Självständig skotte

När nyhetskanalen BBC News skulle skildra efterspelet till Skottlands folkomröstning om självständighet gick man all in. Det var live-tv för hela slanten. Folk som kastade in handduken (SNP:s Alex Salmond), folk som slingrade sig  (Labours Ed Miliband), folk som grät (mannen på gatan, det var mest män). Till och med gamle Gordon Brown lyckades frammana så mycket känsla i sitt tal att han mer liknade en poetryslamartist i vardande än en föredetting utklädd till frälsare. Det politiska samtalet överskuggar allt i Storbritannien just nu. Behovet av analys – hur kunde det bli så här fel med allt? – tycks omättligt.

Samtidigt är misstron till Westminister skyhög. »Why should we trust any public vow made by Nick Clegg?«, var kolumnisten Jason Cowleys retoriska fråga apropå att Clegg, liberaldemokraternas ledare, gett löften om mer självstyre åt Skottland i händelse av ett »nej«. Men frågan hade lika gärna kunnat vara: »Why should we trust any public vow made by anyone.«

Sådana miljöer kan vara farliga. Dogmatikerna trivs där. Antingen-eller-personerna. De i tanken svartvita. Men det finns motgift i konsten. Att den välrenommerade skotska författaren Ali Smiths roman »How to Be Both« gavs ut bara ett par veckor före folkomröstningen är en händelse som ser ut som en tanke. Och då tänker jag mest på romanens perspektiv. Att vara både och. Man, kvinna, skotte, europé, britt eller vad det nu kan vara.

Romanen rymmer två sammanvävda historier. En om flickan George, som sörjer sin döda mamma och försöker göra hennes frånvaro begriplig, och en om verklighetens renässansmålare Francesco del Cossa, och hans fresk i Palazzo Schifanoia (i Smiths roman föds han till kvinna).

Ali Smith har skapat en rapp, intellektuellt böjlig, och filosofiskt utmanande samtidsroman. Den är fullmatad med referenser till brittisk politik, populärkultur och nätkultur. Jag googlar saker titt som tätt för att se hur mycket verklighet författaren lyckas skölja ner fiktionen med. Det där att en kvinna faktiskt försökte ta sin häst genom McDonalds drive-thru och när hon inte fick det tog in den i restaurangen är väl en råtta i pizzan? Nepp, finns på youtube.

Återblickarna, samtalen med modern när hon ännu levde, är en uppvisning i Smiths skarpa dialogkonst. Exempel: Mamman gnäller över att George tittar på två skärmar samtidigt, varpå dottern genast protesterar. Hon, mamman som arbetade på en tankesmedja och som med sin konstnärligt avancerade gerillamarknadsföring gjort sig ett namn som oneline-anarkist, ska hon snacka?

Svaret blir att hon egentligen inte alls bryr sig om hur många skärmar dottern tittar på. Hon gör bara sin »concerned parent bit«.

Smiths roman är för övrigt tryckt i två editioner, sorterad i två delar. Exemplaret jag kom över inleds med min favoritdel – den om George, men det hade lika gärna kunnat vara tvärtom. Allt kan existera, samtidigt. En tanke att hålla fast vid när det ropas efter politiker som pekar med hela handen.

»How to Be Both« ges ut på Hamish Hamilton. Den 14 oktober blir det känt om Ali Smith vunnit årets Man Booker Prize.