Skräck och avsky i tidningsvärlden

Gonzojournalistik. Det är ett begrepp som kan få killar – jo, det är ännu en av dessa grabb-genrer – att klösa ögonen ur varandra. Men till och med det är rent bildligt skrivet. För trots alla kraftuttryck, trots balansakten vid avgrunden, trots allt tal om droger och skjutvapen, är gonzojournalistiken en plats för killar som slåss med tangentbord, ärekränkning och tjuvnyp. Inte ens med knytnävar.

Det är precis som de killar som flockas kring Hemingway och Kerouac. Men gonzograbbarna tillber Hunter S Thompson. Med sin cigaretthållare, antydan till ett kallt leende, revolver i handen och en stadig drink på bordet. Det absurda i kombination med det skoningslösa. En elak Groucho Marx.

Det är, som alltid, äganderätten till ikonen som killarna bråkar om. Vem gör riktig gonzojournalistik och vem är bara en blek, småborgerlig imitatör? Vem gör Hunter heder och vem skändar hans icke-existerande grav?

Nu kliver Claes Britton rätt in i striden. Britton, som växte upp på Östermalm och i Los Angeles. Som strödde lite glamour över ett ännu grådaskigt Sverige, först i Dagens Nyheter, sedan i Clic, Café och det egna, feta magasinet Stockholm New. Som trampat med en fot i reklamvärlden, den andra i litteraturen. Han döper sitt nya hem på nätet till »En svensk gonzo«. Rakt på. Bröstet blottat, liksom anteckningsboken.

Spydigheterna kommer att hagla.

När Claes Britton i augusti 2012 skrev två långa reportage i Dagens Nyheter från Stockholms modevärld, förklarade en annan kille, mediekritikern Kjell Häglund, att texterna inte höll måttet. »Nio löjeväckande snåriga sidor som mest påminde om en gymnasiestilövning i stream-of-consciousness«, skrev Häglund i Journalisten och sågade liderligt vidare:

»Den var definitivt inte ›gonzojournalistik‹, som DN Söndag påstod i sin helsidesintervju med skribenten själv. Att skriva i Hunter S Thompsons gonzotradition innebär i första hand att levandegöra människor och skeenden i ett subjektivt litterärt berättande – DN-texten varken levandegjorde eller berättade, varken litterärt eller journalistiskt.«

Aj.

Det bubblade en gammal konflikt under ytan, som hade att göra med ett ägarskifte på tidskriften Café, där paret Britton och Kjell Häglund hade hamnat på olika sidor. En typisk kulturstrid, alltså. I sin ordning. Vissa läsare älskade modeartiklarna. Andra hatade. Problemet var de känslor texten väckte på Dagens Nyheter.

Historien om hur reportaget skapade ångest på landets största morgontidning, redan innan det publicerades, läckte småningom ut.

Den första artikeln hade i originalversionen inletts med en redogörelse för hur festfixaren Micael Bindefeld – »denne hårt arbetande, terränggående frisör« som Britton uttrycker det – hade ringt upp DN:s dåvarande chefredaktör Gunilla Herlitz. Han bad henne att inte skicka Britton att skriva om Stockholms modevärld. Mellan Bindefeld och Britton rådde redan ömsesidigt förakt.

Festfixarens vädjan struntade Herlitz i. Men när hon fick se att Brittons text inleddes med en redogörelse av att samtalet ägt rum – ett försök att stoppa det skrivna – kom strykpennan fram.

Reportaget hade rubriken »Makt, mode & galenskap« och försökte beskriva hur modevärlden i Stockholm hade blivit en arena för makthavare och medier. Det där telefonsamtalet var en tacksam illustration. Men det ströks. Och så började texterna, de sista dagarna före publicering, nagelfaras i detalj. Det redigerades om och klipptes bort. De lätt absurda bilderna på makthavare, modeller och festfixare, gjorde plötsligt DN:s redaktörer nervösa. Kunde man verkligen trycka en överexponerad statsminister Reinfeldt, aningen fånigt flinande bredvid en nosringsprydd ung kvinna, målad helt i guld?

Det höggs och saxades.

Det spred sig en oro på Dagens Nyheter över hur texterna skulle tas emot på twitter. Av någon anledning. De togs förstås emot med ömsom flåsiga hyllningar, ömsom bittra fördömanden. Men DN valde ändå att ta bort reportagen från nätet. En stylist påstod att ett citat från hennes facebooksida inte var hennes ord, utan »skämt från en kompis«. Men det var inte slarv som fick DN att gömma texterna. Man fick intrycket av att de var för starka för att serveras kreti och pleti.

Planen hade varit att Britton skulle göra fler reportage av samma slag och att hans äldre texter, som de osminkade stadsdelsporträtten av Stockholm, skulle göras tillgängliga igen. Allt rann ut i sanden.

