Selfieupptagen

Få se nu … Lite mer åt vänster. Eiffeltornet till höger. Huvudet lite på sned. Upp med hakan, och – knäpp! Sådärja, klart för att delas på Instagram.

Internetanalytiker har räknat ut att det tas cirka en miljon selfies per dag, världen runt. Med hjälp av mobilen har självporträttet blivit vars och ens egendom. Bilden av vår egen nuna har blivit beviset för att vi existerar. Filosofen René Descartes hävdade att det är vår förmåga till tänkande som bekräftar att vi faktiskt finns till, och inte är fantasier inuti ett högre väsens huvud. Men Apples grundare Steve Jobs skulle nog ha invänt att det är genom Iphonen vi bekräftas som individer.

Människan har i alla tider avbildat sig själv, ofta försjunken i beundran över sig själv. Det är ingen slump att den gamla myten om Narkissos låter den vackre halvguden gå under som en följd av en alltför stor kärlek till sin egen spegelbild. Att ägna för mycket tid åt sitt eget jag kan vara farligt – eller väldigt lönsamt, vilket konstnärer genom alla tider erfarit.

Så länge konstnärer har målat har de också målat självporträtt. Men för att lyckas göra naturtrogna självporträtt krävs visst teknikstöd. Äldre tiders konstnärer fick nöja sig med att måla in sitt eget konterfej på någon av figurerna i de bibliska scener de producerade på uppdrag av biskopar eller feodalherrar. Men vid mitten av 1400-talet började venetianarna tillverka ett föremål som skulle komma att göra självporträttet till en av konsthistoriens viktigaste genrer: glasspegeln. För första gången kunde människan blicka in i en exakt återgiven bild av sitt eget ansikte. Och konstnärerna var inte sena att dra nytta av den nya uppfinningen.

1433 målar flamländaren Jan van Eyck vad man tror är världshistoriens första självporträtt, Man i röd turban. 1400-talskonstnärerna hade goda skäl att vilja avbilda sig själva. De levde i en tid när konstnären träder fram som självständig yrkesperson med krav på att respekteras, ja till och med beundras. I kampen om kunderna var självporträttet det perfekta sättet att marknadsföra de egna färdigheterna. Albrecht Dürer, som tjänade bra på att sälja grafiska blad, avbildade sig år 1500 på ett sätt som antyder konstnärens släktskap med Jesus Kristus. Det är som om Dürer vill säga till oss – och sina potentiella kunder – att vi har att göra med en konstnär vars skaparkraft bara kan jämföras med Guds egen. Inga små anspråk för en konstnär, kan man tycka.

Under de följande århundradena växer konstnärernas självkänsla i takt med att städernas nyrika borgerskap efterfrågar deras tjänster som porträttmålare. En av de allra skickligaste var Rembrandt, som tros ha utfört minst ett fyrtiotal självporträtt under sin livstid (han dog 1669). I självporträttet från 1632 möter vi en modemedveten och självsäker 26-åring, som fångat sin personlighet vid ett ögonblick i livet när han gör dundersuccé som porträttmålare. Men Rembrandts självporträtt är inte bara marknadsföring. Han använder dem också för att pröva ut nya måleritekniker och för att skildra sitt eget åldrande, med åtföljande bekymmer. Det är inte svårt för oss sentida bolåneslavar att känna igen förvandlingen från kaxig, sorglös ungdom till hårt prövad medelåldersplussare.

Konsthistorien är full av män som målat självporträtt, som marknadsföring eller för att de inte haft råd att anlita en modell. Men statistiskt sett är det de kvinnliga konstnärerna som gjort självporträttet till »sin« genre. Orsakerna till detta är flera. När kvinnorna sent omsider släpptes in på de högre konstutbildningarna gavs de inte tillträde till akademiernas modellsalar, där de manliga kollegerna skissade med nakenmodeller. För kvinnor som ville utveckla sig som porträttmålare blev den egna personen ett hyggligt substitut. I självporträttet kunde de även utforska identiteten genom att leka med olika samhällsroller och mytologiska gestalter.

Under en vistelse i London 1638–1639 målar italienskan Artemisia Gentileschi ett kraftfullt, originellt porträtt av sig själv i rollen som målarkonstens allegoriska väsen. Trots att hon följer allegorins schabloner lyckas hon förmedla bilden av en självsäker, hårt arbetande ung kvinnlig konstnär med ostyrigt hår och färgfläckade fingrar. Artemisia Gentileschi ska ha målat många andra självporträtt under sin livstid, men de har gått förlorade. Av samtida beskrivningar kan vi ändå dra slutsatsen att hon fortsatte att experimentera med att gestalta sig själv som olika historiska och religiösa figurer. Som yrkesverksam kvinna – och konstnär – i 1600-talets patriarkala samhälle var detta djärvt, men också nödvändigt.

