Scensolidaritet – Vad är solidaritet i dag?

Citykonditoriet, Stockholm. Platsen är passande. I en miljö där tiden verkar ha stått stilla i decennier möts fyra dramatiker för att prata om ett Sverige som inte insett att omvärlden förändrats. America Vera Zavala, Lena Andersson, Maciej Zaremba och Alexander Ahndoril har skrivit var sin pjäs till Riksteaterns storsatsning »Den polske rörmokaren«. Utgångspunkten för projektet har varit Maciej Zarembas reportageserie med samma namn om konflikten i Vaxholm. I pjäserna undersöks bland annat den mänskliga psykologi som ledde till att svenska byggnadsarbetare ropade »Go home« åt lettiska kollegor.

Den elfte mars är det premiär i Hallunda i Stockholm. Därefter följer turné i landet, men inte nödvändigtvis på teatrar. Med minimal scenografi och utan teknik ska pjäserna kunna spelas varsomhelst – på arbetsplatser, skolor eller tågstationer.

Hur var det att skriva pjäserna?

Alexander: Jag tänkte mig först en helt annan idé. En framtidsvision där svenskar gästarbetar någonstans nere i Polen på ett amerikanskt fängelseskepp. En helt vild idé. Men det tyckte de var för långt ifrån ämnet, vilket jag kan förstå.
Maciej: Synd! Det hade man velat se.

Hur förhöll ni er till ursprungsreportaget »Den polske rörmokaren«?

Lena: Ett tema som länge intresserat mig och som också finns i artikelserien, är den psykologiska känslan av att vara i underläge. Och vad som händer med en när någon annan är mer i underläge. Det tycker jag finns i Vaxholmskonflikten, ett slags tävlan i att vara underst.
Alexander: Jag förhöll mig nog till artikelserien som fiktion. Så jag frågade mig inte vad som är sanning och lögn, för jag tänkte inte göra en dramatisering av det verkliga förloppet, utan en egen dramatisk och moralisk konflikt. Det var min grundtanke.

Finns det någonting i händelserna i Vaxholm och reportaget som ni har tagit särskilt fasta på?

Lena: De två orden, »go home«, är väldigt laddade. Så det tyckte jag var intressant, vad som händer med en människa innan hon säger så.
Alexander: Jag tog fasta på retoriken. Att man försöker hävda att man gör någonting gott men ändå lyckas uppnå ett resultat som är väldigt negativt.
Lena: Det blir något slags dubbelspråk. Precis som när Göran Persson sa att vi inte vill ha någon social turism. Han sa ungefär »vi vill göra det bättre för dem, alltså kan vi inte släppa in dem så att de får det lite bättre. Om de inte får det lika bra som alla som redan är här, så kan vi inte släppa in dem alls.«
Maciej: Man får betala ett pris för att övertyga sig själv om att det man egentligen gör av egennytta har ett högre motiv. Jag tror att man går lite sönder inuti av det.
Lena: Jag hittade en för mig fruktbar konflikt – förhållandet mellan kropp och ord. Ombudsmannen i min pjäs står för kroppsarbete, som är väldigt starkt konkurrensutsatt internationellt. Han möter en reklamare som jobbar med ord och bilder som är knutna till en kultur, ett språk. Så ombudsmannen påpekar att kultureliten som sitter och skriver artikelserier, eller pjäser, är färre än kroppsarbetarna och dessutom skyddade av nationsgränserna.
Maciej: En del i alla fall.
Lena: Jo, men i stort så är det ju så. Det är ju bara vi som kan svenska i alla fall.
Maciej: Man kan lära sig.
Lena: Jo, men du är unik.
Lena, vad var det som intresserade dig i konflikten mellan kropp och ord?

Lena: Då blir det självkritik också. Det är lätt för mig att vara moralisk när jag ska skriva min lilla pjäs. Man får ju alltid sista ordet på något sätt, när man har ordet på sin sida.
Alexander: Fast man måste ju få vara moralisk även om det är lätt.
Lena: Ja, det tycker jag, absolut.
Maciej: Det var en väldigt bra replik. Att det är lättköpt ska inte hindra mig.
Ser ni det här som politisk teater?
Lena: Jag skriver om samma teman jämt. Sen om det är politik eller inte det vet jag inte. Jag har mina intresseområden och de ser jag till att få in. Annars kan jag inte skriva. Men man strävar ju också efter kontraster när man skriver. Och eftersom projektet handlar om så uppenbara politiska skeenden finns det väl ännu större anledning att bli existentiell. Så att det inte blir dubbelmacka.
America: Jag har skrivit i en latinamerikansk befrielseteatertradition. Jag ville verkligen att poängen i pjäsen skulle vara tydlig.

Hur har projektet fortlöpt sedan ni lämnade ifrån er manusen?

