Sensationen Hilma af Klint – ett drama om makt, pengar och… sex?
När Hilma af Klint för ett tiotal år sedan gjorde sig påmind från andra sidan blev hon en sensation i en konstvärld som ständigt suktar efter något nytt.
Bild: Wikimedia Commons / TT
Makt, pengar och sex. Fler, eller mer komplicerade än så är enligt Sigmund Freud inte de krafter som driver människor att bete sig på häpnadsväckande vis. Tanken infinner sig när man tagit det av DN Kulturs smaskiga gräv om konflikterna i stiftelsen som förvaltar de målningar Hilma af Klint (1862-1944) lämnade efter sig, och som på senare år utämnts till konsthistorisk sensation, dragit storpublik och fått Lasse Hallström att både göra filmen Hilma (2022) och enligt egen utsago etablera kontakt med båda Hilma av Klint och Magnus och Brasse där de numera befinner sig på, så att säga, andra sidan.
I korthet: Släkten af Klints representanter i strid med antroposoferna i styrelsen, liksom med Ax:son Johnson-stiftelsen som finansierat forskningsseminarier och en så kallad catalogue raisonné, en vetenskaplig sammanställning, över Hilma af Klints verk. Alla inblandade har exploaterat arvet, menar släkten, genom att ge marknaden allt från digitala kopior av verken till prydnadsprylar med Hilma-motiv. Målningarna borde låsas in och bara visas för särskilt utvalda eftersom de är meddelanden från andevärlden.
I det förra kan de ha en poäng, det senare är väl mer oklart.
Det talas om hot och utpressning. En man händelsevis dömd för dråp har sökt upp nuvarande och tidigare styrelsemedlemmar för att tala dem till rätta. Enligt uppgift på eget initiativ, bara för att han tycker frågan är så viktig.
Ganska långt från den meditativa stillhet många ser i Hilma af Klints abstrakta bildvärld.
De som investerat tid och tankar i af Klints måleri tycker såklart att konsthistorien nu måste skrivas om. 600 000 personer såg utställningen på Guggenheim i New York häromåret. Sedan är vi några som är måttligt imponerade och tycker att hon är lite blek om än omfångsrik (1300 verk!) fotnot i den esoterisk-ockulta tradition som går som en underström genom kulturhistorien åtminstone sedan antikens eleusinska mysteriespel. Den som vill fördjupa sig i det rekommenderas varmt nyligen bortgångne Peter Cornells bok Den hemliga källan (2021).
Hilma af Klint-cirkusen påminner om den enerverande förnumstighet med vilken en viss kategori historiker påpekar att antikens skulpturer FAKTISKT INTE ALLS var svalt vita, utan BEMÅLADE! Visst, och bra att de hade så dålig färg så att vi sluppit dras med det polykroma eländet. Men poängen är att det inte spelar någon roll. Sedan renässansen har man trott, tänkt och agerat som om antiken var marmorfärgad. Michelangelos, Berninis och Canovas verk bygger såtillvida på ett missförstånd, men nu blev det så. De är liksom inte ”fel” för den skull.
På liknande sätt vill nu Hilma af Klint-entusiasterna skriva om historien – Hilma var FAKTISKT FÖRE Kandinsky, Délaunay och Malevitj med ett i mysticism marinerat abstrakt måleri! Visst, men väldigt få såg då. Istället blev konstnärer som ovan nämnda de abstrakta pionjärerna.
Orättvist? Tja. När Hilma af Klint fick sitt postuma genombrott under 2010-talet var det för att hennes öde passade i en tom nisch: en ockult outsider, missförstådd av sin samtid – och dessutom kvinna! Underförstått alltså förtryckt av patriarkala strukturer.
Svårt att motstå för en konstvärld ständigt på jakt efter något nytt. Därför blev Hilma af Klint en sensation, på köpet kom konflikterna. Så för att återvända till Freud är både ära och pengar inblandade, målningarna skulle betinga mångmiljonbelopp om de kom ut på marknaden, och säg den som inte vill skriva in sig i historien som den som skrev om den?
Det som saknas i historien som DN rullat upp är sex. Lite förvånande, men man måste ändå säga att det är kongenialt med Hilma af Klints målningar.
