Skogens alla fiender

Allt är över. Så tänkte vi när röken skingrades i hettan 2014 och mitt landskap låg nerbränt och förött.

Och visst var det så. Men samtidigt bara början. Ett par år senare kom ännu fler och ännu värre eldstormar. På andra platser, men överallt i nyheterna. De gör sig där. Och mycket mer skulle fördärvas. Av något som varken brandbilar eller vattenbombare rår på.

Jag skriver om gamla vänners tysta död. Människans förhållande till träd är oerhört dubbelt. Överallt där vi dragit fram över planeten så har vi förvandlat skogarna till förtorkade tomma vidder, från de glömda stenåldersfolkens jägarsvedjor till Brasiliens president Bolsanaros regnskogsskövlingar. 

Känner vi oss otrygga i det igenvuxna eftersom homo sapiens hjärna från början fick sin form på den överblickbara savannen?

Samtidigt har trädet alltid varit centralt i alla möjliga mytologier och kulter. Innan kyrkorna fanns offerträd och helga dungar. Och idag kan till och med asfaltsbarn peka ut sina favoritträd. Svensken är starkt knuten till träden. Det säger våra efternamn: Granström, Lindholm, Björklund, Ekberg.

Så det var inte konstigt att jag yrvaket sentimentalt knöt an till det som överlevt. Närmare bestämt min förskogade hage, en pelarsal där barn jag lekt. Några granar, tack vare vägar och fält avskurna från brandområdet.

Men barr och bark började trilla av. Ips typographus. Under skinnet uppstod millimeterbreda huvudleder med miljoner avstickare. Som tvångsmässigt klotter i virket. Granbarkborre. Näst träindustrin den svenska skogens värsta vandal.

De spektakulära megabränderna sommaren 2018 förintade tre och en halv miljon kubikmeter i Sverige. Samtidigt dödade barkborren dubbelt så många träd.

Måttliga förluster, i alla fall sett i relation till de nittio miljoner kubik friskt virke som avverkas ett vanligt år. Men en sorg för enskilda, en smittsam: Fäll skiten, är den allmänna meningen, annars sprids det till grannens.

Hagen blev ett fulhygge. Allt var över, igen.

Det heter att ohyran trivs i vårt allt varmare klimat. Men trivas är fel ord. Värmen får barkborrehonorna att i förtid utsöndra doftsignaler vars budskap är att uppvaktning avböjs. Hanarna fattar (den felaktiga) vinken och drar vidare. Sprider sig frenetiskt. Inte bara mänskliga kommunikationsmissar föröder relationer och liv.

Nå, jag fick i alla fall en massa granved att stoppa i köksspisen. I en annan tid kunde det angripna brukats till mer bestående ting. Fram till nittonhundrafemtiotalet hade småbönderna för vana att bygga eget av vad sågverken vägrade ta in. Många gamla hus, som mitt, har bjälkar och golv som är spräckliga av irrande barkborrespår. Jag betraktar mönstren i fernissan, slagen av insikten att andra för länge sedan gjort det före mig. De begrep att allt var över. Och tänkte: Räddas vad som räddas kan.

Efter grandöden övergick jag till att ömt betrakta de präktiga lövträd som skänkte trädgården skönhet. De var ändå en trygghet. De skulle lätt palla en mansålder till, eller två, tänkte jag.

Men så började andras trädgårdsträd att förvandlas. Längs vägarna syntes alltfler nakna, blekgråa vålnader spreta med sina magra fingrar. Ophiostoma ulmi. Mälardalens diskreta zombieinvasion. En almstrid utan vinnare. En del har inte fällt sina döda, utan låter dem stå monument. Andra avlägsnar dem. Jag läste på. Passivitet skulle sprida smittan. Råden var att för att ha minsta chans att stoppa sporerna måste varje kontaminerad alm föras till förbränningsanläggning.

Mina almar dog de också. Och fick inte ens bli vedkubbar eller byggmaterial. Jag angav dem i våras, de försvann i en container. Ris och bark och allt. Den skyddande almskuggan är historia: i sommar kommer solen att fräta täppan.

Covid, barkborre, almsjuka. Tre parallella pandemier. En för oss, två för träden. Osynliga, svårbegripliga, förödande smittor som tycks ta sig in överallt.

De lärda har tvistat om vilka bekämpningsmetoder som är bra och vilka som gör illa värre. Lock down eller håll öppet? Hugg, säger bolagen, så får du en slant i alla fall. Låt bli, säger naturvännerna, stående döda träd gynnar insektsarterna som kan stoppa barkborren.

Och kanske kommer vi aldrig att säkert kunna säga vad som verkligen var det rätta. Här börjar i alla fall landskapet repa sig så smått efter skogsbranden. 

Jag tänker varje dag på hur här såg ut innan döden kom efter träden. Jag tror att jag kommer att fortsätta med det så länge jag lever. Det här är sjätte sommaren efter storbranden och det börjar grönska ordentligt i askan. Jag försöker strunta i att det inte kommer att bli riktig skog här igen under min livstid. Istället vill jag vara glad för allt jag har. Det är lite som att acceptera sitt åldrande. Man muntrar upp sig. Samtidigt kraxar minnet att egentligen smällde det högre att vara tjugofem.

Så gammal var jag förresten när min far föll för reklamen. Han satte igen en hel åker med Salix viminalis. Energiskog, korgvide. Det var inne. Jag gillade det inte; dalgångens utsikt blev ju tilltäppt. Men han bestämde. Han hade lovats en bra affär! Och så bekvämt, bara låta skörda vart femte år till värmeflis.

När träden nått sin höjd var pappa borta. Och jag fann att inte en enda flistillverkare ville ha den där salixen. Den blev stående. Ett ont samvete i mängden. Växte igen, förföll. Ett slags skog, konstgjord och vanskött på samma gång, som skämde sin plats.

I år tog jag äntligen itu med det. Öppnade plånboken och ringde in maskiner. Just nu ser det ut som ett slagfält. Men ska bli bete eller spannmål som förr igen, intill porlande bäck, skuggat av asp och björk. Äntligen är det över. Som omväxling några träd jag sörjer med lättnad. 

Vi ställer till det med skogen. Men vi kan också göra om och göra rätt.