Skräcken segrar

Kuratorn tittar på flickan med en iver förtäckt till tålmodighet. Han vill avsluta ärendet. Förskolläraren tittar oroligt på flickan. Hon vill inte framstå som en intrigmakerska som hittat på det hon tidigare hört. Flickan, lilla Klara, lyssnar på dagiskompisarna utanför. Hon vill ut och leka. Så hon säger det kuratorn och förskolläraren vill höra. Att Lucas, en annan förskollärare, visat sin snopp för henne. Hon får beröm från kuratorn. Hon har varit jätteduktig. Svarat jättebra på hans frågor.

Det är svårt att säga vad som ger ett sådant kroppsligt obehag.

Att se på när den sympatiske Lucas falskeligen anklagas för sexuella övergrepp och får hela den annars så gemytliga danska byns vrede över sig. Eller att se på när vuxenvärldens paniska rädsla att inte lyssna på ett barns berättelser, inte ta dem på allvar, övergår i ett slags fatal dövhet. Inte ens Klaras mamma och pappa vill förstå när flickan säger att hon bara hittade på det där hon sa om Lucas. De tänker att hon bara försöker förtränga det jobbiga.

Sen inser jag att det kroppsliga obehaget jag känner ligger i självrannsakan.

Vad skulle jag ha gjort i deras sits?

Man har undrat lite när den danske regissören Thomas Vinterberg skulle återhämta sig efter filmskrällen med »Festen«. Talet, i vilket den äldste sonen i en högborgerlig familj avslöjar faderns incestuösa övergrepp, har blivit smått ikoniskt. Kanske blev pressen för stor. Eller så är det bara så att Vinterberg måste operera i det mest tabubelagda, i det mest gruvligaste av brott för att excellera. Oavsett om brott begåtts eller inte. Han har sagt att han med »Jakten« vill visa att barn inte alltid talar sanning. Att de ljuger för att behaga vuxna. Och den vuxenvärldens följa-john-lek han iscensätter gnager sig in på bara benet. Det går inte att värja sig. Särskilt inte med en sådan naturlig dialog och ledigt skådespeleri. Samspelet mellan Mads Mikkelsens Lucas och Annika Wedderkopps Klara är enastående. Man fattar inte hur de bär sig åt, danskjävlarna. Men det är inget helt perfekt bygge. Pedofiljakt och män som går på rådjursjakt? Nja. Och så det där med pojkar som blir till män först när de hängt sin första vilttrofé på väggen. En genusfråga ska ha dykt upp på en presskonferens i Cannes i fjol från en svensk journalist. Vinterbergs svar:

– Du är från Sverige, va?

Vi må vara bra på genusanalys, men bara i teorin. Chansen att du får se en man när du hämtar dina barn på dagis, som inte är en pappa, är som bekant liten. Chansen är tre på hundra. Bor du i Norge är chansen betydligt större, där är tio procent av dagispersonalen män. En kartläggning från Skolverket visar att skräcken efter nittiotalets pedofilaffärer spelar in. Tänk om man skulle bli misstänkliggjord! Situationen känns smått omöjlig. Hur ska man kunna begära av en förälder att engagera sig i att vrida könsfördelningen på barnens förskola rätt, om det skulle innebära bara den allra minsta ökning till risk att ens barn skulle utsättas för övergrepp? Hellre ta det säkra före det osäkra då. Att inte bråka om att få in fler män. Låta rädslan segra. Eller hur ska man annars tolka den stilla acceptans som för ovanlighetens skull lagt sig över inte bara en utan flera föräldragenerationer?

»Jakten« har biopremiär den 12 april.