Skönlitteratur som själavård

Mamma dog i dag.« Så börjar ett av 1900-talets största och mest lästa verk, Albert Camus Främlingen, från 1942. Redan från romanens andra mening, »Eller i går kanske, vet inte«, framstår dess huvudperson, Meursault, som likgiltig, avstängd. Det framgår att Meursault bott tillsammans med modern till en tid före hennes död, då hon, mot sin vilja, flyttats till ett ålderdomshem. Hans nästan uttråkade beskrivningar av besväret som följer på mammans sjukdom och död får en obegriplig kyla. Ändå är hans sinnestillstånd inte opåverkat. Meursault blandar ihop de allra oviktigaste detaljer med de stora avgörande händelserna; människor skrämmer honom och verkar overkliga, nästan döda; och över allting ligger en tryckande hetta och en bländande obarmhärtig sol, som en feber. Oreflekterat dödar han en man på en strand, i Algeriet där hon bor.

När man läser tidningsklipp finner man en nutida förundran, i ett land som helt har avskaffat gråterskor och sorgflor, över att människor visar ett behov av att manifestera sorg tillsammans. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 häpnade många över de enorma skaror som ville tända ljus, lägga blommor, hålla tysta minuter eller bara defilera förbi ett uppställt foto, kanske skriva något i en bok. I DN togs prästen Lennart Koskinen in redan den 3 mars för att på nyhetsplats förklara vad det var som pågick i människors inre. Koskinen slog fast att det inte var en naturlig sorgereaktion som fick folk att aktivt söka sig utåt. I stället visade det, hävdade han, på en vilja att vara delaktig och kanske på känslor av skuld över att Sverige nu gick igenom ett syndafall: »Mordet på Olof Palme bekräftar att vi i Sverige är en del av världen, av det ondskans system som vi hittills känt oss leva utanför . Vi har plötsligt blivit delaktiga i detta och det medför en känsla av kollektiv skuld som måste förlösas.« Vid det laget hade både Nicaragua, och Argentina redan utlyst landssorg över Palme. Kuba var på väg. I Moskva hölls en tyst minut. I Frankrike klädde ungdomar sig i svart. Men den svenska regeringen, enligt ännu en DN-artikel, ansåg att landssorg i praktiken redan rådde. Dessutom rådde osäkerhet om huruvida det var kungen, regeringen eller riksdagen som skulle utlysa den.

En sökning på ordet sorg och sörjande i dess olika grammatiska former i DN:s artikelarkiv visar att begreppet toppade i slutet av 1800-talet, då det fanns med i fler än var tredje artikel. Så sjönk bruket av ordet stadigt från 1910-talet och fram till dagens nivåer på cirka 5 procent. Som om själva behovet av sorg avstannat.

En valhänthet inför sorg. Var det vad Meursault led av? Är det vad vi lider av i dag? Innan hösten är över kommer, troligen, 6 000 personer ha hunnit dö av coronaviruset i Sverige. Storleken på den katastrof som pågått under nästan hela året är hisnande. Den sker bara så mycket långsammare än det vi är vana vid att tänka på som katastrofer. I början av coronakrisen föreslog Svenska Dagbladets reporter Jan Almgren att alla kyrkklockor borde ringa klockan 14 varje dag för att överrösta Folkhälsomyndighetens kalla sifferexerciser, där döda förvandlades till kurvor på den dagliga presskonferensen. Som en påminnelse om att de döda alla har ett namn och nyss fanns mitt ibland oss. Det hände inte. Inte heller har flaggor sänkts eller tysta minuter hållits. Inga flygplan cirklar i skyn ovanför, poliserna bär inte svarta bomullshandskar och ingen har klätt duvorna på torget i svarta kräppkragar, som iWH Audens dikt Funeral blues.

När ska vi egentligen få sörja?

2003, kort efter mordet på utrikesminister Anna Lindh, motionerade två centerpartister om att åter göra det möjligt för regeringen att utfärda landssorg för att markera att något tragiskt som berör hela befolkningen har inträffat. »Efter de katastrofer som hänt i Sverige har en känsla av att man inte vet hur man ska uttrycka sin sorg infunnit sig. Ändå har sorgen tagit sig spontana uttryck, bland annat med kondoleansböcker på olika offentliga platser, flaggor på halv stång vid offentliga byggnader samt blommor vid mordplatsen och vid Anna Lindhs arbetsplats. Det är viktigt och riktigt att sådana uttryck får komma fram men det känns ändå som om något fattades«, skrev Margareta Andersson och Annika Qarlsson i motionen, och syftade bland annat på diskoteksbranden i Göteborg och Estoniakatastrofen. Motionen avslogs.

[caption id="attachment_646869" align="alignnone" width="991"] Minne av livet. Nina van den Brink fann sin mammas minneslapp i ägget hon skickat till påsk.[/caption]

Tröst är inte något man får, det är något man finner, tillsammans med andra, av allt att döma. Oftast är det kulturen som flaggar på halv stång, håller tyst minut, utlyser landssorg. Vi är många som har begravt våra mammor i år, förlorat våra gläntor, irrat vilse bland väderstrecken, och som nu snubblar fram i den sly som Göran Tunström så vackert målade upp i romanen Berömda män som varit i Sunne, från 1998; lyriska rader som gett den svenska sorgen efter en mor ett av dess starkaste uttryck. Många har i år oväntat förlorat fäder, bröder, systrar, vänner och till och med barn. Var och en av oss vet vad som gått förlorat. För mig: Den första stora kärleken. Den snällaste. Den vackraste. En hand att hålla in i evigheten. Den som alltid skulle älska oss.

