Skit i traditionerna

För några år sedan argumenterade tecknaren Liv Strömquist för att barn skulle vara kristdemokrater. I en seriestripp skildrades ungar som vurmade för kärnfamiljen, krävde traditionsenliga peppar­kakor till jul, gillade prinsar och prinsessor och stod för allehanda konservativa värderingar.

Ibland verkar det onekligen så. Men om barn är kristdemokrater, så gäller det nog även deras föräldrar. Åtminstone är de ­ytterst konservativa när de handlar böcker till sina små.

Det räcker att surfa in på Bokus och titta på topplistan över de bäst säljande barnböckerna för att få den bilden bekräftad. I skrivande stund toppas den av Elsa Beskows saga om »den lilla lilla gumman«, bilderboken som sålt i stora upplagor sedan den först publicerades 1897.

Exemplet är inget undantag, och beror inte enbart på att Elsa Beskow fanns med på bokrean. Även den övriga barnboksförsäljningen präglas av en stor mängd klassiker jämfört med den över vuxen skönlitteratur. Där den senare snarast törstar efter nyheter så ser det helt annorlunda ut när det kommer till vad barnen läser (eller snarare tillåts läsa). Författare som Gunilla Bergström, Astrid Lindgren, Jan Lööf och Tove Jansson håller fortfarande fortet, med undantag för någon Martin Widmark här och Johan Egerkrans där.

En bok måste sälja stora upplagor för att den ska vara värd en fortsatt satsning. Och det håller liv i det beprövade. Det menar i alla fall Anna-Clara Tidholm, som själv skrivit klassikern »Knacka på!«. Men hon tycker att debatten har blivit väldigt kons­tig. Att gamla böcker lyfts fram som nödvändiga och orörbara.

– Folk hävdar att man absolut ska få läsa om en »negerkung«, men varför är det så himla viktigt. De som gnäller verkar inte veta att det kommit ut nya böcker. De tror att Pippi är oöverträffad. Men det tycker inte jag.

En teori är att vi är rädda för samtiden. De böcker som nu har klassikerstatus kom själva en gång till på nåder.
Gerhard Bonnier, som nyss hade fått barn, refuserade Astrid Lindgren eftersom han skrämdes av tanken på att Pippi Långstrump skulle bli en förebild. Vilka effekter skulle det kunna få i samhället? Och när Barbro Lindgrens två böcker om Loranga, Masarin och Dartanjang gavs ut blev det ett jäkla liv. De charmiga figurerna sågs inte som lika sorglöst festliga som i dag.

– En del tyckte att jag tog i. Att det hela var överdrivet och att jag ställde alla värderingar på huvudet. En chef på Sveriges Radio hade ingen humor, och bestämde att de inte fick läsas in. Fast vi bodde på landet så jag märkte inte så mycket av det där. Men när »Jättehemligt« kom ut så fanns det med en historia om gäddorna som bet Gud i pillen och en religiös tidning tyckte att det var förfärligt. Det tyckte jag var jätteroligt, säger Barbro Lindgren.

Hon själv tror att framgångarna beror på att böckerna är roliga att läsa för både vuxna och barn. Och att de har mycket humor.

– Det är viktigt över huvud taget, jag vet inte hur man orkar leva annars.

Även om det tycks finnas en viss rädsla för samtiden, har de samhällsengagerade barnböckerna varit en tydlig trend de senaste åren. Några exempel är Annette Skåhlbergs böcker om de homosexuella girafferna Jösta och Johan och Stina Wirséns »Vems bebis?« som tar upp adoptioner. I Pija Lindenbaums böcker ryms morbror raring, Else Marie med de sju småpapporna och i storfavoriten om Gittan tillåts hon, befriande okommenterat, ha föräldrar med olika hudfärg.

Författarna skildrar bara ett modernt Sverige som, egentligen, borde ha lämnat Bullerbyn och Bråkmakargatan bakom sig för länge sedan.

Ett par stora och – i ordets bokstavliga bemärkelse – färgstarka begåvningar är systrarna Emma och Lisen Adbåge. De gick bägge serietecknarutbildningen i ­Hofors och det märks tydligt i samspelet mellan text och illustration.

Lisen Adbåge har bland annat gjort serien om Koko och Bosse där Kokos kön är helt ospecificerat. Det bara blev så, berättar hon. För att hon själv känt att hon är mer figur än kön.

– Men det var inget medvetet val från början. Fast jag tycker att det är bra och barnen frågar aldrig om det. Däremot var det några barn i en klass som undrade varför Bosse hade kvinnokläder. De trodde att hans pälskrage på jackan var en volang.

Egentligen utgår Lisen Adbåge mest från ämnen hon själv saknat som barn. I »Koko och Bosse« kan det handla om att inte vilja saker och vad som händer då, och om olika rädslor. Att vara rädd för yviga ­alkisar och för att vara naken på badhuset.

Men ibland går det välmenande i barnböckerna inte hem.

