Skolor som bildningstempel

En skolbyggnad ska vara ett tempel åt bildningen. Vi formar våra byggnader och sedan formar byggnaderna oss. Orden är Winston Churchills, ur en debatt om återuppbyggnaden av det brittiska underhusets lokaler i parlamentshuset sedan de förstörts av tyska bombningar under Blitzen. Konstaterandet är dock giltigt inte bara de byggnader där de politiska besluten fattas utan även de byggnader där vi bor arbetar och lever våra liv.  

Allra mest gäller det för de byggnader där vi går i skolan och lär oss för livet. Genom skolbyggnadernas arkitektur kan vi följa hur synen på kunskap förändrats under 1900-talet. Från tempel helgade åt kunskapen, via arbetskraftsfabriker till lådor för förvaring av barn. För några år sedan återvände jag till min gamla gymnasieskola i Gävle för första gången sedan jag sprungit ut med studentmössa många år tidigare. Den här gången med det hedersamma uppdraget att hålla ett föredrag om bildningsideal. Det var inte utan viss stolthet jag steg upp för trappstegen från Norra Kungsgatan och öppnade den tunga porten. Som många andra ser jag tillbaka på gymnasietiden med blandade känslor, men skolbyggnaden minns jag med värme och stolthet. Vi formar våra byggnader och sedan formar byggnaderna oss. Vasaskolan, fram till 1968 Gävle högre allmänna läroverk, är en sådan skolbyggnad som bidrar till att omge kunskapsinhämtningen med ett magiskt skimmer, den typ av skolromantik som möter i Harry Potter och Döda poeters sällskap, men som politiker, och skolbyråkrater ägnat mer än ett halvsekel åt att ta död på.  

Visst hade även min gymnasieskola tagit intryck av tidens strömningar, lagstiftning och läroplaner, men där fanns något i väggarna som levde kvar och som inte ens den mest målmedvetna avförtrollningen från myndigheternas sida förmått att ta död på. Delvis kunde det härledas från själva arkitekturen, de tjocka väggarna, de mäktiga trapphusen med fossil i trappstegen, blankpolerade under ett århundrade av jäktade elever på väg till sina lektionssalar med andan i halsen. Vasaskolan fick sin form när det humanistiska bildningsidealet stod på sin topp. Skolan byggdes under 1870-talet efter den stora stadsbranden 1869 som ödelade nästan hela Gävle, men fick sin nuvarande gestaltning av Erik Alfred Hedin i början av 1900-talet. Känslan av ett lärdomens tempel förstärktes av att byggnaden rymde så mycket mer än bara undervisningslokaler.  

Att det humanistiska bildningsidealet inte bara omfattade humaniora utan även naturvetenskap manifesteras av att skolbyggnaden kröns av ett observatorium invigt 1914, och ett eget biologiskt museum med mängder av fascinerande preparat, även mänskliga. Skolan har således bokstavligen skelett i garderoben. Men det var inte bara läroverkseleverna som begåvades med ett bildningens tempel i Gävle.  

I staden finns flera imponerande skolbyggnader som vittnar om att även de yngre barnens kunskapsutveckling togs på största allvar, inte minst den nyrenoverade Brynässkolan från 1905, också den ritad av Hedin. Kanske allra mest storslagen är dock Vallbacksskolan, som byggdes ritad i nygotisk stil av Herman Teodor Holmgren på 1870-talet, ursprungligen som en skola för dövstumma barn. Vallbacksskolan är i mitt tycke inte bara Gävles mest imponerande skolbyggnad, utan en av de vackraste i hela landet. Gävle hade tur som brann ned i precis rätt historiska ögonblick, så att återuppbyggnaden sammanföll med en tid av hastig välståndsökning och då bildning och kunskap värderades högst.

Även i många andra svenska städer har bildningsepoken lämnat efter sig ett arv av vackra skolbyggnader som överlevt efterkrigstidens rivningsraseri. I Göteborg finns till exempel Schillerska och Hvitfeldtska gymnasieskolorna, i Stockholm Östra real och Södra Latin för att nämna några. Strävan efter att bygga skolor som bildningstempel upphörde inte med modernismens genombrott inom arkitekturen. Ännu under 1930- och 1940-talen byggdes magnifika skolbyggnader i funktionalistisk stil. Katarina real på Södermalm i Stockholm, sedermera Teaterhögskola och numera Internationella Engelska Gymnasiet är en sådan byggnad. Katarina real uppfördes 1930-1931 efter ritningar av Paul Hedqvist och David Dahl och är en tidig modernistisk monumentalbyggnad, med kvardröjande drag av den sena 1920-talsklassicismen, inte minst i detaljerna. Synen på skolbyggnaden som ett tempel helgat åt kunskap och bildning dominerade alltjämt under den tidiga folkhemsepoken och de påkostade skolor som byggdes under 40- och 50- talen har beskrivits som “folkhemskatedraler”.  

I samband med grundskolans införande under 1960-talet skedde ett skifte inte bara i synen på skolans uppdrag utan också på skolbyggnadens funktion och utformning. Det individualistiska bildningsidealet fick ge vika för en instrumentell syn på utbildning, där skolans roll var att skola arbetskraften och att fostra demokratiska medborgare snarare än att få individer att växa. Min högstadieskola var ett arv från denna epok. En låg 1960-talsbyggnad med platt tak och en enda lång korridor, präglad av samma samhällsfilosofi och människosyn som tog sig uttryck i miljonprogrammet för bostadsbyggande från samma epok. Utfallet blev också snarlikt. Skolan var under många år en av de mest problemtyngda i staden och 2015 stängdes den för gott, för att byggas om till låg- och mellanstadieskola.  

Det är naturligtvis inte bara byggnadens utformning som gör en bra skola, men genom historien kan vi se hur synen på kunskap och bildning har återspeglats i arkitekturen. När skolundervisningen utgick från ett humanistiskt bildningsideal var skolbyggnaderna oftast de mest påkostade och storslagna i städerna, det gällde även folkskolorna för de mindre bemedlade. När individens förkovran och utveckling ersattes med det som kritikerna under 1960-talet kallade för “utbildningsfabriker” kom detta också att avspeglas i arkitekturen. Trots att samhället i dag är mångdubbelt rikare än vad det var för 150 år sedan är de nya skolbyggnader som uppförs inte i närheten av de som byggdes då. Kanske säger det något om vår tids prioriteringar. Själv är jag glad och tacksam över att ha fått tillbringa min gymnasietid i ett lärdomens tempel med ett observatorium på taket. Modernistiska ideologer påstår ibland att de gamla pampiga skolbyggnaderna skulle vara “exkluderande” och “auktoritära”. Jag hävdar motsatsen. Alla elever borde ha rätt att gå i skolan i ett palats åtminstone någon gång under sin skoltid. På så vis kan vuxenvärlden visa vilket värde den sätter på deras skolgång. Precis som vår inställning till en uppgift tenderar att påverkas av hur vi klär oss, påverkas vi av vår omgivning. Vi formar våra byggnader, och sedan formar byggnaderna oss. 

***

Läs även: Länge leve den modernistiska stilen

Läs även: Den underskattade nygotiken