Självspäkarmanual för vit medelklass

En häftig debatt har denna månad blossat upp på Konstfack i Stockholm. Tonläget är högt och spalterna fylls med anklagelseakter. En grupp som kallar sig Brown Island, skapad vid skolan 2016 som ett anonymt och rasseparatistiskt kollektiv bestående av »people of color«, har bland flera andra saker kritiserat namnet på en av Konstfacks utställningssalar: Vita havet. Gruppen anser att namnet är ytterligare ett bevis på den problematiska rasmässiga vithetshegemonin som råder vid Konstfack i Stockholm.

Liknande debatter har förts vid Kunsthøgskolen i Oslo, Khio, där 130 studenter skrev under ett upprop som sa sig vilja göra upp med den strukturella rasismen på skolan. Ett huvudmål för kritiken var en bild av konstnären Vanessa Beecroft, verket VB 48721 från 2001. Beecrofts verk är ett fotografi från en performance och visar en grupp svarta kvinnor, varav en av dem är färgad vit.

De 130 studenterna krävde att verket, som de ansåg vara ett exempel på sexism och rasism, skulle plockas ner och att skolan hädanefter skulle ha en obligatorisk representation av så kallade BIPOC (Black, Indigenous and People of Colour) inom utbildningen. Ytterligare ett brev som skrevs till ledningen av en grupp doktorander ville att skolan skulle delta aktivt i arbetet mot rasism: »Protester och krav om att få slut på institutionell rasism och polisvåld sker över hela världen. Borttagande av kolonialistiska och rasistiska monument har spelat en viktig roll i att bidra till detta. Som anställda forskare skriver vi detta brev i hopp om att Khio deltar i detta arbete.«

Vid Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn gick en grupp som kallar sig »Anonyme billedkunstnere« till mer handgriplig attack mot vad de anser vara skolans problematiska förflutna. Natten till den 6 november tog de helt sonika en byst föreställande skolans grundare kung Fredrik den V, uppställd i festsalen på Charlottenborgs slott där skolan är belägen, och kastade den i hamnbassängen bakom slottet. Ett resultat av händelserna i Oslo och Köpenhamn har varit att rektorerna för de båda konstskolorna har avgått.

Konflikten på Konstfack blev känd för en större krets när professorn i designhistoria Sara Kristoffersson i en debattartikel i DN (1/2) förklarade bakgrunden till Vita havet: »Namnet tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, inte minst som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn.«

Detta försök att visa hur namnet saknade beröring med rasistiska tankefigurer eller strukturer möttes emellertid av ett upprop riktat mot Kristoffersson som Konstfacks samtliga lärare inbjudits till att skriva under. Fyrtiofyra professorer, lektorer, adjunkter och doktorander skrev på, och det publicerades på samma kultursida som Kristofferssons text (12/2). De ansåg att Kristofferssons första artikel utgjorde ett etiskt övertramp: »Vi ställer oss tveksamma till den etiska dimensionen av att som lärare använda sig av enskilda studenters eller studentgruppers tankar och ageranden offentligt, för att föra fram personliga åsikter, rent principiellt, och än mer när det leder till motsättningar i en redan övertänd debatt. Det är en maktutövning som skadar förtroendet i relationen mellan studenter och lärare. Och inte minst skadar det studenter som är direkt berörda.«

Konflikter på konstskolor i Oslo, Köpenhamn och Stockholm kan tyckas vara stormar i vattenglas. Men det är uppenbart att vad som skett i Oslo och Köpenhamn, och nu i Stockholm, är exempel på tendenser som bör tas på allvar. De konfliktlinjer som dras upp handlar om centrala saker som historiesyn, konstens frihet, relationen mellan estetik och politik, identitetens betydelse för vårt varande i världen och i förlängningen frågor rörande sant och falskt.

Samtidigt som konflikten om namnet Vita havet blossat upp på Konstfack har jag suttit och läst två av den här vårens mest uppmärksammade böcker, Robin DiAngelos Vit skörhet: därför är det så svårt för vita att prata om rasism och Ibram X. Kendis Så blir du en antirasist. Bokförlaget Natur & Kultur har givit ut dem samtidigt och i marknadsföringen tydligt angett att de ska ses som relaterade till varandra. Detta har lett till att de recenserats tillsammans, vilket delvis är olyckligt eftersom det inte alls är tydligt hur de hänger samman om man mer noggrant tittar på innehållet.

