Sem-Sandbergs bok om Rousseau är ett mästerverk

När vi möter honom är han nyss fyllda 53, sjuklig, missförstådd och driven på flykt, av alla upplysningens filosofer är han den mest föraktade och kontroversielle. Än i dag förmår hans idéer provocera och väcka ilska. 

Den Jean-Jaques Rousseau (1712–1772) som vi möter i Steve Sem-Sandbergs roman Oceanen befinner sig i början av en transformation som kommer att innebära hans avsked till upplysningens grundprinciper, för att i stället bereda plats åt den romantiska och radikalsubjektiva värld han mejslar ut i sina Bekännelser, en försvarsskrift olik allt annat. 

Sem-Sandbergs författarskap utgör en singularitet i svensk litteratur, inte minst betraktat utifrån hans val av ämnen. Det är den europeiska historiens smärtpunkter som undersöks i böcker som De fattiga i Łódź, Theres, och De utvalda, en historia han närmar sig med arkivforskarens blick för det exakta, men hos Sem-Sandberg förvandlas det redan nedtecknade till litteratur. Det är en metod som kräver mycket av läsaren, under den litterära ytan existerar ett mäktigt rotsystem av historia. Så även i Oceanen. 

Romanen tar sin början 1765 när Rousseau givits ett anstånd av republiken Bern att vistas inom dess territorium på den lilla halvön Île Saint-Pierre i Bielsjön. 1762 hade han i hast tvingats lämna Frankrike och det lantliga liv han kommit att vänja sig vid. Åren fram till dess hade inneburit en gradvis tilltagande självisolering från hans vänner och det societetsliv som givit honom ett nätverk av mecenater.

Det är de år 1762 publicerade verken Emile eller om uppfostran och Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder som får det franska parlamentet att utfärda en arrestorder för att fängsla Rousseau. Han undviker med nöd och näppe de gendarmer som sänts ut för att fånga in honom. Upplevelsen av att vara ett jagat villebråd kommer att prägla hans fortsatta liv. När han och hans livskamrat och hushållerska Thérèse Levasseur återförenas efter flykten från Frankrike tillåts de av den preussiske kungen Fredrick II att slå sig ner i det av honom kontrollerade furstendömet Neuchâtel, i den lilla staden Môtiers.

Ryktet om Rousseaus apostasi nådde snart prästerskapet i trakten och han blev kallad till Neuchâtel för att ställas till svars för sina blasfemiska skrifter. Rousseau menade att hans sjuklighet, den urinretention han plågades av, förhindrade honom att infinna sig. Natten mellan den 6 och 7 september 1765 hade förföljelsen nått sitt crescendo och en uppretad massa samlades utanför huset Rousseau bodde i och bombarderade det med stenar. Våldet och hotet om våld kom allt närmare och Rousseaus paranoida drag kunde bara förstärkas när han stod inför den rasande mobben. 

På en ytlig nivå kan Sem-Sandbergs bok läsas som en förteckning över Rousseaus liv: hans ungdomsår tillsammans med Françoise-Louise de Warens, hon som initierar honom i sexualiteten, hans tid som sekreterare vid den franska beskickningen i Venedig, åren i Paris och vänskaperna med Diderot, Grimm och d'Alembert. Här finns också mötet med Thérèse Levasseur 1745 och åren då hon föder honom sammanlagt fem barn, som utan undantag lämnas till Hôpital des Enfants-Trouvés och därmed en osäker framtid, liksom Rousseaus arbete som kopist och hans försök att etablera sig som musiker. Slutligen skildras den stigande berömmelsen och de allt frikostigare mecenater som samlas runt honom, fram till och med flykten och exilen.  

Sem-Sandbergs bok är dock, under ytan, långt mycket rikare än en enkel redogörelse över Rousseaus liv. I ett antal centrala passager är det en bok om Rousseaus filosofi. Vad läsaren ställs inför är i själva verket Rousseaus förvandling, som fullbordas i och med färdigställandet av det knappt hundrasidiga manuskriptet Bekännelser.

Sem-Sandberg förmår någonting som är få förunnat, han förmår att vika historien och skapa beröringspunkter över seklerna. Den Rousseau han skriver fram är på många sätt en ömklig person, någon som allt tycks vara över för. Samtidigt är den malström han befinner sig i när läsaren möter honom de första värkarna i tillkomsten av hans största verk, Bekännelser. 

Oceanen är någonting så ovanligt som en bok jag tror ständigt kommer att möta nya läsare. Kort sagt ett mästerverk. 

***

Läs även: Marcel Proust var ingen torrboll

Läs även: Adelskvinnan som vägrade ta ett nej