: »Vidare sågs Ingmar Bergman med fru på väg nedåt Rivieran…« Fast hon satt då bestämt inte på något flyg. Men det gjorde Ingmars nya flamma, Gun Grut.  Så var det äktenskapet till ända. Sen lämnade han Gun för Harriet Andersson, och så där höll det på.

Boken bygger på moderns dagböcker, brevväxling, släktarkiv och intervjuer, även om många i hans närhet – och samtliga av kvinnorna – sagt blankt nej till att vara med.

Moderns oro ligger som ett kommenterande soundtrack över sidorna: Vad hade tagit åt hennes älskade son? Ingmar Bergman framstår som rätt ynklig, rädd, som fånge i sitt eget beteende.

Kvinnorna hanterade sveken, gick vidare.

Thomas Sjöberg beklagar sig över att ha nekats tillträde till det officiella Bergman-arkivet, som förvaltas av den delvis statligt finansierade Stiftelsen Ingmar Bergman. Medförfattaren till den kontroversiella »Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken« får nog leva med att reduceras till hela rikets skandalförfattare en tid framöver. Det finns en del förtroendekapital att bygga där.

I bästa fall kan boken nyansera styrkeförhållandet mellan Bergman och de kvinnor han inledde förhållanden med, eller ge nygammalt bränsle till debatten om prolongeringssoffor i kulturvärlden, där maktmännens förföringsteknik belönas med tjänstepension. I sämsta fall blir det bara en snaskig mediekarusell som rapar upp en gammal trött dikotomi: offer – förövare.

I redan nämnda Expressenartikel förklarar Thomas Sjöberg: »Ingmar Bergman tog kvinnor från deras män på ett närmast maniskt sätt.«

Som om de deltog i detta kärleksspel utan egen vilja och sexuell drift. Alltid tillhörande någon, aldrig bara tillhörande sig själva.

»Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex och svek« utkommer på Lind & Co den 29 augusti.