Se upp för flockmentaliteten på Bokmässan

Så här kan det låta på litteraturfestivaler nuförtiden: ”Kände du dig bekväm med att skildra en kvinnas känsloliv?” 

Vid en litteraturfestival jag besökte tidigare i år riktades den frågan till en manlig författare, irländaren Tadhg Mac Dhonnagáin, eftersom han har gjort något så uppseendeväckande som att skriva en roman med en kvinnlig huvudperson, Madame Lazare. 

Det är viktigt att betona att det inte fanns ett spår av anklagelse i frågan, och Mac Dhonnagáin tog inte det minsta illa upp. Detta sätt att tala om litteratur har redan blivit normalt. 

”Jag var lite nervös, på ett bra sätt, tror jag”, svarade Mac Dhonnagáin, ”och jag ville verkligen göra ett bra jobb, så jag tog hjälp av ett antal kvinnliga läsare under arbetets gång.” Hans fru och dotter plus två kvinnliga redaktörer har godkänt manuset, och då är allt som det ska. 

Litteraturfestivalen heter Head read och ägde rum i Tallinn i maj, ett sympatiskt evenemang med gratis inträde. Efter Mac Dhonnagáin tog den brittiska författaren Kate Mosse plats på scenen, och det var dags för nästa fullständigt normala replik. 

Hon skulle mycket väl kunna ha en svart person i någon av sina romaner, förklarade hon. ”Men jag skulle inte, till exempel, skriva en berättelse i första person ur en svart sydafrikansk mans perspektiv. Jag tror inte att jag är tillräckligt skicklig, och inte heller att jag har rätt att göra det.” 

Ingen frågade varför Mosse vill sätta stopp för sin inlevelseförmåga just där. Är italienare okej? Tunisier? Personer som jag inte bör skriva om – är de fortfarande medmänniskor? 

Mosse citerade sedan den brittiska författaren Kit de Walls ord om att man ”aldrig ska doppa sin penna i någon annans blod”. Och tillade: ”Fråga dig själv på största allvar om du verkligen är rätt person för att berätta den här historien.” 

Har fiktiva personer blod? Jag trodde att de hade trycksvärta. 

Den amerikanska historikern Lynn Hunt tror att den moderna romanen, som växte fram under 1700-talet, har bidragit till att få idén om universella mänskliga rättigheter att framstå som något naturligt (Inventing human rights, 2007). En milstolpe var när Samuel Richardson år 1740 gav ut romanen Pamela. Den var unik för sin tid, eftersom Richardson inte brydde sig om hjältar och adelsdamer. Huvudpersonen var en vanlig tjänsteflicka, och romanen blev en omedelbar succé. 

När författare och läsare riktade sin inlevelse mot alla slags människor, som Pamela, blev det snart också naturligt att alla borde ha samma medborgerliga rättigheter.  

En segregerad litteratur kommer att ha motsatt effekt. Den kommer att få ett segregerat samhälle att framstå som det enda naturliga. 

1934 fick de sovjetiska författarna en order från högsta ort: från och med nu skulle de producera socialrealistiska böcker. Det som pågår i vår tid är något helt annorlunda: det är människans stora sociala förmåga som drar i trådarna. Vi är extremt känsliga för outtalade förväntningar. Alla känner självmant vad de förväntas säga. Ingen ledare har pekat, ingen order behöver ges, men det finns ett tyst samförstånd kring vem som får skriva om vad. För min del får det mig att känna mig mycket obekväm. 

Det vi ska vara uppmärksamma på är inte bara de oskrivna litterära normer som håller på att etableras. Människan är ett djur som ständigt måste överlista sig själv för att stå ut med sina egna regler. Med det menar jag att varje ny norm ger upphov till nya smitvägar. Om vi blir extremt noga med kategorierna kön och hudfärg – vilka kategorier är vi samtidigt beredda att slarva med? 

Nu vet ni vad ni ska lyssna efter på Bokmässan i Göteborg. 

***

Läs även: Bokmässan – en scen för rasism och antisemitism

Läs även: Den perfekta boken att ta med till tjejmiddagen