Sjöstedts färglösa självreklam utan verkshöjd

Varför väljer man att skriva sina memoarer? Det enkla svaret skulle vara att man tror sig ha någonting att berätta som kan vara av intresse för fler än en själv. Samtidigt döljer det svaret det faktum att varje memoarförfattare sannolikt drivs av vad vi skulle kunna kalla en kierkegaardisk impuls, vi lever livet framlänges och förstår det enbart baklänges. 

Jag tror att alla memoarförfattare drivs av en vilja att lägga till rätta och förklara, om inte annat inför sig själva, varför man levt det liv man levt. I dessa försök till tillrättaläggande mobiliseras ett knippe vitt skilda motiv – dunkla, ärbara, omedvetna, urskuldande, tveksamma, brutala, ärliga om vartannat. 

Vissa väljer att nästan helt stanna på ytan och anlägger en saklig, formell ton i vilken läsaren knappt kan ana att det är en människa av kött och blod som hållit i pennan. Den sortens memoarer faller i kategorin curriculum vitae, en slags katalog över händelser och människor författaren kommit i kontakt med under sitt liv. Sådana behöver inte alls vara ointressanta, men det beror i hög grad på vem som hållit i pennan. 

Den andra extremen är de memoar­författare som tycks drivna av en slags bekännelseimpuls och som därför inte vill utelämna någonting av det vi normalt inte talar om – de första sexuella erfaren­heterna, sina problem med alkohol eller otroheter. De skriver, i den gamle romaren Augustinus (354–430 e Kr) efterföljd, en bekännelselitteratur som förvisso inte nödvändigtvis behöver mynna ut i en önskan om syndernas förlåtelse. 

Ytterligare en aspekt värd att ta i beaktande är memoarskrivandets möjlighet att få det sista ordet. Att få ge sin bild av ett händelseförlopp, en fiende, av sin egen person, en konflikt eller en vänskap. Många är exemplen på hur tjuvnyp och svinhugg delats ut, decennier efter att en oförrätt begåtts. Ett exempel på det uppstod när jag parallell-läste två memoarer skrivna av två svenska professorer, bittra fiender sedan ungdomen. Den ene utelämnade konsekvent den andre från situationer de båda deltagit i, och den andre lät läsaren förstå vad han ansåg genom att aldrig hänvisa till sin fiende med namns nämnande utan med ett löjeväckande epitet. För den som närmare känner till författarna kan den sortens smädelser vara hysteriskt roliga.

Viljan att få det sista ordet tycks vara som allra starkast hos politiker som skriver memoarer. Inte sällan polemiserar de med varandra. Nobelpristagaren i ekonomi Bertil Ohlin ägnade ett helt kapitel av sina memoarer, Ung man blir politiker (1972), åt att rikta skarp kritik mot en viss skildring i den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss memoarer, Minnen I-III (1950–54). I allmänhet skriver politiker rätt så redovisande curriculum vitae-verk. Med enstaka lysande undantag – som exempelvis Alexis de Tocquevilles Souvenirs (1893) – är, för att uttrycka det milt, den sortens självbiografier inga bladvändare.  

Under läsningen av Allt kommer att bli bra, den bok som Vänsterpartiets nyligen avgångne partiledare Jonas Sjöstedt skrivit tillsammans med sin pressekreterare Jessica Nordh, återkommer jag gång på gång till den frågan: Varför? Varför har de valt att skriva den här boken? Läsaren får inledningsvis veta att Sjöstedt inte hade planerat att skriva sina memoarer men att detta kom att ändras när Nordh visade honom de detaljerade anteckningar hon hade fört under sin tid som hans pressekreterare. 

De bestämmer sig för att skriva boken tillsammans. Ett originellt grepp, om vi ställer Sjöstedts memoarer bredvid andra i hans skrå, även om förre näringsministern Björn Rosengren också tog skrivhjälp. Här är det dock inte frågan om ett slags spökskrivare utan om ett partnerskap, i vilket Sjöstedt bidrar med inifrånperspektivet och Nordh med ett slags mer övergripande textavsnitt. Det hade kanske kunnat fungera, perspektivskiften kan bidra till att en och samma situation eller händelse ges den komplexitet som nästan alltid finns där. 

Tyvärr fungerar deras grepp inte alls. Vilket jag tror beror på att Sjöstedts och Nordhs berättelse är alldeles för samstämmig, ingen dissonans tillåts uppstå, tolkningen är i stort sett en och densamma. Det är den officiella versionen.

I Allt kommer att bli bra är det uppenbart viktigt för Jonas Sjöstedt att skildra olika händelseförlopp, inte minst konflikter i partiet, ur sin synvinkel. Samtidigt handlar det, tror jag, om att generellt ge en inifrånbild av Vänsterpartiet, inklusive att formulera vilken betydelse han själv har haft för att förändra både kulturen inom partiet och bilden av det utåt. 

I den berättelsen är Sjöstedt den självskrivne hjälten. Han var en av de möjliga efterträdarna till den kanske mest populära partiledaren Vänsterpartiet har haft, Gudrun Schyman, efter att hon avgått 2003. Den gången förlorade han partiledarposten till Lars Ohly i en kamp mellan vad han i boken beskriver som en reformerad ickekommunistisk vänster och en icke-reformerad kommunistisk vänster. 

