Skyggt geni

Inte var det så underligt att Unica Zürn hamnade på mentalsjukhus. Om man funderar lite, betänker allt hon varit med om, räknar in hennes säregna känslighet och mottaglighet, något hon satte så distinkta ord på, i det hon skrev.

Flera av hennes samtida kallade henne genial. Hon gjorde sig ett namn som poet och författare, och som konstnär, under efterkrigstiden. I dag är hon något av kultfigur i smalare litterära kretsar.

Novemberkväll på ett fullsatt Goetheinstitut i Stockholm. Efter ett panelsamtal om en annan tysk 1900-talsförfattare – Hans Fallada som kommit i ropet igen – får några vinminglare frågan. Unica Zürn, är namnet bekant?

Skakande huvuden. Kulturpersonligheter, läsande damer och herrar, tyskintresserade i allmänhet: Nej. En av våra främsta översättare av tysk litteratur är en som nickar, och bekräftar: Hon är känd bland insiders. Unica Zürn, en tysk motsvarighet till Brasiliens Clarice Lispector.

Poeten Helena Eriksson har varit fascinerad av Unica Zürns liv och öde i många år. Hon har tidigare översatt några av hennes dikter och berättelser, och nu skrivit en essäbok om Zürn och hennes livspartner, konstnären Hans Bellmer, »Någon syr, är det du?«.

Så vad är det hos Zürn som fängslar Helena Eriksson? Hon säger att det nog har med Unica Zürns sjukdomstillstånd att göra. Och hennes sätt att skriva om det. Som i klarskrift. Dessutom detta att hon hela tiden pendlar mellan det som anses normalt och onormalt. Hon upptäckte Unica Zürn genom hennes anagramdikter; Helena Eriksson är också dragen till konsten att göra anagram.

Unica Zürn föddes 1916 i Grunewald, Berlin. Hennes far var officer, ofta utrikes, hennes mor förde ett otillfredsställande sällskapsliv. Sina första 13 år bodde Unica med familjen i ett stort hus som hon älskade, hon hade en »underbar barndom« som hon uttryckt det. Fast hon har också skrivit om känslan av skräck under uppväxtåren. Föräldrarna skildes 1930, båda gifte om sig, modern med en sedermera högt uppsatt SS-man. Unica bodde mest hos sin far. Han som ofta var frånvarande. Hon idealiserade honom i hela sitt liv. Sökte beskyddande fadersfigurer i männen hon mötte.

Mannen hon gifte sig med 1942, mitt under kriget, var 18 år äldre. Affärsman. För honom lämnade hon drömfabriksjobbet som dramaturg på Ufa-Films reklamavdelning. Blev hemmafru och tvåbarnsmor.

Också under krigsslutet var familjen kvar i Berlin. »Ett sådant överflöd av omskakande upplevelser hopade sig, att det skulle räcka för ett helt människoliv«, skrev Unica om vårmånaderna 1945, i ett brev till sin mamma. Hon skrev om intensiv artilleribeskjutning, som pågick dag och natt. Om hur småbarnsfamiljen satt i källaren. Om det fasansfulla ögonblick, när ryssarna första gången kom in i deras hus – »en oerhörd nervpåfrestning«.

Efter år av bombnätter satt skräcken redan i kroppen.

Fyra år efter krigsslutet skilde sig paret Laupenmühlen, efter att maken Erich varit otrogen. Unica lämnade barnen hos honom, hon skulle inte klara av att ta hand om dem själv, trodde hon.

Hon orkade inte kämpa. Ville inte leva husmorsliv. Men resten av livet plågades hon av att hon gett upp sina barn, såg dem i sina mardrömmar.

Hon var 33 det där året, 1949. Hon led av att vara ensam, började umgås i konstnärskretsar, tog upp skrivandet igen, fick noveller publicerade i diverse tidningar, även hörspel i radio. Fyra år senare träffade hon konstnären Hans Bellmer, mest känd för de nakna, förvridna dockor han skapade på 30-talet. Unica följde honom till Paris. Hon kunde inte leva utan honom – men heller inte med honom, skulle det visa sig.

Han var tyrannisk, sa hon till vänner. Och bisarrt sexualfixerad. Under deras gemensamma 17 år försökte hon om och om igen göra sig fri, men vände alltid tillbaka. Ända till den där oktobermorgonen 1970, efter ännu ett långt nattligt samtal, då de beslutat sig för att bryta definitivt. Den morgonen hoppade Unica Zürn från terrassen, på femte våningen.

Under sin första vistelse på mentalsjukhus – det var 1960, hon var 44 år och hamnade på Wittenau, den förnämsta psykiatriska kliniken i Berlin – kan den hyperkänsliga Unica inte ha undgått att tänka på vad som skett där i huset under naziåren. Det låg bara 15 år tillbaka i tiden, och var ju i sig en del av hennes ångest- och skuldkomplex. Att hon som ung kvinna i Nazityskland varit helt obekymrad om den regim och det våld som härjade i landet, och runtom. Hur kunde hon? Tanken plågade henne, hon fick den aldrig ur huvudet.

