Skrämmande, vackert och trösterikt
Dessa tilltygade kostymklädda, långhåriga och grånade musiker var augustinattens andebesvärjare. Trolsk var den kraft de från första anslaget släppte lös.
Toppbild: Laurent Gillieron / AP
När hettan kommer i augusti blir den alltid sin egen teater. En självlysande himlakropp tar över som tillvarons körledare.
På kvällen ser jag en smal kostymklädd sorgsen gammal grabb. Han står några meter framför mig och skälver. Orden dånar som åska ur hans strupe: "Jag förändras. Jag vibrerar. Jag glöder. Titta på mig nu."
Jag, som hade vaknat och tänkt på Mumintrollet, borde inte ha blivit så häpen. Mumintrollet hade ju alltid tyckt mest om de allra sista sommarveckorna men han visste inte riktigt varför.
Inte jag heller.
Jag hade bara gått och slagit upp det – och läst: "Vinden och havets ton var en annan, allting luktade förändring, träna stod och väntade. Jag undrar om det inte kommer att hända nånting ovanligt, tänkte Mumintrollet."
Boken Trollkarlens hatt skrev Tove Jansson 1948. Det som då var sant om augusti är det förstås fortfarande. Och det ovanliga händer mest på kvällarna.
Över Slottsskogen i Göteborg hade solen gått ner. Den svarta rymden lyste upp av den stora scenens mjuka gula, vita och röda strålkastarsken. Tiotusentals människor hade sett Nick Cave and the Bad Seeds rivstarta med en energi som försatt dem i gungning. Jag hör någon säga att bandet såg ut som brännvinspräster från 1800-talets Fattigsverige. Dessa tilltygade kostymklädda, långhåriga och grånade musiker var augustinattens andebesvärjare. Trolsk var den kraft de från första anslaget släppte lös. Vild, dov, tung energi. Änglalika klanger.
Så kom en sång som var så svart att man rös. "On Jubilee street there was a girl named Bee", sjöng den sorgsne grabben i kostym med sin djupa barytonröst. "She had a history but she had no past. When they shut her down the Russians moved in. And I’m too scared, I’m too scared to even walk on past."
Musiken stegrade olycksbådande. Sångaren rörde sig i sidled över scenen, förde sina smala armar långsamt upp och ner med blicken mot publiken. Som ville röra honom. Den sorgsne sjöng "All those good people down on Jubilee Street, they ought to practice what they preach" och han förde sina smala armar långsamt: "Here they are to practice just what they preach, those good people on Jubilee Street."
Musiken drog ihop sig, som tjocka moln inför ett oväder.
Den smale sorgsne sångaren knyckte med ena knät och exploderade.
"I’m transforming, I’m vibrating, I’m flyin’, I’m glowing – look at me now!"
Nu blev musiken ett inferno. En explosion av volym, tung hård rytm, klanger och körer. Jag tänkte på Mumintrollets förebådande. Jag är allt annat än expert på Nick Cave och hans band the Bad Seeds. En mig mycket närstående har ett djupt, minst tjugoårigt förhållande till dessa schamaner, men sa likväl att hon ändå inte var någon uttolkare av deras konst att förlita sig på.
Men det var heller inte uttolkningar vi behövde. Att slukas upp räckte. Av ögonblicket, verkshöjden, utlevelsen, integriteten. Nick Cave tillägnade en sång till Salman Rushdie som några timmar tidigare knivhuggits i New York.
En stund senare sjöng Cave:
"And if I die tonight, bury me in my favorite yellow patent leather shoes, with a mummified cat and a cone-like hat, that the caliphate forced on the Jews."
Allt var ord och musik. Allt var skrämmande, vackert och trösterikt på samma gång. Månen lyste på himlen.
***
