Skrivstilen smyger sig in i konsten
När det handskrivna helt håller på att försvinna, då kommer det tillbaka. Smyger sig in via konstverken, kliar våra medvetanden och får oss att känna ett litet styng av ... något. Är det vemod? Är det tomhet? En saknad som vi inte var helt medvetna om att vi hade.
Lars Lerins målningar är som en galnings väggbrev när man går närmare och skärskådar de handskrivna textmassorna som lurar i bakgrunden. Nathalie Djurbergs videoverk, som de visades på Moderna Museet i höstas, är mörka gastkramande berättelser i lera och framväxande handskrivna budskap som bidrar till känslan av utsatthet och förvirring. I finländska Emma Ainalas konstverk är tonårsväggarna fulla av ditklottrade meddelanden och på Sverigebaserade australiensiska konstnären Marc Rayners konstverk som ställs ut på Galleri Jan Wallmark är bilderna fulla av skrivna instruktioner.
En egen handstil, personlig som ett fingeravtryck. Vad har vi förlorat när alla skriver klumpigt och ovant, de flesta lika fult och oläsligt. Enligt pedagogiska rön missar vi en chans till djupare inlärning. Men vad missar vi som personer? Vad förlorar vi?
En sparad korrespondens. Unika vittnesmål, i en kopia, från en vän till en annan. Till sommaren kommer boken ”Måste försöka skri-”, med Märta Tikkanens brev till väninnorna Åsa Moberg, Birgitta Stenberg och Bodil Malmsten. Jag kommer att kasta mig över den, inte bara för att jag förväntar mig att de diskussioner som dessa kvinnor har med varandra kommer att vara högintressanta, utan också för att jag längtar efter att få läsa text i brevform (dock tyvärr inte handskrivet).
Från ett jag till ett jag. Bara.
Många av oss minns glädjen i att hitta ett handskrivet brev på hallmattan, eller i brevlådans botten, från en god vän. Jag minns en väns upprördhet när hon fick ett maskinskrivet brev från en av sina bästa vänner. Så opersonligt! Ännu mer upprörd blev hon när hon insåg att vännen skrivit ut det i två kopior och skickat det samtidigt till båda sina bästisar.
Som mest hade jag ett tjugotal vänner och släktingar som jag skrev regelbundet till. Jag skrev på skrivmaskinspapper, kollegieblockspapper, vad som helst. Vissa fick brev som var uppemot tjugo sidor långa.
Häromveckan gick jag och köpte riktigt brevpapper. Riktigt fint ska det vara när jag snart, alldeles snart, gör uppror mot ett massproducerat samhälle och vägrar låta tekniken fortsätta diktera hur jag ska umgås med mina vänner. En dag, snart, när jag sätter mig ner vid mitt skrivbord och skri-
