»Skam-Noora« blir frikyrklig i omdebatterad långfilm
I »Skam« utforskade Noora och hennes gymnasiekompisar de existentiella frågorna. När skådespelaren Josefine Frida Pettersen nu är tillbaka i rampljuset med norska storfilmen »Disco«, som har premiär på Göteborgs filmfestival, fortsätter det djupa samtalet. I filmen spelar hon 19-åriga Mirjam – elitdansare och kristen. Eller är det tvärtom? Frågan om vad som kommer först i Mirjams liv – Gud eller framgången? – driver henne in i alltmer extrema kretsar. När hon till sist kollapsar får hon höra att hon inte har »tillräcklig tro«.
Det är en stark insats Josefine Frida Pettersen gör i sin långfilmsdebut. Trovärdig till den grad att det är svårt att förstå att hon inte har någon tidigare erfarenhet av frikyrkor. För att leva sig in i rollen har hon pratat både med frikyrkligt aktiva och med personer som lämnat den typen av modern frikyrka, och hon säger att det är lätt att förstå vad som lockar.
– Den är öppen, cool och det finns många fina förebilder där. Folk står med öppna armar och säger att här är alla välkomna, berättade hon som gäst i SVT:s Skavlan.
Mirjams kyrka, »Friheten«, där styvpappan Per (Nicolai Cleve Broch) är pastor, är en välproducerad show. Modern musik, skärmar, kaffe vid entrén, kollekt med Vips (Norges swish); hela paketeringen är dagens frikyrkors dröm, till stor del inspirerad av Hillsong som startade i Australien för 36 år sedan och nu finns över hela världen.
I Stockholm har Hillsong funnits sedan 2005 och samlar omkring 5 500 besökare i veckan till sina gudstjänster. Pastorn där, Andreas Nielsen, blev illa berörd när han såg filmens pastor Per visa upp sitt perfekta »Instagram-jag« på scen, men sedan visa sig ha ett annat liv hemma.
– I alla sammanhang som samlar många människor finns bekräftelsebehov. Det är inte unikt för kyrkan utan finns lika mycket på skolan eller inom idrotten.
Regissören Jorunn Myklebust Syversen håller med, men tycker ändå att kyrkans miljö är mer utsatt.
– Andligt maktmissbruk är speciellt problematiskt eftersom där är människor som mest öppna och sårbara. Jag ville visa hur maktobalansen och mekanismer kan se ut i familjen och i en osund trosmiljö, säger hon.
Andreas Nielsen saknar en vuxen i Mirjams närhet som ärligt ställer frågan hur hon mår, och betonar att det är allas ansvar att upptäcka och vårda de sköra.
– Pers dubbelspel är ett hån mot allt jag står för. Mitt kapital är förtroende – det börjar med att man är samma person bakom som på scenen. Jag skulle bli skogstokig om jag mötte hans beteende. Det har aldrig funnits större behov för människor att hitta miljöer där de kan släppa sina masker, säger Andreas Nielsen, som mest upprörs av att filmen »målar upp människor som dumma i huvudet«.
– Att med olika triggers manipulera besökare kanske skulle funka i 2–3 veckor. Men om innehållet vore så ytligt som i filmen så skulle kyrkan vara tom sen. De människor jag möter är begåvade och smarta.
I extremmiljön som Mirjam leds in i finns obehagliga scener som påminner om Utöyatragedin. De finns där med ett syfte.
– Som samhälle tror jag att vi har ställt för få frågor om hur Utöya kunde hända och hur de som utsattes för det påverkades. Vi har obemärkt gått vidare, säger Jorunn Myklebust Syversen.
Andreas Nilsson
»Disco« har Sverigepremiär i helgen på Göteborgs filmfestival.
