Skitsnack i tjänstefabriken

På en kollegas förskola arbetar barnen sand. Du läste rätt. De kastar den inte, bygger inte slott med den, leker inte med den. Utan arbetar den.

Så går det gängse snacket på skolan. Och det finns säkert fina policydokument som motiverar varför. Livet har blivit ett projekt. Och däri ingår våra telningar, hemmet, familjen, allt. Nina Björk ger sig på projektet i sin bok »Lyckliga i alla sina dagar«, och förklarar varför mammor beskriver sig själva som projektledare och magasin som Mama gör mammarollen till en självuppfyllande livsstilsaffär (»Förutom sovmorgon, frukost på sängen och fina teckningar önskar vi på Mama oss gärna dessa supercoola solglasögon, 1 775 kronor, från Versace/NK details.«)

Förklaringen? Jo, konsumismen har ätit sig ända in i vårt innersta och kidnappat våra drömmar. Vi projektleder och köper oss lyckliga om vartannat. Det kapitalistiska systemet har oss i sitt våld. Egentligen är detta inget nytt för den som tidigare vistats i Nina Björk-land. Hon sparkar ilsket på snarlikt bråte som för några år sedan när hon i en kolumn i Dagens Nyheter gick till attack mot inredningstrenden och alla »skitdrömmar« om det perfekta hemmet. Och visst, det är väl rätt så. Skitdrömmar var det och skitdrömmar är det. Samtidigt undrar jag om det verkligen är någon som tror att man blir lyckligare av en fondtapet?

Men lyckliga av tjänstesamhället ska vi bli. Därom råder inget tvivel.

Inte bara har det frälst oss från ondo – den gamla och ack så förlegade tillverkningsindustrin – det ska också föra oss hela vägen in i framtiden. Politiker och ekonomer kan inte nog besjunga det ekonomiska värdet av mellanmänskliga relationer. Fast vad gör det med våra känslor och tankar när våra mänskliga tillgångar saluförs som varor? Här sätter Nina Björk in den största stöten och det är då det blir verkligt intressant. Ta exempelvis den viktigaste samtidsdygden av dem alla: konsten att kunna sälja sig själv.

I hennes ögon är det inget oskyldigt entreprenörstugg. Utan ett sätt att sälja ut »tanken på idealet om människan som värdefull i sig själv«.

På samma sätt får en slentriandevis som »kunden har alltid rätt« en ganska dålig eftersmak. Vem äger till exempel rätten till en flygvärdinnas leende? Plötsligt syns det tillväxtdrivna samhällets armar överallt, slafsandes runt i människans inre. Transaktioner och drömmar är ett.

Man kan bli marxist för mindre.

Fast mest öppnar sig möjligheter: tänk om tron på tjänstesektorns verkliga förtjänster är lika slapphänt accepterad som den nya terminologin. Ta »upplevelse-industri« till exempel. Du vet väl att det var ett begrepp som uppkom för tolv år sedan i marknadsföringssyfte? KK-stiftelsen buntade ihop ett femtontal skilda områden – exempelvis design, turism och konst – för att kunna kränga lite fler (men inte nödvändigtvis bättre) upplevelser.

För att inte tala om det av ett chipsföretag cementerade begreppet »fredagsmys«.

En institution i landet Sverige.

Det är nog det värsta med det där livsprojekterandet.

Inte skitdrömmarna, utan skitsnacket.

Arbeta sand. Pyttsan.

Nina Björks »Lyckliga i alla sina dagar: Om pengars och människors värde« ges ut av Wahlström & Widstrand.