Vad de har gemensamt är att de handlar om ras och rasism i dagens USA, men i övrigt är det mer som särskiljer än förenar dem.

DiAngelo har disputerat i multikulturell pedagogik och arbetar nu förutom som författare med att hålla »antirasistworkshopar« för företag och organisationer. Det är erfarenheterna från dessa hon baserar Vit skörhet på. I en hyllande recension i DN av den amerikanska utgåvan av boken menar kritikern Ola Larsmo att hon »tar bland annat sociologinestorn Pierre Bourdieu till hjälp« för att demonstrera varför vita har så svårt att tala om rasism. I slutet av boken sammanställer DiAngelo en punktlista över de förklaringar hon ser till fenomenet »vit skörhet«, där några av punkterna omfattar till exempel rädsla för och ilska mot icke-vita personer;vår villfarelse att vi är objektiva individer, internaliserad överlägsenhet och en känsla av att vi har rätt att styra; starka intressen i ett system som gynnar oss; samt ett djupt kulturellt arv av antisvart rasism. Med mera.

Det är dessa påståenden som sköra vita personer som genomgår DiAngelos kurser ska lära sig att övervinna. DiAngelos bok är en självhjälpsbok, men den är även någonting mer och värre. DiAngelos argumentation är ett slutet system. Vad du än säger så kommer hennes tes att bevisas. Det enda sätt man som vit kan få »rätt« är om man underkastar sig hennes teser om den vita skörheten. Om man som vit ifrågasätter påståendet att alla vita människor är rasister, blir man genast ett exempel på »vit skörhet«, vilken enligt DiAngelo manifesteras genom just oviljan att acceptera att man som vit är rasist och ond.

Idésystem som är konstruerade på detta cirkulära vis ligger farligt nära gränsen för sektmentaliteten och totalitarism. Det finns endast ett »rätt« svar på varje fråga och alla motargument bevisar tesens riktighet. Att läsa DiAngelo är som att läsa en dålig karikatyr av det som filosofen Karl Popper kritiserar i sitt kanske mest kända verk, Det öppna samhället och dess fiender (1945). Hon har skrivit en självhjälpsversion av de totalitära ideologier som Popper såg som det största hotet mot demokratin.

Jag hade önskat att DiAngelo även tagit inspiration från Bourdieus lärare Raymond Aron, mest känd för sin studie L’Opium des intellectuels (1955). Aron ägnade betydande ansträngning åt att bekämpa totalitära tankemodeller som DiAngelos. För Aron kommer den syn på människan som DiAngelo torgför att leda till allvarliga epistemologiska och moraliska problem. DiAngelo verkar inte i en totalitär regim, men hennes kunskapssyn är totalitär.

Ibram X. Kendis bok Så blir du en antirasist skiljer sig i viktiga avseenden från DiAngelos bok; så mycket att jag anser att förlaget gjort ett misstag när de marknadsför böckerna som ett paket. Kendi är historiker och arbetar, till skillnad från DiAngelo, med en historiskt förankrad och mer nyanserad definition av rasism. Om DiAngelos bok är en självspäkarmanual för »progressiva« vita medelklassmänniskor så är Kendis en blandning av biografisk bildningsroman, i vilken Kendi gör upp med sin egen rasism och blir antirasist –och en essä över den amerikanska rasismens historia.

DiAngelos lösning på vad hon ser som den systemiska rasismen hos vita – som i hennes värld tycks vara den enda grupp präglad av rasistiska tankestrukturer – är den antirasistiska utbildningen hon säljer som mångfaldskonsult.

