Sean Penn håller inte käften

Han är Hollywoods siste bad boy. Sedan det explosiva äktenskapet med Madonna på 80-talet har Sean Penns privatliv fortsatt att skapa rubriker. Han har ett humör, en febrig intensitet, som lett till handgemäng, åtal och en kortare tid bakom galler.Men också till rosade rollprestationer i filmer som Tim Robbins »Dead Man Walking«, Terrence Malicks »Den tunna röda linjen«, och Clint Eastwoods »Mystic River«.

Vid 47-års ålder är han en levande legend, något han bemöter med fullkomlig likgiltighet.

– Det enda som intresserar mig är att skapa film och att försöka förändra saker och ting, mumlar Sean Penn.

Han sitter allra längst ut på fåtöljen, liksom beredd att kasta sig därifrån om det skulle behövas. Han är på Europaturné för att göra reklam för sin film »Into the Wild« och just den här dagen, på ett av Paris mest fashionabla hotell, lever han upp till sin egen mediebild. Ansiktet påminner mest om en trött boxares, blicken är kritiskt granskande och han utstrålar en sorts misstro mot hela alltet.

– Om man tittar på vårt samhälle med en ärlig blick så ligger det nära till hands att vilja backa, att försvinna härifrån fortast möjligt, säger Sean Penn.

Det var precis vad Christopher McCandless gjorde. 22-åringen, vars livsöde ligger till grund för filmen »Into the Wild«. En dag 1990 beslutade han sig för att lämna det trygga studentlivet för att förverkliga drömmen om en odyssé i det vilda Alaska. Han skänkte alla sina besparingar till en hjälporganisation, klippte banden till sin familj och gav sig ut på vägarna, likt en nutida arvinge till Kerouac.

Väl framme i Alaska började han sitt livsexperiment: att leva i total ensamhet, på det som naturen erbjöd, utan några som helst materiella ting. Sommaren 1992 hittades Christopher McCandless utmärglade kropp inrullad i en sovsäck i den övergivna buss som blivit hans hem.

Han hade dött av undernäring och utmattning.

Det var när Sean Penn såg en svartvit bild av bussen på omslaget till Jon Krakauers bästsäljande bok, som han bestämde sig för att ta sig an berättelsen.

– Både boken och tankarna på filmen har följt mig i mer än tio års tid, förklarar Sean Penn.

Filmen bär tydliga spår av denna mångåriga fascination. Penn tycks helt exalterad av McCandless mod och frihetslängtan, och tycks själv drömma om ett nytt liv. Ett liv styrt av romantiska godhets­ideal, utan paparazzifotografer, bojor eller kompromisser.

– Visst har jag själv lockats av tanken att precis som Chris dra mig tillbaka från civilisationen. Men jag har två barn och jag vill tro att det är möjligt att förändra saker och ting för dem. Man blir inte apatisk per automatik bara av att leva i vårt samhälle, det blir man bara om man låter sig sövas av konsumtionshetsen eller medierna. Det är just därför jag ibland känner ett behov av att följa mina impulser och leta efter lidandet. Första gången jag åkte till Irak var det inte planerat. När jag tänkte på Vietnamkriget och Bushs politik gjorde det mig fruktansvärt förbannad, säger Sean Penn.

2002 skrev han ett öppet brev till George W Bush som publicerades i Washington Post, där Penn anklagade honom för att »systematiskt rasera de medborgerliga fri- och rättigheterna«. Och i augusti 2007 träffade han Venezuelas ledare Hugo Chávez, som delar hans förakt för den amerikanske presidenten.

Sean Penn är främst intresserad av politik på det emotionella planet. I stället för att diskutera den mycket kontroversielle Hugo Chávez, berättar han om den glädje han kände när han under sitt besök i Venezuela kunde se de konkreta bevisen på framsteg.

– En skola, ett sjukhus … finns det något som är viktigare?

Naivt eller inte? Den amerikanska högern tar i alla fall Sean Penn, dessutom son till regissören Leo Penn som var svartlistad under McCarthy-erans hetsjakt på kommunister, på största allvar. Han har kontrollapparatens ögon på sig.

– Det är ingen hemlighet att den amerikanska säkerhetstjänsten öppnar en akt i ditt namn så fort du börjar vara lite väl nyfiken. Men den sortens skrämseltaktik fungerar inte på mig. Jag kommer varken hålla käften eller sluta resa till ställen där jag tror att jag kan göra någon nytta, säger Sean Penn.

2005 begav han sig till New Orleans efter orkanen Katrina.

– Döda kroppar hade jag sett innan, men inte som låg övergivna dag efter dag, med ansiktena mot marken. Även om jag redan hade förstått att rasismen i mitt land var våldsam, saknar jag ord för att beskriva den ilska jag kände när vi transporterade skadade svarta människor till sjukhusen och tvingades be dem gömma sig på bilgolvet för att vi inte skulle stoppas av polis, berättar Sean Penn.

I år har Sean Penn återvänt till sitt ursprungliga yrke som skådespelare och är nu mitt uppe i inspelningen av »Milk«.

– Även om jag helst av allt vill regissera så kunde jag bara inte säga nej till Gus Van Sant.

Sean Penn spelar Harvey Milk, borgmästare i San Francisco på 1970-talet och den förste folkvalde amerikanen som levde som öppet homosexuell. Milk, som mördades 1978, var väl medveten om riskerna han utsatte sig för och strax innan han dog sa han: »Om en kula skulle träffa mitt huvud, låt den då fortsätta och skjuta sönder varenda garderob som finns därute.«

Ett politiskt budskap, värdigt en kämpe som Sean Penn.

Översättning och bearbetning: Anna Ritter »Into the Wild« har biopremiär den 14 mars.