Skuldsanering

Prolog. Stockholm den 10 januari 2014, klockan 9.54. 

Utanför biografen pillar jag i mig en magkatarrstablett, sväljer den hårt utan vatten. Kroppen darrar, oklart om det är januarikylan eller att jag ska se »Nymphomaniac« – en fyra timmar lång porrfilm med våldsinslag.

Sedan i somras har produktionsbolaget Zentropas pr-avdelning spridit explicita trailers och filmaffischer med närbilder på karaktärernas ansiktsuttryck under orgasm. Teknologin som använts för att kombinera ihop de riktiga skådespelarnas överkroppar med porrskådisars underdelar i de ingående sexscenerna har det ägnats spaltmeter åt.

Vad är det jag ska se egentligen? Med verk som »Idioterna«, »Dancer in the Dark« och »Antichrist« har Lars von Trier under årtionden gjort sig känd som en experimentell konstnär som ständigt balanserar på gränsen till vad man egentligen får visa i och säga med en film. Han har inga problem med att jämföra sig själv med August Strindberg och på sitt kontor har han en liten skulptur som ska påminna honom om »Ingmar Bergman och hans kuk« och att den svenske filmikonen »jämt var jävligt kåt«.

– Jag kan inte göra en film utan penetration, har Lars von Trier deklarerat.

I den mörka salongen tycks hela filmjournalistkåren vara samlad. Alla sitter ovanligt långt ifrån varandra, även för att vara filmrecensenter. Tysta, spända. Jag har fortfarande jackan på och behåller den på genom hela filmen, utifall att jag snabbt måste lämna.

»Nymphomaniac«, Volym I (Kapitel 1. »The Compleat Angler«)

I den långa inledningsscenen dansar en kamera med snöflingor och stannar slutligen till vid en kvinna. Hon ligger blodig och avtuppad i en gränd. Hon heter Joe, spelas av Charlotte Gainsbourg och förklarar med skör stämma för sin räddare, gestaltad i Stellan Skarsgårds prydlige oskuld Seligman, att hennes historia inte går att förstå. När han hittar henne, lämnad att dö i »Dogville«-liknande kulisser, har hon slutat kämpa för att bli förstådd och passa in. Under snart femtio år har hon gjort sitt för att vara en del av samhället – trots att hon är tvångsmässigt fixerad vid sin egen sexuella njutning. De samhälleliga strukturerna är inte gjorda för sådana som Joe, det står klart redan i livets början. När hon och kompisen B lekte sin favoritlek »grodan« var de noga med att låsa om sig när de gick in i badrummet. De drog av sina trosor, duschade kakelgolvet till en grund sjö, la sig på mage och gned fram och tillbaka – barnsligt omedvetna om vad de gjorde och varför de tyckte om det. Joe slukade vetgirigt allt som stod att läsa om sin egen anatomi i pappans läkarböcker. I tonåren bildade hon en hemlig orden där B var sektledare.

Som vuxen får hon svårare att hålla sin lust hemlig, när den blottas blir det omöjligt för Joe att behålla ett vanligt jobb eller leva i en kärnfamilj. Hennes liv blir alltmer destruktivt och hon dukar nästan under av det skuldtyngda beteendet.

Berättelsen som sipprar fram mellan konfettin av stående kukar och Joes närmast djuriska drift handlar märkligt nog väldigt lite om sex – och i stället om skuld. Vad von Trier skildrar i »Nymphomaniac« är ett utanförskap som drabbar en människa som av någon anledning avviker från den allra bredaste mittfåran. Det behöver inte vara sexuella böjelser, utan kan lika gärna handla om handikapp, en främmande kultur eller en udda kärleksrelation.

Jag sjunker ned i biostolen, blir tyngre och tyngre.

Lars von Triers film är på många sätt ett långt samtal om hans verk och handlingar. Ibland är den ett försvarstal – andra stunder ber han om förlåtelse och om en andra chans. I en scen kommenterar han presskonferensen i Cannes 2011, då han sa sig »förstå Hitler«. I »Nymphomaniac« slår han tillbaka mot den efterföljande kritiken. Han låter Joe använda ordet »neger« och försvarar det med att samhället är fullt av hycklare. »Varför är det de som menar rätt men säger fel som hånas, medan de som säger rätt ord men menar fel saker hyllas?« undrar hon. Historien om barnet som faller ut genom fönstret som en snöflinga i »Antichrist« upprepas – fast med ett slut som är lättare för publiken att leva vidare med.

»Nymphomaniac« är den avslutande delen i regissörens »Depressionstrilogi«. Bortom det uppenbara nakna kan man misstänka ett bokslut. En best of von Trier, som får mig att undra om filmen som rullar framför mig är hans sista. Flera av hans tidigare verk flimrar förbi, teman, karaktärer, direkta händelseförlopp, kulisskänslan ur »Dogville«, de spöklikt avskilda sjukhusmiljöerna från »Riket« ...

På bioduken schemalägger Joe sina älskare – tio varje kväll. Sedan går ridån igen.

Paus. 

Filmbolaget som ordnar visningen bjuder på kaffe och skagenwrap. Jag hamnar i telefonkö och njuter av att vänta i luren. Efter alla samlag vi just bevittnat tillsammans är stämningen i foajén undvikande. På håll hör jag Ronny Svensson tala om hur poetisk den första scenen var.

