Sekel utan slut

Två på natten strax utanför Charlotte, North Carolina. Efter ett ohyggligt brak la sig stillheten igen. Så började den tjugofyraårige svarte studenten Jonathan kravla sig ur bakluckan på kombin han just kört in i ett par träd. Omtöcknad stapplade han fram längs vägen för att söka hjälp. Efter en knapp kilometer bankade han på dörren till ett hus. Kvinnan som bodde där ringde polisen och berättade att en svart man stod och skrek utanför. Strax efter att polisen anlände till platsen låg Jonathan död på asfalten. Han var genomborrad med tolv skott. 1964? Nej. Sommaren 2013.

För svarta amerikaner är det gångna århundradet omöjligt att sammanfatta på något enkelt sätt. Å ena sidan lynchningar, kravaller, fortsatt fattigdom, diskriminering, överrepresentation i fängelserna. Å andra sidan ett sällan skådat kulturellt segertåg. Det var inte bara jazzen, bluesen och rocken som sprängde sig in överallt. USA genomlevde en radikal omstöpning av sitt intellektuella liv, pådriven av de svartas krav på en ny, inkluderande historiesyn. Lägg till det också en helt ny talarkonst och det blir tydligt att det svarta inflytandet för evigt har blivit en del av den amerikanska kärnidentiteten. Vad är mer amerikanskt än Martin Luther Kings »I Have a Dream«-tal? Vilka är mer amerikanska än Beyoncé och Jay-Z, än Michelle och Barack, än Denzel Washington, Oprah Winfrey och Morgan Freeman?

Om allt detta har Lee Daniels, regissören till den hyllade »Precious«, gjort en film. »The Butler« bygger på historien om den svarte butlern Eugene Allen  som arbetade i trettiofyra år i Vita huset. I filmen har han fått namnet Cecil Daniels och spelas av Forest Whitaker.

»Du är husnigger nu«, får pojken Cecil höra 1926, just som han sett sin far bli skjuten av en plantageägare i Georgia. Det är dags att kliva in i stugan och lära sig uppassarens svåra konst att ständigt vara till lags men aldrig i vägen; evigt inom räckhåll och aldrig närvarande. Parallellen till de svartas situation i stort är förstås given. Det gäller att inte på något sätt hota eller utmana de vita. Det gäller att smälta in. Det gäller att bli en möbel.

Cecil lämnar plantagen flera år senare, får jobb på ett hotell och hamnar snart på ett ännu tjusigare hotell i Washington DC. Där upptäcks han av Vita husets personalchef, som värvar honom till 1600 Pennsylvania Avenue. Eisenhower är president och ställs inför krisen med tvångsintegrationen av skolorna i södern. Motvilligt sätter han till sist in militära trupper för att kväsa de vitas motstånd. Cecil observerar tyst presidentens våndor. De för några trevande samtal men kommer varandra givetvis inte in på livet.

Och så fortsätter det under den ena presidenten efter den andra. Det hade kunnat bli rena »Forrest Gump« av detta, om det inte vore för att varje scen är så effektiv och om det inte vore för att Cecils familjeliv skildras så naket och brutalt. Hemmafronten brukar vara ett outhärdligt smetigt inslag i amerikanska filmer, men »The Butler« går sin egen väg. En högoktanig Oprah Winfrey – kedjerökande, hårt supande, grälsjuk, otrogen, trött men ändå på något sätt nyfiken och charmig – förvandlar sidospår till huvudsak.

Filmens dramatiska kurva följer relationen mellan den lågmälde trotjänaren Cecil och hans son Louis. Tack vare faderns slit kan ynglingen börja läsa på universitet, och väljer till familjens bestörtning att göra det nere i södern. Väl där söker han sig genast till Freedom Riders-rörelsen, där man utmanar segregationen i busstrafiken. Hatet och våldet som möter de unga, idealistiska studenterna (även ett antal vita deltog solidariskt) är bedövande. Terror och kaos utbryter och eskalerar sedan under hela 1960-talet.

Rashatet i USA är något mer än slentrianmässig främlingsskräck. Den tydligaste parallellen är egentligen Sydafrika. Men där utgjorde de svarta åttio procent av befolkningen, medan de i USA har legat kring tio. Då dessa tio procent dessutom alltid har varit ojämnt utspridda rent geografiskt kunde stora delar av landet försöka ignorera motsättningarna. Det blev inget öppet, formaliserat apartheidsystem i USA eftersom det så att säga inte behövdes: de svarta var trots allt en minoritet som aldrig kunde hota den vita överhögheten rent fysiskt. Illusionen om ett liberalt system med universella rättigheter kunde leva vidare. Först när de svarta själva började göra systematiskt uppror mot Jim Crow-lagarna och de facto-segregationen i södern tvingades resten av landet motvilligt att gripa in och göra upp med eländet. Och det var svarta hjältar, liberaler i ordets absolut bästa mening, som gjorde det möjligt.