Det finns olika versioner av den här berättelsen. Men om man nu ska försöka fastställa om Britton kan kalla sig »en svensk gonzo«, talar händelsen för honom. Och inte därför att han har fräckheten att själv kalla de två artiklarna »Skräck och hat i Modestockholm«, efter den kanoniserade Thompsons klassiska »Fear and Loathing in Las Vegas«.

Gonzojournalistiken beskrivs ofta i stilistiska termer. Det utstuderat subjektiva perspektivet, den till synes oredigerade medvetandeströmmen. De låååånga meningarna och associativa hoppen från ett till annat. Fräckheten i tilltalet, som ger känslan av att man får ta del av en inre monolog, snarare än något avsett för allmänheten. Att försöka komma närmare verkligheten, genom att ta fasta på det absurda.

Men det finns också ett innehåll. Hunter S Thompson konsumerade inte bara narkotika, han var dessutom en uttalad politikpundare. Hans långa reportage för Rolling Stone från demokraternas presidentkampanj 1972, »Fear and Loathing: On the Campaign Trail ’72«, visar en politisk reporter med okonventionella metoder, men god koll. Han är föregångaren till journalisten och författaren Will Self, som hann skriva ett par verkligt läsvärda texter inför det brittiska valet 1997, innan han åkte fast när han snortade heroin på toaletten i premiärminister Majors regeringsplan.

Åtminstone en god bit in på sjuttiotalet var Hunter S Thompsons gonzojournalism mer än skojig attityd. Han hade förmågan att sätta fingret på Amerikas ömma punkter. Precis som Tom Wolfe, eleganten i andra änden av den lösa rörelse som brukar kallas New Journalism. Det finns mål och mening bakom maneren.

Brittons, till sist stympade, modereportage i DN hade samma kvalitet. Kjell Häglund var inte ensam om att reta sig på formen. Men tankarna gick till ett Jarvis Cocker-citat: »If fashion is your trade, then when you’re naked, I guess you must be unemployed.« Det var obehagligt att se modevärlden så avklädd och arbetslös. Och det var mer än en skildring av ett uppsminkat, dött grin. Det som gjorde Brittons reportage så olustigt var att han inte skilde ut och isolerade modevärlden. Han lät oss inte stå utanför och skratta åt den. Tvärtom band han samman modevärlden med medier, politik och makt. Vi blev alla smutsiga av det vi läste.

Men stilistiken är viktig. Och den kräver en kärlek till barocken, snarare än funktionalismen. Ett stycke som det här, ur en ny text av Britton med titeln »Midvinterblot över den tid som flytt (– och den återstående som komma skall)«, är ett gott exempel:

»[...]själve Kalle på kaviartuben och Solgossen på tändsticksasken, det svinet, har väl innan vi vet ordet av förbytts i gamla surpisstinkande genderöverskridande kärringgubbar på det som en gång var långvårdsholken medan vi klippte ett par Netflixavsnitt och snabbscannade några husobjekt och uppdateringar av feeden på paddan..?«

Det är inte Brittons eget gnäll, utan ett försök att härma samtidens kverulanter. Men den visar att gonzoläsaren måste älska gonzojournalistens formuleringar, lika mycket som skribenten själv.

Gör man det, kan man ha roligt. När Britton diskar av den fulhet som präglar Göteborg, gör han det under rubriken »Skäggskott i Sveriges framstjärt«. När han ska beskriva de åldrade radikalerna i publiken till det inte längre särskilt Moderna museet, skriver han att bara rött och grått gäller: Gubbarna har röda ansikten och gråa hårtestar. Kärringarna tvärtom. För det blir han bannlyst av kulturtanten Kerstin Vinterhed, vän till familjen sedan Brittons barndom.

Och ämnena? Innehållet?

Gonzons gudfader var alltså politikpundare. Claes Brittons favoritdrog är estetiken. Makthierarkier och status, förljugenhet och korruption, allt sådant karikerar Britton. Men det är estetiken, inte minst stadsmiljön, som är hans egen hemvist. Det är här han försöker blåsa rent. Han ser Stockholm som både hembygd och storstad. Han är en gonzoflanör. Hunter S Thompson med Hjalmar Söderbergs ögon. Han använder samma blick när han med viss bävan beskriver sin förälskelse i Tokyo. Från stadens glädjekvarter:

»Frågan är väl om det kommersiella utbudet av människor någonstans är större och mer diversifierat än här: hjulande dvärgar, enarmade enäggstvillingar, odeflorerade trebarnsmödrar eller finansmagnater i blöjor – you name it, allt går att köpa för pengar i ›seedy Roppongi‹«

Vem äger Hunter S Thompson? Ingen annan än han själv. Thompson sköt sig med en av sina älskade revolvrar och hans aska sköts rakt upp i himlen med kanon. Sedan dess är han borta. Det vi kan få är ett fräckt försök till grundplåt för en svensk gonzotradition. Varför tacka nej?

Den 25 februari öppnar sajten www.svenskgonzo.se i samarbete mellan Claes Britton och Albert Bonniers Förlag. Den innehåller 23 gonzotexter och ett forum för gonzoskriverier.