Sjöstedt gör en poäng av att han redan före murens och de kommunistiska enpartistaternas fall var en ivrig anhängare av att VPK borde släppa det historiskt belastade »Kommunisterna« ur partinamnet. Här placerar han sig som efterträdare till tidigare partiledaren C-H Hermansson som tog VPK i en mer eurokommunistisk riktning under sina år.

Sjöstedt förmedlar bilden av att det är under hans ledarskap som Vänsterpartiet blir mindre vildvuxet, och kan göra anspråk på att vara en seriös förhandlingspartner. Boken innehåller många exempel på hur han reser för att möta diverse systerpartier i Europa och andra delar av världen, för att lära och låta sig inspireras. 

Sjöstedt beskriver hur han och partisekreteraren Aron Etzler tog itu med partiets »fylletwittrare« och »dårarna« som inte insåg vilken skada de åsamkade V. Han uppehåller sig även vid ett antal strider som skakat partiet under hans tid som partiledare. Störst är den med riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh. Sjöstedt understryker att den handlade om en personkonflikt. Rent av en »klassisk personkonflikt«, vilken Kakabaveh enligt honom förvandlade till någonting annat, hon politiserade den genom att tala om »hedersvåld och slöjor«. Då, menar han, blev medierna intresserade. 

Men att det bråket enbart skulle vara personligt är lätt att vederlägga om man går tillbaka och läser artiklar från perioden då Kakabaveh var med och grundade den organisation hon senare blev ordförande för, »Varken hora eller kuvad«, som arbetar mot hedersvåld. I den frågan intog den tidigare ordföranden för Ung vänster, Ali Esbati, en helt motsatt ståndpunkt. De hade två olika samhällsanalyser. När Sjöstedt slätar över genom att hävda att det var en personkonflikt, blir det således mycket svårt att tro honom. 

Det ligger i sakens natur att det inte är lätt att skriva vad man verkligen anser om någon, när vetskapen om att vederbörande kommer att läsa finns där. Det är säkert en av anledningarna till att dramatikern Lars Norén varken paginerade eller hade personförteckningar i sina dagböcker. Om någon ville veta vad han skrivit om honom eller henne var vederbörande helt enkelt tvungen att läsa. 

En viss frihet i personomdömen kan onekligen uppstå om författaren vet att han kommer att ligga i jorden när han blir läst, det tycks onekligen ha varit fallet med statsminister Tage Erlander i hans postumt utgivna dagböcker. 

Den sista möjligheten till verklig ärlighet är givetvis att man helt enkelt struntar i hur innehållet tas emot, att det eventuella förakt, motvilja eller hat man känner är så glödgande att syftet är att skada dess objekt. Här är det lätt att tänka på författaren och akademiledamoten Lars Gyllenstens häftiga angrepp på DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz i Minnen, bara minnen (2000). 

I Jonas Sjöstedts fall blir det snarare varken hackat eller malet. Kanske försöker han se försonande drag även hos människor han varit i luven på, tänker jag först. Men efter att ha läst ut boken är jag uppriktigt sagt inte övertygad om någon sådan storsinthet. Tjuvnypen i boken är alltför många. Samtidigt är viljan att framställa sig själv i god dager i högsta grad närvarande. 

Alla memoarer har ett oundvikligt drag av vad socialpsykologen Erwin Goffman beskrivit som intrycksmanipulation, en vilja att odla den bild av sig själv som man vill att läsaren ska få. Det kan sägas vara sant även när det gäller drag vi inte är stolta över, även då gör författaren ett urval av möjliga beskrivningar av sig själv och sitt liv. Det vanliga är att visa sina brister, men på ett sätt som får läsaren att känna empati, snarare än olust och motvilja. Jag inbillar mig att denna vilja är särskilt stark bland toppolitiker, människor som är ständigt påpassade och vars karisma utgör en icke oväsentlig del av deras väg till framgång. 

Att den intrycksmanipulation politiker ägnar sig åt kan slå tillbaka med full kraft vet varje politiker som hamnat i ett mediedrev. Jag kommer under läsningen ständigt på mig själv med att undra om jag blir manipulerad av Allt kommer att bli bra. Sjöstedt och Nordh är uppenbart måna om att teckna en framgångshistoria och boken blir på sätt och vis ett testamente över det arv den forna partiledaren anser sig efterlämna. Det är inte nödvändigtvis någonting dåligt, men det blir inte särskilt intressant läsning för andra än de närmast sörjande. 

Jag hade önskat mer tvivel, mer svärta och större uppriktighet. Sådant saknas inte i texten, men är alltför sällan tydligt utskrivet. Den period i svensk historia som boken i huvudsak avhandlar är en av de mer samhällsomvälvande i modern tid. Många omvärderingar hade kunnat göras, men av sådana syns tyvärr inte mycket. 

Memoarer kan vara stor litteratur. De behöver inte alls vara torra redogörelser eller uppräkningar av händelser. Läs exempelvis Chateaubriands Mémoires d’outre-tombe (1848), Klaus Manns Der Wendepunkt (1974), Vladimir Nabokovs Speak, Memory (1951), Malcolm X och Alex Haleys The Autobiography of Malcolm X (1964). Givetvis är varje ­jämförelse mellan Jonas Sjöstedts förhållandevis färglösa självreklam och några av litteraturhistoriens mästerverk orättvis. 

Samtidigt är det värt att påpeka att även memoarer av svenska politiker är litteratur och som litteratur borde de eftersträva en viss verkshöjd. Men någon sådan har inte Sjöstedts och Nordhs bok. Allt kommer att bli bra blir helt enkelt inte särskilt bra.