De fick förstås pröva sig fram. Louis själv följer i filmen först Martin Luther King och sedan, när han desillusioneras av mordet på ledaren och överger den pacifistiska linjen, Svarta pantrarna. (En vända hos Nation of Islam hade förstås varit en för mycket för filmens trovärdighet, även om det var många som testade även det.) Han radikaliseras och isoleras. Konflikten med fadern tilltar och exploderar vid en middag där Louis uttalar sig nedsättande om Sidney Portier, skådespelaren som banade väg för svarta i Hollywood. När Louis – iförd svart nätbrynja och svart basker – beskriver Portier som inställsam och vitmålad brister det för Cecil, som bannlyser sonen från huset. Det hela är såklart en extremt öm tå för en man som sett den vite mannens allra värsta sidor och ändå jobbar som hans betjänt.

Det är kort sagt hela »husnigger«-traumat som spelas upp. Ordet är förmodligen den enda förolämpningen på det afro-amerikanska språket som är ännu värre än »Onkel Tom«. Malcolm X höll sitt kanske allra bästa tal i just det ämnet. Han manade alla svarta att se igenom de vitas billiga tricks och falska belöningar, och varnade för lockelsen i att svika kampen. Ännu senare i historien talades det ibland i svarta kyrkor om »medelklassighet« – till exempel hos den ökände pastor Wright, mannen vars predikningar höll på att kosta Barack Obama valsegern 2008. Det gäller att inte ställa upp på den vite mannens regler, att inte svika sina bröder och systrar, att inte »vita till sig« och bli en dansande clown. Kraven på svarta har kommit från alla tänkbara håll och varit fullkomligt omöjliga att förhålla sig till.

Cecils försiktiga uppror går till så att han med några års mellanrum söker upp Vita husets personalchef och påtalar lönediskrimineringen mot svarta bland de anställda. Först på 1980-talet lyckas han driva igenom kravet på rättvis lönesättning genom att vända sig direkt till president Reagan.

Namntvist. The Weinstein Company blev tvungna att döpa om »The Butler« till »Lee Daniels’ The Butler« efter protester från Warner Bros. »The Butler« heter nämligen en kortfilm från 1916 som Warner Bros äger rättigheterna till. I Sverige heter dock filmen fortfarande »The Butler«. 

Förutom Louis studentkamrater framstår de vita i filmen genomgående som fega, förskräckta och helt oförberedda på det svarta uppvaknandet. Eisenhower är naiv och hjärtlig. Kennedy är sjuklig, och lika förbluffad över söderns dåliga smak som han är förbittrad över sitt eget lidande. Nixon dealar och slingrar och härjar. Lyndon Johnson sitter på skithuset och vrålar order till sina underhuggare, när han inte ligger till sängs och kelar med hundarna. Ford och Carter flimrar förbi i dokumentärklipp. Reagan framlever sina dagar i ett disigt rus, framkallat av myten om honom själv och den tilltagande sjukdomen. Det som förenar dessa vita män är mest hur obekväma de är i svartas sällskap. Någonting, om det nu är vanlig hederlig skam eller bara ovana, gör att de tappar någon procent av fattningen så fort butlern träder in i rummet. Det är den procenten – och hur Forest Whitaker spelar på den – som laddar även scenerna i Vita huset med ett slags kallsint intensitet.

Nancy Reagan bjuder in Cecil som gäst till en officiell middagsmottagning. Upplevelsen blir en vändpunkt i hans liv: han inser att han bara är där som politisk utsmyckning, och han ser för första gången tydligt hur kollegerna i servisen bär samma fåniga, falska mask som han själv anlagt i ett helt liv.

De allra sista minuterna av filmen upptas av Obamas valseger. Detta hade gått att leva utan. Tiden då det var någonting oerhört att en svart man kunde inta Vita huset hör nu till en nostalgi som filmen i övrigt vägrar att bekänna sig till. Men det är också en minimal invändning. Med »The Butler« har vi äntligen fått ett motgift till »Lincoln«, som inte förmådde släppa in de svarta i det historiska förloppet. Vi har äntligen fått en film om de svartas frigörelse där de svarta faktiskt spelar huvudrollen.

Ett USA utan denna revolt hade varit oigenkännligt: anonymare, tråkigare, dummare. Och kulturellt så mycket fattigare. Det är fascinerande att nazisterna på sin tid förbjöd den »degenererade negerjazzen«. De kände på sig att den kritvita, likstela europeiska identiteten var på väg att ta nya intryck.

Hur sammanfattar man miljoner livsöden? Kanske i en fin film. Men i Charlotte begraver ännu en svart familj en son som slitits sönder av hatets kulor. Allt har förändrats. Inget har hänt.

»The Butler« har biopremiär den 11 oktober. 

Fokus | Andra om frigörelsen

Bäst om svartas frigörelse – enligt Thomas Engström

»The Bridge« av David Remnick. Ska egentligen handla om Barack Obama, men mynnar ut i en otroligt läsvärd och gripande exposé över medborgarrättsrörelsens framväxt och utveckling ända till våra dagar.

»The Autobiography of Malcolm X« av Malcolm X och Alex Haley. En klassiker, oavsett hur man ser på Malcolm X liv och gärning. Raseriet kokar mellan varje rad.

»Malcolm X: A Life of Reinvention« av Manning Marable. Betydligt mer nyanserat om Malcolm X och Nation of Islam. Utkom förra året.

»Boardwalk Empire«. Tv-serien ger faktiskt ovanligt mycket utrymme även åt svarta under förbudstidens gangsterkrig.

Läs mer:

Så skrev Thomas Engström om filmen »Lincoln«.