»Nymphomaniac«, Volym II. (Kapitel 6. »The Eastern and the Western Church (The Silent Duck)«

I de inledande scenerna söker desperata Joe upp en sadist som tar emot kvinnor mellan 02 och 06 på natten. Hos honom finns inga stoppord och hon ska endast lyssna till namnet Fido. Att skuldtemat är bärande i det von Trierska cinemateket är inte så konstigt. Han har beskrivit att hans teknik går ut på att gå dit det gör mest ont, och sedan trycka till. Privat är han jagad av skuldbeläggande demoner, som barn blev han mobbad och dras med svåra fobier; »det enda jag inte är rädd för är att göra film«. Hans konstnärskap söker sanningar och tillhörighet. »Nymphomaniac« är inget undantag – den lutar sig mot religion men är allra mest filosofisk. Precis som regissören själv.

Familjen Trier (von har han lagt till själv) var flyktingar under andra världskriget. Mamman var icketroende kommunist och när hon låg på sin dödsbädd avslöjade hon för sonen att han egentligen hade en annan biologisk pappa – hennes chef Fritz Michael Hartmann. Det var detta tyska påbrå han så misslyckat försökte hänvisa till under presskonferensen i Cannes. I dag påstår sig von Trier vara »en god jude«. Samtidigt har han berättat om hur han låtit sig döpas i den katolska kyrkan. »Det är praktiskt att kunna göra sig av med all skuld. Bed dina böner och dina synder är förlåtna. Underbart«, sa han i en intervju i en filmtidning för några år sedan. Men hans eget livsverk skvallrar om att det inte är riktigt så lätt att bli av med bördan – skuld är religiöst och socialt betingat och verkar sitta fast i själen som ett organ.

Skulden är tacksamt konstnärligt ramverk – det påminner om vad som finns utanför biografen. För mig, just nu, är det att se en mamma-pappa-barn-konstellation gå hem med fredagsmys i Konsumkassen. Det triggar kärnfamiljsideal jag inte ens visste jag hade. Som nyligen separerad mamma till två små brottas jag varje dag med skulden att ha valt skilsmässa framför att vara en klassisk familj. För ja, på ett helt Kierkegaardskt vis är valet mitt, hur man än vrider och vänder på det. Skuld kommer i många skepnader, och von Triers filmer pekar hänsynslöst på betraktarens skuld – stor som liten.

Skuldbegreppet i »Nymphomaniac« förklaras i det explicita och köttiga – den djuriska sexualdriften – men också i det intellektuella. Den torrt humoristiska kapitelindelningen blinkar till Proust. Edgar Allan Poe och Bibeln reciteras. Seligman är praktiserande jude med en förkärlek till matematik, flugfiske och klassisk musik och förklarar Joes avvikande sexuella natur med bibliska referenser. Men är pornografin nödvändig för att driva ut skuldfrågan i ljuset? Troligtvis. Det hårda och destruktiva vid sidan av det sköra tvingar in publiken i det Joe upplever. Symbolikerna är lika många som de är fria för personliga tolkningar. När Joe pussar sin ettåring och lämnar det varma hemmet för nattens begär sticker det i kroppen. Även om mina våndor förstås är någonting helt annat än Joes. Jag överger liksom inte mina barn på nätterna för sådant som att åka och bli piskad i en kulvert. Men den som går på »Nymphomaniac« för att bli upphetsad borde snarare se någonting hemma eller överväga att söka hjälp. Det är inte en kittlande erotisk upplevelse att se nymfomanens liv passera revy.

Joe går på missbrukarmöten, tömmer lägenheten på det som kan associeras med sex och vadderar alla hörn. När hon nästan tynar bort gör hon slutligen rebelliskt precis som kroppen säger åt henne att göra. Och då hon borstat av sig det värsta självhatet – är hon nära på stolt över sitt kön, sin drift och sin avvikelse.

Epilog. Klockan 14.32. 

Eftertexterna rullar i gång och jag är inte ensam om att skynda ut. Det är inte läge för kallprat. Jag sätter mig på tunnelbanan, åker hem med den brutala filmupplevelsen osynlig innanför kappan men indunkad i varje cell. Lars von Trier kom åt mig. Utan att skriva några fysiska metaforer här, så petade han i det innersta. I mig väckte han skulden i någonting pinfärskt. Hade det varit ett annat år kunde den sett annorlunda ut. Och hos någon annan når han kanske en annan känsla. Den mastodontlånga biofilmen är en revolt mot realtidssamhället på ett barnsligt rebelliskt och typiskt von Trierskt sätt. Men så effektiv. Lika effektiv som känslan och insikten som skakade om mig.

Efter filmen läser jag om hur Lars von Trier lämnade sin första fru – Cecilia Holbek Trier – tre veckor efter att deras andra dotter föddes. Frun låg förlamad i svår foglossning när han kom med den chockerande nyheten. Skuld fungerar bra som bränsle till en konstnärsgärning som kanske inte gör oss direkt bättre, men medvetna. Och mänskliga.

»Nymphomaniac« har biopremiär den 31 januari.