Nils Forsberg är kritiker och chefredaktör för Konstperspektiv
Toppbild. Hilma af Klint i början av 1900-talet och hennes målningar på Moderna museet 2013. Foto: Wikimedia Commons/TT
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
Makt, pengar och sex. Fler, eller mer komplicerade än så är enligt Sigmund Freud inte de krafter som driver människor att bete sig på häpnadsväckande vis. Tanken infinner sig när man tagit det av DN Kulturs smaskiga gräv om konflikterna i stiftelsen som förvaltar de målningar Hilma af Klint (1862-1944) lämnade efter sig, och som på senare år utämnts till konsthistorisk sensation, dragit storpublik och fått Lasse Hallström att både göra filmen Hilma (2022) och enligt egen utsago etablera kontakt med båda Hilma av Klint och Magnus och Brasse där de numera befinner sig på, så att säga, andra sidan.
I korthet: Släkten af Klints representanter i strid med antroposoferna i styrelsen, liksom med Ax:son Johnson-stiftelsen som finansierat forskningsseminarier och en så kallad catalogue raisonné, en vetenskaplig sammanställning, över Hilma af Klints verk. Alla inblandade har exploaterat arvet, menar släkten, genom att ge marknaden allt från digitala kopior av verken till prydnadsprylar med Hilma-motiv. Målningarna borde låsas in och bara visas för särskilt utvalda eftersom de är meddelanden från andevärlden.
I det förra kan de ha en poäng, det senare är väl mer oklart.
Det talas om hot och utpressning. En man händelsevis dömd för dråp har sökt upp nuvarande och tidigare styrelsemedlemmar för att tala dem till rätta. Enligt uppgift på eget initiativ, bara för att han tycker frågan är så viktig.
Ganska långt från den meditativa stillhet många ser i Hilma af Klints abstrakta bildvärld.
De som investerat tid och tankar i af Klints måleri tycker såklart att konsthistorien nu måste skrivas om. 600 000 personer såg utställningen på Guggenheim i New York häromåret. Sedan är vi några som är måttligt imponerade och tycker att hon är lite blek om än omfångsrik (1300 verk!) fotnot i den esoterisk-ockulta tradition som går som en underström genom kulturhistorien åtminstone sedan antikens eleusinska mysteriespel. Den som vill fördjupa sig i det rekommenderas varmt nyligen bortgångne Peter Cornells bok Den hemliga källan (2021).
Hilma af Klint-cirkusen påminner om den enerverande förnumstighet med vilken en viss kategori historiker påpekar att antikens skulpturer FAKTISKT INTE ALLS var svalt vita, utan BEMÅLADE! Visst, och bra att de hade så dålig färg så att vi sluppit dras med det polykroma eländet. Men poängen är att det inte spelar någon roll. Sedan renässansen har man trott, tänkt och agerat som om antiken var marmorfärgad. Michelangelos, Berninis och Canovas verk bygger såtillvida på ett missförstånd, men nu blev det så. De är liksom inte ”fel” för den skull.
På liknande sätt vill nu Hilma af Klint-entusiasterna skriva om historien – Hilma var FAKTISKT FÖRE Kandinsky, Délaunay och Malevitj med ett i mysticism marinerat abstrakt måleri! Visst, men väldigt få såg då. Istället blev konstnärer som ovan nämnda de abstrakta pionjärerna.
Orättvist? Tja. När Hilma af Klint fick sitt postuma genombrott under 2010-talet var det för att hennes öde passade i en tom nisch: en ockult outsider, missförstådd av sin samtid – och dessutom kvinna! Underförstått alltså förtryckt av patriarkala strukturer.
Svårt att motstå för en konstvärld ständigt på jakt efter något nytt. Därför blev Hilma af Klint en sensation, på köpet kom konflikterna. Så för att återvända till Freud är både ära och pengar inblandade, målningarna skulle betinga mångmiljonbelopp om de kom ut på marknaden, och säg den som inte vill skriva in sig i historien som den som skrev om den?
Det som saknas i historien som DN rullat upp är sex. Lite förvånande, men man måste ändå säga att det är kongenialt med Hilma af Klints målningar.
Nils Forsberg är kritiker och chefredaktör för Konstperspektiv
Toppbild. Hilma af Klint i början av 1900-talet och hennes målningar på Moderna museet 2013. Foto: Wikimedia Commons/TT
***
Läs även: AI-bilderna är slutet för barnboken