Väggarna på Wittenau måste ha viskat, gnytt, eller bara stirrat tomma och tysta. Tvångssteriliseringar, mord på »livsodugliga«, sådant hade läkare och mentalvårdare utfört även där, under de tolv bruna åren. Unica kan ha stått vid ett fönster och tittat ut på den vackra sjukhusparken, rökt cigarett efter cigarett, hallucinerat om nu och då, och säkerligen också tänkt på att om hon blivit sjuk redan i yngre år skulle hon själv troligtvis blivit ett av den nazistiska »dödshjälpens« offer.

Debuterade med poesi. Helena Eriksson är född i Nyköping, men är sedan början av 1980-talet bosatt i Göteborg. Under 90-talet var hon med i tidskriften Ord & Bilds redaktion och de senaste åren har hon varit knuten till poesitidskriften OEI. 1990 debuterade hon med diktsamlingen »En byggnad åt mig«, 2012 kom hennes tionde diktsamling, »Täthetsteoremet« (Bonniers). Foto: Annika von Hausswolff

I hennes mest kända roman »Der Mann im Jasmin« från mitten av 60-talet – »Jasminmannen« på svenska, i Helena Erikssons översättning – undersöker hon krisernas fasor, skräcken inför dem, och den märkliga fascinationen. Men denne jasminman är också en beskrivning av en fantasi, en fix idé om en man, som Unica som liten flicka mött i en dröm. En man med vackra blå ögon, som satt i rullstol, som inte kunde röra sig, inte göra henne något. En hon inte behövde vara rädd för; hon bar ju på något skräckkomplex från barndomen.

Drömbilden skulle komma att följa henne livet igenom. I varje man som kom i hennes väg sökte hon sin jasminman; han blev hennes ideal. Tills hon i 50-talets Paris mötte någon som såg ut precis som han: den franske författaren Henri Michaux. Fantasin hade blivit verklighet.

»Mycket, mycket långsamt börjar hon från den dagen förlora sitt förstånd«, skriver hon i berättelsen. Hon blev besatt, tyckte sig få budskap. Nästan allt, som kom i hennes väg, fick en särskild betydelse.

Den skygga Unica blev genom Michaux/ jasminmannen medelpunkt i en alldeles egen värld. Ända tills hon själv insåg, i ett ögonblick av klarhet, att hon troligen var schizofren. »Jag tror, att ni måste ta mig till Wittenau«, ska hon ha sagt.

I »Jasminmannen« beskriver hon också 60-talsvardagen på anstalten. Zürn iakttar de andra kvinnornas ansikten. I jämförelse med deras elände verkade hennes eget, första sjukdomsutbrott relativt lindrigt. På frågan varför hon var på sinnessjukhus svarade hon: »Jag har hört en stor poet recitera en dikt i min mage.«

Hon kom över den första krisen genom arbete, hon började teckna igen. Skrevs ut efter fem månader. Men hennes liv bestämdes från och med då, 1961, av återkommande vistelser på psykklinik. Det var bara dit hon kunde fly, för att komma undan hallucinationerna som samtidigt hade ett sådant sug.

Det kunde börja med anagram. Att hon började få sådana i huvudet igen. Det var en annan av hennes besattheter: att sitta och vrida och vända på ord och meningar, kasta om bokstäverna, söka förborgade budskap i bokstavskombinationerna. När anagramfebern satte in avskärmade hon sig fullkomligt från sin omvärld. Hon sov inte, åt inte, ville vara fri. Förklarade, att hon ville leva ensam. Denna önskan, som varje gång ledde till en katastrof och vars följder hon kände till, men i det kritiska ögonblicket åter glömde.

Slutet på anagramdikten »Hemligheten finner du i en ung stad« har Helena Eriksson översatt så här:

»... I Im-Sing reste du, Finn AMIN den TI. Huggen hel signatur. Fienden – henne? Hemligt. DU-DHG i het sal, ute. Du finner meningen.«

Som Helena Eriksson konstaterar i sin essäbok, kräver anagramformen envishet, tålamod och ett tänjande av associationsförmågan till det yttersta. Men om man som Zürn söker efter dolda budskap bland bokstavskombinationerna är det lätt att gå bort sig.

På en teckning hon gjorde under en vistelse på den psykiatriska kliniken La Rochelle 1961, står det: » ... stanna här – så länge som möjligt. Här är det ingen risk att gå vilse …«

Unica Zürn var 54 år då hon avslutade sitt liv i Paris. Tre år innan hade hon förebådat händelsen i berättelsen »Dunkler Frühling«, »Mörk vår«. Där skildras med zürnsk nykter ton en ensam, drömmande och rädd flicka som bor med sin familj i ett stort hus, och en dag hoppar ut genom fönstret. I »Notizen einer Blutarmen«, »En anemikers anteckningar«, hade hon redan vid 41 skrivit att hon vore glad om det inte kom någon ny dag. »Jag har aldrig varit ung. Jag är ett gammalt barn«, noterar hon där.

Helena Erikssons bok »Någon syr, är det du? En bok om Unica Zürn och Hans Bellmer« ges ut på Albert Bonniers förlag i mitten av december.