För Kendi är rasismen inte en fixerad egenskap utan någonting som hela tiden förändras och kommer till uttryck genom utsagor, handlingar och attityder. Du kan vara rasist i en situation men antirasist i en annan. Rasismen är för Kendi inte heller knuten till en viss grupp. Hans uppgörelse med sin egen rasism är ett av bokens huvudsyften. Så blir du en antirasist skiljer sig även från Vit skörhet i sin samhällsanalys. DiAngelo förstår förvisso rasismen som systemisk och strukturell, men Kendi går längre och hävdar att varje framgångsrik antirasistisk kamp även måste vara antikapitalistisk:

»Kapitalismen är i grunden rasistisk; rasismen är i grunden kapitalistisk. De föddes tillsammans på samma onaturliga väg, och de ska dö tillsammans en vacker dag på onaturlig väg. Vår raskapitalism kommer att leva vidare in i en ny epok av stöld och rovgirig ojämlikhet, särskilt om aktivister är naiva nog att bekämpa de siamesiska tvillingarna var och en för sig, som om de inte vore en och samma varelse.«

Den sortens påståenden gör det svårt att ta Kendi på allvar som historiker. Det han skriver låter säkert bra i aktivisters öron, men håller inte för närmare granskning. Jag menar att det är i formuleringar likt denna som skribenter av Kendis sort ofta går vilse, de upphöjer »saken« till vägledande, metafysisk, princip och historiens drivkraft, samtidigt som de inte tycks förmå ge en bild av historiska fenomen som rasism och kapitalism som är just det, historiskt varierande.

»Kapitalismen« är inte en och densamma genom historien. Eller, för den delen, genom rummet. Lika lite är »rasismen« oföränderlig. Båda fenomenen är dessutom starkt beroende av de sammanhang i vilka de äger rum. Svensk rasism kommer ofrånkomligen att skilja sig från amerikansk rasism givet, inte minst, de olika ländernas historia.

Både Kendis och DiAngelos böcker är bästsäljare. Vit skörhet har legat i topp 100 veckor i rad på New York Times bästsäljarlista och även om mottagandet hittills har varit blandat i Sverige så har boken fått hyllande recensioner i bland annat SvD, DN, Aftonbladet och SVT:s Kulturnyheterna. Den har också fått stort uppslagna och okritiska intervjuer med författarna i DN, liksom ett program av P1:s Filosofiska rummet tillägnat sig, i vilket böckernas svenska förläggare fick medverka tillsammans med en docent i sociologi som förvisso var kritisk – inte hade läst böckerna ifråga.

En av förlagets verkliga missar är att man valt att ge ut de här två volymerna utan nyskrivna förord. Jag tror att det hade gjort en stor skillnad om ett par initierade personer dels hade kunnat förklara mottagandet av böckerna i USA, dels placerat verken i ett svenskt sammanhang. Bägge är nämligen mycket präglade av den amerikanska kulturen och retoriken i rasismfrågan, och i DiAngelos fall inte på ett särskilt bra sätt.

Likaså är översättningarna många gånger så dåliga att man undrar vad förläggaren pysslat med. Om man ser en poäng med att översätta från engelska, ett språk som många svenskar klarar av att läsa, till svenska så bör översättningen hålla verkshöjd. Här uppstår det även omedvetna ironier, om man vill undvika rasistiskt språkbruk då översättningen av Kendis bok innehåller ord som »siamesisk tvilling« som problematiserats ur just ett rasistiskt perspektiv (Siameser är ett gammalt namn för folket i Thailand).

Den som förnekar historisk och samtida rasism i världen är sannolikt mycket dåligt påläst. Man behöver inte leta länge för att se hur rasistiska tankemodeller och fördomar påverkar människors liv. Samtidigt är det svårt att förstå den dogmatism som jag anser att både Kendi och DiAngelo representerar, en dogmatism som jag menar utgår från en serie dikotomier som förhindrar oss att förstå nyanserna i världen.

Problemen med detta sätt att tänka blir särskilt tydliga när man försöker applicera samtidens moral och värdegrund bakåt i historien, så att ett namn som Vita havet helt frikopplas från sin historia och omtolkas som ett uttryck för en rasistisk hegemoni.

Som Konstfacks rektor Maria Lantz hävdade i en intervju med SVT:s Kulturnyheterna: det kan »finnas möjligheter att tolka det som ett opassande namn, beroende på omständigheter i världen.« Lantz situation är förvisso inte avundsvärd, hon har nyligen sett två av sina kolleger tvingas avgå, men det ursäktar inte en så överflexibel hållning.

***

Nyutgivet om USA-rasism

”Vit Skörhet: därför är det så svårt för vita att prata om rasism” av Robin DiAngelo.

Översättning: Peter Staffansson. Förlag: Natur & Kultur

”Så blir du en antirasist” av Ibram X. Kendi.

Översättning: Erik MacQueen Förlag: Natur & Kultur