Lena: Skådespelarna har börjat protestera. De vill ha sina åsikter om det politiska. De har frågat mig om vissa repliker och om de kan lita på mig. »Är du anti-facklig«, har de frågat. »Nej«, svarar jag då. Jag tror att det egentligen bara var en vanlig utfrågning, men det kändes som att jag var i korsförhör… Och de var också så här: »Varför är tolken kär i ombudsmannen? Det går inte att förstå. Vad är kärlek för dig? Är det makt eller?«
Vad svarade du på det?
Lena: Att jag är så jävla trött på att man aldrig behöver motivera varför en man blir intresserad av en bimbo, vilket är jättekonstigt att det sker hela tiden. När det är tvärtom ska man hela tiden behöva förklara.
Maciej: När en kvinna blir intresserad av en stubbe?
Lena: En stubbe?
Maciej: Ja, det är han ju.
Lena: Ja, han är en stubbe, precis.

Visste du från början att din pjäs skulle handla om en journalist, Maciej?

Maciej: Jag ville egentligen inte göra projektet från början. Men de är ju så vänliga där på teatern. Så egentligen kan man säga att det är ytterligare en text, som är en fortsättning på mina tidigare reportage. Den handlar om reptilhjärnor. Om att historiska erfarenheter inte är överföringsbara, vilket är en grym och antihumanistisk tes kanske, men jag tror att det är så.
Lena: Har man inte varit med om en grej så har man den inte i sig alls, så att säga?
Maciej: Man kan omfatta den intellektuellt, men den bor inte i dina inälvor. Och inte i din reptilhjärna heller. Det finns en gräns för hur mycket man kan identifiera sig eller förstå.
America: Man läser händelser så mycket utifrån vad man själv är med om. Jag har en ombudsman som kommer in på slutet i min pjäs och så säger han till huvudpersonerna: »det är ju så svårt att se skillnad på er«. Regissören Gustav tyckte att det lät rasistiskt. Och då säger Martin Aliaga, som är uppväxt i Husby, svartskalle, att »han är ju inte rasist, han är ju svensk«.
Alexander: Jag reagerade själv på att den där repliken var rasistisk när jag läste den.
Maciej: Jag tycker att begreppet rasism har missbrukats i Sverige för att klandra folk. Men rasism för mig är att man undervärderar eller föraktar och förföljer människor på grund av deras etniska tillhörighet. Det är väldigt sällsynt nuförtiden. Men det finns någonting annat, och det finns inte något begrepp för det, som är ett slags nedlåtenhet, en marginalisering, en missförstådd överlägsenhet.
Alexander: Anledningen till att folk reagerar så starkt på det som kan uppfattas som rasistiskt i pjäser är att vissa saker betyder mycket mer på en scen än i ett annat sammanhang. Är man en uttalad rasist i en pjäs så kan man aldrig bli en sympatisk person, det finns inte i vår västerländska dramatik.

Men finns det ändå inte, om inte rasistiska, så åtminstone fördomsfulla strömningar i Sverige som man inte gärna talar om?

Maciej: Jag tror att det intressantaste är att det finns människor som inte nödvändigtvis själva är fördomsfulla, som ändå appellerar till fördomar för att det finns vinster att göra. Fackförbundet Transport spred till exempel ut att polska lastbilschaufförer har med sig prostituerade och knark och allt möjligt. Då gick en journalist till polisen och kollade och det stämde inte. Så gick journalisten upp till Transports ordförande och ur honom kom den ena grodan efter den andra om hur dessa polska chaufförer är. Är han rasist? Nej, men han vet att det här går hem. Han vill bara skrämma bort dem av ekonomiska skäl, men han åberopar att de är kriminella.
America: Facket har inte uppdaterat sin syn på hur svenskar och det svenska samhället ser ut. Och för mig, som verkligen tycker om facket, blir det ett problem eftersom jag tror att de förlorar i styrka på det.
Alexander: Ja, jag tror att de förlorar jättemycket på att inte vara moderna. De måste försöka hänga med, få in kvinnor och personer från andra underrepresenterade grupper i styrelserna.
Lena: Problemet är deras självbild som kamporganisation. När man ska bli modern måste man ändra på något. Och så fort man har bilden av kamp får mycket annat stå tillbaka. Det är lätt att nyanserna måste bort, för att nyanser är farliga och avleder från den stora frågan.
America: Men mitt intryck är att de både ser sig själv som en kamporganisation, men också tror att de är moderna. Och de gör misslyckade reklamkampanjer en efter en. Mitt största problem med facket de senaste åren är att de inte lärt sig kommunikation.
Maciej: Just det. Men för att kommunicera måste man åtminstone försöka förstå vad som rör sig i de andras reptilhjärnor. På 80-talet hade LO en reklamkampanj på bussar där det stod »Arbete ger frihet«. De förstod inte, sade »jaså har det använts förut, i ett annat sammanhang?«.