En förälder, som Fokus talat med, ville få sin fyraåriga dotter att upptäcka något annat än heteronormen. Så hon började läsa den första boken om girafferna Jösta och Johan. Den om hur de längtar efter barn så mycket att de tar hand om ett övergivet ägg som visar sig innehålla en krokodil. Men dottern hade svårt för Jösta och Johan. Hon ville absolut att en av dem skulle vara en tjej. Det blev till slut den som bar fluga, eftersom den kunde passera som rosett.

– Tyvärr tycker jag att poängen med boken försvann då. Min dotter gillade den fortfarande, men jag tycker inte att den är så kul att läsa.

Barnens konservativa läggning kan vara svår att hantera för välmenande pappor och mammor, även om man förstår att det förstås handlar om att barnen vill kategorisera och katalogisera en kaotisk värld. En värld som fortfarande är ny och svårbegriplig. Samtidigt är böckerna ett alldeles utmärkt sätt att få diskutera svåra frågor och väcka förståelse för andra människors situation.

Anna-Clara Tidholm är glad över genus­medvetenheten hos förlag som exempelvis Olika förlag. Men för henne är det också viktigt att böckerna inte blir för pedagogiska, eftersom de ofta ändå är det i sig själva. Bara genom att finnas till.

Just nu arbetar hon själv på en barnbok som tar upp rasism och nynazism.

– Varför inte? Ingen barnbok tar upp nynazismen. Jag ville pröva om det går. Personligen önskar jag att fler gjorde barnböcker som verkligen innehåller ett budskap, något de vill säga. Men det är inte så lätt faktiskt, risken är att man kritiseras för övertydlighet och sedan vill många föräldrar inte läsa sådant för sina barn. De vill egentligen bara att barnen ska somna.

Tips | Tio moderna barnklassiker

»Koko & Bosse törs inte«
av Lisen Adbåge
(Natur & Kultur, 2013)

Den här boken är perfekt för att få konservativa småbarn (som envist håller fast vid diverse könsstereotyper) att förstå att även pappor kan vara skraja och fega.

»Molly & Sus«
av Klara Persson
(Urax förlag, 2012)
För två år sedan vann den välförtjänt både Snöbollen, för bästa bilderbok, och Slangbellan, för bästa debut. Konstnärligt utformad bok om tvillingsystrarna Molly och Sus vars flätor sitter ihop. Hur skapas egentligen en identitet? Och hur blir man en egen individ? Det är några frågor som berörs.

»Ska vi va?«
av Pija Lindenbaum ­­
(Rabén & Sjögren, 2013)

Smutsiga utomhusungen Berit (och den något anala) inomhusungen Flisan har en vänskap där de växlar roller. Först vill inte Flisan ha något med Berit att göra, men dagen därpå är det ett annat läge. Ett drabbande relationsdrama i all sin enkelhet. En av Pija Lindenbaums bästa.

»Nordiska väsen«
av Johan Egerkrans (B. Wahlströms, 2013)

Jättar, troll, älvor och eldsprutande drakar. Vi har sett dem förut, men när Johan Egerkrans blåser liv i sina favoritväsen från den nordiska folktron skapar han en egen fantastisk liten värld som inte går att slita sig från. Detaljrikt, suggestivt, roligt.

»Mamman och havet«
av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm
(Bonnier Carlsen, 2012)

Boken handlar bland annat om att vilja vara för sig själv. Eller kanske snarare fly ansvar. Från något så vardagligt som att som vuxen vilja läsa tidningen i fred, pilla med telefonen ett tag eller släppa allt ansvar och försvinna ner bland avloppsrören och ut i det stora blå.

»Treo, Enis och en till«
av Maria Nilsson Thore
(Bonnier Carlsen, 2013)
Berättelsen om två zebror som inledningsvis lider av svårartad tristess är föredömligt könsneutral, utan att det känns det minsta påklistrat.

»Vems bebis?«
av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen, 2011)
En riktigt fin liten bok för de minsta barnen, om adoptioner, adoptivbarn och kärlek.

»Bockarna Bruse på badhuset«
av Bjørn F Rørvik och Gry Moursund
(Lilla Piratförlaget, på sv. 2012)

Jo, det går att uppdatera ålderstigna sagor och göra dem samtida. Det visar det här norska exemplet, där bockarna Bruse drar till badhuset i stället för till trollbron.

»Snöret, fågeln och jag«
av Ellen Karlsson och Eva Lindström
(Hippo bokförlag, 2013)
Fjolårets Augustprisvinnare berättar historien om två kompisar, den försiktiga Selma och Snöret som är tuffare. Ett litet mästerverk om det vi alla måste tampas med: självkänsla.

»Sven käkar mat«
av Emma Adbåge
(Alfabeta, 2012)
Om Sven och hans problem med att äta potatis. Stor igenkänning för barn som är petiga med vad som finns på tallriken (och för deras föräldrar, så klart).