Visst har vi rört oss en bra bit från det ojämlika samhälle där Artemisia Gentileschi växte upp, men bilden av kvinnan fortsätter att vara en tummelplats för diverse manliga fantasier. I händerna på kvinnliga konstnärer har självporträttet blivit ett instrument för att utforska hur makten över denna bildproduktion kan tas tillbaka. Ingen har som Cindy Sherman drivit denna process till sin spets. I sina »Untitled Film Stills« (1977–1980) ifråga-sätter hon med kamerans hjälp den fotografiska bilden av kvinnan som »sanning«. Hon parafraserar estetiken från olika Hollywoodfilmer med sig själv i huvudrollen och får oss att tvivla på vilket »jag« som egentligen döljer sig bakom schablonerna. Finns det över huvud taget någon koppling mellan konstnären Cindy Sherman och de kvinnor hon gestaltar?

När Tracey Emin nominerades till det prestigefyllda Turnerpriset 1999 chockade hon den annars så luttrade brittiska konstpubliken genom att ställa ut ett »självporträtt« i form av sin egen säng. Men här talar vi inte om sidenlakan och broderade örngott. Verket »My Bed« ångar av bakfylla, mens, sex och förfall. Emin »avbildar« sig själv i ett skede av livet när hon var som mest sårbar, men samtidigt på väg mot att mejsla ut ett eget, kraftfullt konstnärskap. 2016 ställde hon åter ut sin säng (som däremellan hunnit säljas till en samlare för 2 546 500 brittiska pund) tillsammans med William Blakes illustrationer till Dantes »Inferno«. Helvetet har många förgårdar, och kanske finns det hos båda konstnärerna en längtan efter att genom konsten förlösas från smärtan.

Att tolka konstverk är alltid som att beträda ett minfält. Var slutar min uppfattning av konstnärens intention, och var övergår tolkningen i mitt eget önsketänkande? Det är svårt att hitta en konstnär vars självporträtt så till den milda grad utsatts för önsketänkandets förbannelse som Frida Kahlo. När hon dog 1954 efterlämnade hon 143 målningar, varav 55 självporträtt. Alltsedan hennes död har konstvärldens tolkningsmaskineri malt ner hennes livsöde till en enkel formel, marknadsförd av Hollywood genom filmen »Frida« med Salma Hayek i huvudrollen. Berättelsen om krymplingen Frida Kahlo (hon skadades som ung i en bussolycka, vilket gav henne livslånga men) som bedrogs av sin självupptagna konstnärsman har blivit huvudnyckeln till tolkningen av hennes självporträtt. Men knappast den enda sanningen. Hur Frida i själva verket uppfattade sin livssituation vet vi inte mycket om. Det mesta som sagts om henne kommer från utomstående. Vi kan däremot möta henne i porträtten som en stark, ung kvinna med fast blick och en uppdämd energi som bara väntar på att få sitt utlopp. Liksom Artemisia Gentileschi placerar hon sig själv i olika mytologiska och religiösa sammanhang för att ge händelserna i sitt eget liv en resonansbotten.

1600-talets religionskrig, den mexikanska revolutionen och 1990-talets Cool Britannia är färgstarka historiska kulisser för den som vill avbilda sig själv. Men i självporträttens värld finns det också plats för det enkla livet, det som pågår dag efter dag utan att världshistoriens stormar krusar den stilla ytan. Under tiotalet år (från 1985) målade Carin Ellberg ett självporträtt varje dag, delvis för att dokumentera sin vardag, delvis för att »bolla in sig« som målare. Porträtten är skapade utifrån speciella regler som konstnären satte upp, bland annat var det viktigt att hon inte skulle känna efter hur hon mådde. Hon har fortsatt att måla självporträtt, och resultatet har blivit över 600 bilder, som tillsammans bildar en tidskedja där vi kan urskilja de små, nästan omärkliga förändringar som i det långa loppet transformerar en individs hela liv.

Och våra selfies, hur står sig de? Jo, 2014 lanserade Samsung en kamera med vridbar skärm som gör det möjligt för fotografen att vända kameran mot sig själv. I sin reklamkampanj (där svenske Fredrik Ödman stått för fotot) visas Albrecht Dürer, Frida Kahlo och Vincent van Gogh upp, alla med den nya kameran i högsta hugg. »For self-portraits. Not selfies«, lyder slogan.

Carin Ellbergs nionde separatutställning på Galleri Andréhn-Schiptjenko pågår till den 30 september.