Skrattretande om Åsa-nassar i Värmland

När framtidens historiker ser tillbaka på det svenska 2010-talet kommer sannolikt en debatt att sticka ut, nämligen den om fascismens eventuella återkomst. »Är Voldemort tillbaka?«, som journalisten Henrik Arnstad retoriskt formulerade frågan som han sedan svarade jakande på.

Det kommer att krävas mycket analysarbete för att förstå hur till synes tänkande människor utan att tveka hävdade att Sverige stod inför en liknande situation som Tyskland år 1932. 

Jag vet inte hur många böcker om nazism och nazister jag läst, i samband med att jag forskat eller skrivit om ämnet, men det är alldeles för många. Och de tillfällen jag skrattat under läsningen kan räknas på en hands fingrar. Det är antagligen därför som min reaktion blir så stark när jag på var och varannan sida i Anna-Lena Lodenius bok En värmländsk Hitler: Birger Furugård och de första svenska nazisterna kommer på mig själv med att antingen dra lätt på mungiporna eller skratta högt.

För att inte bli missförstådd vill jag genast påpeka att det inte är bokens syfte att vara rolig. Jag tar heller inte lätt på dess ämne: Den svenska nazismens historia. Här är den berättad främst genom grundaren av det första nazistpartiet i Sverige (tillika det första utanför Tyskland): Det 1924 bildade Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (SNFF) som 1926 ombildades till Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarpartiet (SNBAP). Snarare är det figuren Furugård och hur han framträder i Lodenius biografi över hans politiska gärning och liv som lockar fram skratt.

Furugård var född 1887 i Silbodal i Värmland som ett av fyra barn till kronolänsman Johan Petter Lundin och hans hustru Fatima Lovisa Charlotta. Birger Furugård kom mycket tidigt i kontakt med den tyska nationalsocialismen via sina två äldre bröder Gunnar och Sigurd. De äldre bröderna besökte Tyskland 1923 och ska då ha mött bland andra Adolf Hitler och Erich Ludendorff i München. Redan innan Birger blev nazist var han dock brinnande rasist och antisemit. Sigurd Furugård hade, visar Lodenius, en stark inverkan på sin yngre bror i det avseendet. Storebrodern bodde i Berlin under flera år på tjugotalet. 

Birger Furugårds stolthet över att vara en av de första svenska nazisterna och ha en intim personlig relation med nazistpartiets koryféer visste nästan inga gränser. Han bad dem ofta om signerade fotografier. När Lodenius beskriver hur Furugård byggde sin svenska plattform på dessa relationer kommer jag att tänka på karaktären Dafydd i tv-serien Little Britain, han som är »the only gay in the village« och aktivt ogillar alla homosexuella som hotar den positionen. Furugård ville vara »the only fürher in the village«, en fanboy vars självbild var beroende av att han minsann var vän med Heinrich Himmler.  

Som i alla sammanhang där extrema personlighetstyper samlas präglades även den svenska nazismen av ständiga konflikter, kupper och vansinniga tilltag. Den stora partisprängningen inom svensk nazism ägde rum 1932 och ledde till att den andre ledaren inom partiet, Sven Olov Lindholm, i januari 1933 bildade det nya Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (NSAP).

Lodenius beskriver i detalj de mer eller mindre Jönssonligan-liknande kupper som de olika fraktionerna genomför mot partiets högkvarter. Känslan av pilsnerfilm eller fars är påtaglig när Furugårdfalangen i samlad tropp reser ner till Göteborg för att länsa kontoret på medlemsmatriklar och andra papper.

Det finns mycket att ogilla hos personer som Birger Furugård och dem som associerade sig med honom och hans parti. På samma gång framstår de som ett slags Åsa Nisse-nazister för att parafrasera Olof Palmes beskrivning av det centerpartistiska ungdomsförbundet. En slutsats jag drar efter att ha läst boken är att det svenska trettiotalet inte går att jämföra med det tyska trettiotalet.

***

Läs även: Kärleken, en slalombana genom historien

Prenumerera på Fokus här.