Skrämmande logisk konspirationsteori om Palmemordet

Koryfén var den som ledde kören på den antika teatern. En koryfé står högst i hierarkin och avgör vad publiken ska få uppleva – och inte. 

Lena Anderssons nya egensinniga roman handlar om hur en sammansvuren samhällselit undanröjer en socialdemokratisk statsman i ett nordligt land. Mordet förblir olöst eftersom de sammansvurna har makt att rikta massans blickar bort från sanningen. Romanen heter Koryféerna (Polaris) och innehåller en skrämmande logisk konspirationsteori, tillämpbar också på Palmemordet.

Boken anknyter elegant till Lena Anderssons Sveas son (2018) och Dottern (2020). Där fick vi lära känna familjen Johansson som förkroppsligar folkhemmets uppbyggnad och upplösning. I den nya romanen uppträder pappa Ragnar och dottern Elsa bara ytterst perifert i handlingen, men tematiskt är Koryféerna en högst raffinerad fortsättning.  

I sista delen av Dottern har folkhemsbyggaren Ragnar drabbats av demens. Hans genomorganiserade hjärna har fallit sönder i fragment, samtidigt som det Sverige som finns kring honom får allt svårare att hålla samman. Det är i detta uppsplittrade, svaga samhälle Koryféerna får sin start. 

Denna gång har författaren, helt kongenialt, satt en trött journalist i centrum. Roger Lilja har för länge sedan lagt ambitionerna på hyllan. Han orkar inte ställa särskilt många frågor eller gräva särskilt djupt längre. Ju ytligare kunskap desto större svängrum för hans nonchalanta stil. 

Landet som Lilja verkar i heter Thule. En gång hade Thule en internationellt känd politisk ledare med stora utrikespolitiska ambitioner. Han hette Carl Stjärne och dog av ett välriktat revolverskott, en vinterkväll på den stora Thuleavenyn, i armarna på sin fru. Nu, trettio år efteråt, får Lilja i uppdrag att skriva ett reportage om händelsen och dess efterverkningar. Distanserat, enligt beställningen, och gärna hånfullt mot den tossiga skara som hävdar att Stjärne mördades i en komplott. Men det trasslar till sig redan från början. Lilja får tillgång till en källa vars berättelse skulle kunna vända hela etablissemanget över ända. Snart är han neddragen i konspirationsdjupet.

Enligt källan undanröjdes Stjärne för att hans engagemang i det vacklande Sovjetunionen blivit alltför farligt. Stjärnes mål var att förvandla den gamla kommuniststaten till ett folkrörelsevälde efter svenskt mönster. Det var ett arbete som utmanade inte minst USA och som tolkades som en akut säkerhetsrisk för Sverige. Mordet planeras i en välorganiserad konspiration, en svensk elit med täta kopplingar till västmakterna och med stort inflytande över vad som skulle kunna berättas och inte.

Teorin lånar drag från spekulationerna kring den så kallade Stay behind-rörelsens inblandning i Palmemordet 1986. Stay behind har beskrivits som ett hemligt anti-sovjetiskt nätverk som växte fram efter andra världskriget med starka kopplingar till CIA. Organisationen nådde långt in i Sveriges politiska övre skikt och säkerhetstjänst. Flera debattörer har genom åren krävt att Stay behind-rörelsens inblandning i Palme-mordet ska utredas offentligt. Hittills har det inte skett.

Men Lena Anderssons uppsåt är sannolikt inte att lansera teorier, utan snarare att beskriva ett samhälle och dess tillstånd. På det viset har hennes roman vissa drag gemensamt med Hans Gunnar Axbergers utmärkta fackbok Statsministermordet som kom ut tidigare i år.

 ”Jag söker inte svaret på vem gärningsmannen var utan skälet till att vi aldrig funnit det”, skrev Axberger. Lena Anderssons roman ställer samma fråga men ger ett betydligt mer spektakulärt svar. 

Många av romanens detaljer, skeenden och aktörer är direkt hämtade från utredningarna om Palmemordet. Det är fullständigt omöjligt att tänka bort de polischefer, politiker, diplomater, springpojkar som under så många år ständigt förekom i medierna. Dikt och verklighet samverkar intill förväxling och förblandning – läsarhjärnan måste ofta arbeta lite väl hårt med att leta paralleller, distanser och rena rebusar.

Som av en händelse hette Skandiahuset, utanför vilket Palme mördades, faktiskt just Thulehuset till en början. Det var för övrigt också därifrån den svenska delen av Stay behind-rörelsen sägs ha styrt. ”Lyssna i mellanrummen”, säger källan till Lilja. Det är ett bra motto också för läsaren. 

Själva dådet är mycket skickligt skildrat. Samhället är en teater, tänker en av koryféerna, ”med sina roller att spela, sina repliker att leverera, sin slutscen att tänka på”. 

En restaurang med namnet Minerva spelar viss roll för berättelsen. Enligt talesättet flyger den visa gudinnan Minervas uggla först i skymningen. Det påminner oss om att vi inte förrän i efterhand kan se mönstren i det vi upplevt. Men då har å andra sidan mörkret redan fallit över vad som hänt.

Lena Anderssons stil beskrivs ibland som kylig och distanserad. Man skulle också kunna sammanfatta den som präglad av tillit till läsarens intellekt. Precis som i tidigare böcker är hon ointresserad av den psykologiska realism som svensk skönlitteratur numera till 99 procent består av. Hennes karaktärer är snarast representanter för idéer och livshållningar och agerar sällan utifrån själsupplevelser. De visar snarare hur ramverket för vårt liv styr vår uppfattning om världen. 

När Ragnar Johansson i Sveas son en gång byggde folkhemmet var samhället på ett självklart vis större än staten. I Koryféerna har staten svällt, överflyglat och försvagat samhället. Och den blaserade journalisten Lilja är ett av många små lydiga redskap i den processen.

Lena Anderssons triptyk över folkhems-Sverige är en berättelse som hittills inte fått det erkännande den förtjänar. Liksom vi i dag går till Vilhelm Mobergs, Eyvind Johnsons, Sven Delblancs och Sara Lidmans romaner för att förstå de livsvillkor som historieböckerna inte kan fånga, kommer framtidens läsare att söka sig till Sveas son, Dottern och Koryféerna. Då kommer de att inse och förundras.

***

Läs även: Axberger om Palmemordet: ”Människor ljuger mindre än man tror”

Läs även: Intellektuella – var blev ni av?