Charlotte Sirc miste sin mamma i en bilolycka vid bara femton års ålder. Av en slump kommer hon med antologin När mammor dör just i år, när den kanske behövs som allra mest. I den har hon samlat texter av 31 skribenter, den yngsta 18, den äldsta 77, som skriver om det oerhörda som förr eller senare drabbar de flesta av oss. Sirc själv skriver om hur hon spenderat större delen av sitt vuxna liv med att försöka bli klar med sorgen, så att hon ska kunna bli som andra. Hennes väninnor, som inte förlorat sina mödrar, säger att annars kommer hon aldrig att kunna fungera och må bra. Länge var synen på sorg sådan, något som skulle klaras av så snart som möjligt, enligt psykiatern Elisabeth Kübler-Ross modell, där sorgen löper linjärt i stegvisa faser. I dag gäller mer cykliska teorier, en sorg som kommer och går med olika intensitet.

Sorgearbete. Sorgen som ett arbete. I ordet finns inbyggt betydelsen av att jobba sig igenom, och komma ut glad och pigg på andra sidan. Som om känslan av sorg var ett eget väsen och inte den naturliga tomheten och förtvivlan efter en förlust. Det är fasansfullt att inget blir kvar av den man älskat. Det är obegripligt, och kanske är det därför minsta ting blir så laddat. Hur ska man kunna slänga ett till hälften brukat läppstift, använt vid glada och festliga tillfällen av lycka? Vad gör man med en halv shampoflaska köpt i Finland? Var det ett gammalt favoritmärke, till stor lycka återfunnet efter femtio år? Eller köpte hon det i all hast på ett varuhus? Vem ska ta hand om tjugo omsorgsfullt virkade smådukar? När separationsångesten till tingen blev för stor löste jag det genom att fotografera allt som jag inte själv kunde ta hand om. Nu har jag mobilen full av konstiga bilder av böcker, pennor, skedar, prydnadssaker och blusar.

Det ger en skön känsla av normalitet att kliva in på Bonniers konsthall och inse vad universellt detta behov att klamra sig fast vid saker efter en avliden familjemedlem är. Vid saker och vid ritualer. Det finns beskrivet redan hos Freud. I utställningen Sorgearbete försöker konstnären Lena Cronqvist i målade självporträtt framkalla tillbaka sin döde make, Göran Tunström, med hjälp av fotografier av honom. Jonas Dahlberg söker sin döde far i hans speldosa och Jennifer Loeber ställer under titeln Left behind ut fotografier av saker som hennes mamma lämnat efter sig och som hon inte klarat av att slänga. Däribland ett till hälften brukat läppstift.

Längst inne i mammas linneskåp hittade jag, bland påsksakerna, påskägget som jag skickade i början av april medan jag och familjen befann oss i karantän. Chokladen var uppäten, men i ägget låg en post-it-lapp med några rader i mammas sirliga handstil: »Fick påskägget den 8 april. När det var coronapandemi fick ingen hälsa på mig.« Under hade hon ritat en ledsen emoji.

Det är en speciell sorg i år, oavsett om den man sörjer dött i covid-19 eller i något annat. Till sorgen läggs smärtan av att en älskad anhörig tvingats vara så mycket ensam under sina sista månader på jorden, alldeles särskilt under en hysterisk vår. Och hur tröstar man dem som inte ens fick vara där, vid dödsbädden, vid det sista andetaget? Eller som av smittrisk inte fick ta ordentligt farväl vid kistan.

Camus har anklagats för misogyni i sina texter, på så vis att alla kvinnor tycks blekna framför läsarens ögon, de saknar betydelse och karaktärsdrag. Undantaget är mamman. Trots sonens nonchalanta syn på hennes död förblir mamman en verklig kraft i hans liv. Franskprofessorn Vincent Grégoire, Berryuniversitetet i USA, skriver i en essä om L´»effacement féminin« dans les romans d´Albert Camus (på svenska ungefär: hur kvinnor utraderas i Camus romaner) om hur kärnan i Främlingen varken är mammans död eller den förtärande sol som leder mot mordet på »araben«, utan den skuld Meursault bär efter att ha tvingat sin mor att lämna deras gemensamma hem, mot hennes vilja. Mordet förblir en detalj. Det är Meursaults synbara ointresse för sin mor som chockerar såväl läsare som domstol. Och som plågar Meursault när han sitter fängslad.

Om det är skuld eller sorg, det får var och en avgöra.

***

Medkännande konst

När mammor dör. Bok utgiven i september 2020 på Ordberoende förlag. Redaktör Charlotte Sirc, utgiven i september.

Sorgearbete. Utställning med konstnärerna Alejandro Cesarco, Berit Lindfeldt, Felix Gonzalez-Torres, Jennifer Loeber, Jonas Dahlberg, Lena Cronqvist och Nadine Byrne, visas på Bonniers konsthall i Stockholm till 1 november.

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion, har blivit en måstebok om sorg efter en nära anhörig, om »om«:et och om sakerna som laddas med liv inför döden. Utgiven på Bokförlaget Atlas.

Funeral blues (Stop all the clocks). W H Audens gripande dikt finns på svenska i fina översättningar av Sven Collberg och Bengt Jangfeldt, med titeln Begravningsblues. Dikten är en klassiker på engelska begravningar, och blev folkkär även i Sverige med hjälp av filmen Fyra bröllop och en begravning från 1994.