”Senseis portfölj” får det att vattnas i munnen

Hiromi Kawakami (född 1958) räknas som en av de största samtida författarna hemma i Japan. Hon började en gång i tiden som renodlad science fiction-författare, men har sedan länge sadlat om till »seriös« litteratur, även om hon – precis som den internationellt så framgångsrike Haruki Murakami – kan konsten att blanda en grå, vardaglig realism med fantastiska inslag som både är pulserande och färgsprakande.

I sin novellsamling Hebi wo fumu (ungefär: stiga på ormen) skildrar hon exempelvis hur en kvinna som arbetar i en souvenirshop en dag trampar på en orm – och blir dess fånge. Snart börjar ormen försöka få huvudpersonen att kliva över till ormvärlden och bli orm, samtidigt som det trista livet i souvenirshopen står i fokus. För den boken tilldelades Hiromi Kawakami år 1996 ett av Japans absolut främsta litterära priser: Akutagawa­priset. Fem år senare, 2001, tog hon emot Tanizakipriset som är ett annat mycket prestigefyllt litterärt pris. Den gången gällde priset den korta romanen Sensei no kaban – som nu föreligger i en svensk översättning av japanologen och översättaren Lars Vargö, Senseis portfölj. 

Den som letar efter den där krocken mellan det vardagliga och det övernaturliga får dock leta vidare. Denna gång handlar det ändå mest om vardag, även om den är ganska speciell. Romanens huvudperson heter Ohmachi Tsukiko. Hon arbetar på kontor och närmar sig fyrtio. Trots det känner hon sig som ett litet barn – och passar inte riktigt in. Hon lever ett stillsamt, ensamt liv i Tokyo. Hon arbetar på kontor. Varje dag är densamma. Karriären har gått i stå och Ohmachi Tsukiko har inte heller satsat på familjebildning. Hon lever i princip utan kontakt med någon annan. Kvällarna fördriver hon med att gå ut och äta på restaurang. Det blir också en hel del sake, ibland lite väl mycket. 

En kväll när hon sitter på en enkel izakaya (en blandning av bar och restaurang) nära tågstationen hör hon hur mannen bredvid henne beställer exakt samma mat som hon just beställt: tonfisk med fermenterade sojabönor, skivad lotusrot, saltad schalottenlök. Hon tittar upp och då säger mannen, som är i sjuttioårsåldern: »Är det inte Ohmachi Tsukiko?« Det visar sig vara hennes gamle lärare från gymnasiet. Hon känner vagt igen honom, men minns inte hans namn. I stället kallar hon honom kort och gott sensei, magistern. 

Det blir startskottet på en vänskap som först är rätt sval och hövlig, men som med tiden kommer att fördjupas. De båda personerna ses till en början alltid på restaurangen – alltid, utan att stämma träff. Om de stöter på varandra äter de och dricker tillsammans, om inte så gör de inget åt det. Ibland går det veckor eller månader utan att de ses. 

Men efterhand börjar de ändå utveckla djupare känslor – som skär igenom generationerna trots senseis traditionella uppfattningar om vad som förväntas eller ej av en man respektive en kvinna (hon ska inte hälla upp hans öl, får följa med in på hans hotellrum medan det omvända vore otänkbart, och så vidare). Den sjuttioårige magistern står för de traditionella japanska värderingarna, medan Ohmachi Tsukiko representerar det yngre, urbana Japan – fostrad i den stora staden och utan att se kärnfamiljen som det högsta i livet. Även om hon vantrivs med sitt jobb är det för henne en självklarhet att reda sig själv ekonomiskt. Att han har varit hennes lärare gör förstås också att de redan från början befinner sig i en maktrelation – som dock förskjuts efterhand.

Romanen är ett fint porträtt av två ensamma existenser, som så småningom faktiskt tinar upp – och vågar mötas. När vår huvudperson börjar förändras märks det på följande sätt:  »Jag var ensam. Klev på bussen ensam. Gick på stan ensam. Handlade saker ensam. Drack sake ensam. Även när jag umgicks med Sensei kände jag likadant. Ensam. Då skulle man ju kunna tycka att det inte spelade någon roll om jag var med honom eller inte, men att vara nära honom gjorde samtidigt att jag kände mig anständig.«

Hiromi Kawakami använder sig av små medel. Hon skriver avskalat och precist. Det gör att varje ord laddas med mening – och under den lakoniska ytan händer det mycket, i personernas inre. 

Men i lika hög grad som det är en fin skildring av en vänskap som förändras över tid, är Senseis portfölj också en bok som beskriver matens och dryckens sociala betydelse – om hur viktigt det är för oss att träffas över en bit mat, eller en öl. Har man dessutom det minsta till övers för japansk matlagning är läsningen ibland till och med lite plågsam – så mycket gott som de båda personerna sätter i sig.

Man kan förstås undra varför det tagit 19 år för boken att nå hit till oss och spekulera i hur mycket det beror på att boken kom i engelsk översättning under titeln Strange weather in Tokyo förra året. Men det spelar mindre roll. I stället är det bara att glädjas åt att denna lilla roman fått en svensk, lysande språkdräkt. 

För även om det vimlar av japanska ord i den svenska texten känns den inte det minsta stolpig eller konstruerad. Oftast handlar det om diverse maträtter – eller ingredienser till dem – som fått behålla det japanska ordet. Det är också logiskt, eftersom vi väl vid det här laget är vana vid både japanska restauranger och dito kokböcker där det inte är konstigt att referera till sojabönor som edamame eller sjögräs som konbu. Men den som inte är helt bevandrad kan andas ut – översättaren har gjort en lång lista över de japanska termer som förekommer i boken och förklarar dem ingående. 

Elegant skruvar Kawakami upp känslolägena och låter den märkliga vänskapen flyta över i något annat. Vad det är och vad det hela resulterar i utgör nerven i denna stillsamt flödande bok. Det är en fascinerande roman – som också handlar om det moderna Japan och arvet från förr.