Skyskrapor – ett tecken på hybris
Höga hus utövar en lockelse på dem som vill klippa banden till det förflutna. Eftervärldens dom över skyskraporna återstår att se.
Bild: Tony Hicks / AP
Höga hus har fungerat som symboler för människors hybris ända sedan berättelsen i första Mosebok, om hur babylonierna ville bygga ett torn som nådde upp till himlen. Förmodligen för att de så ofta har använts som demonstrationer av makt eller rikedom. Det var inte en slump att Stalin valde att ge en skyskrapa i ”gåva” till Polen för att manifestera Sovjetunionens överhöghet. Det var inte en slump att polackerna efter kommunismens fall lät uppföra skyskrapor i glas och stål runt Kulturpalatset, för att förta dess dominans.
Höga hus har länge utövat en lockelse på dem som vill markera avstånd till historien och klippa banden till det förflutna och traditionen. Det var därför inte ägnat att förvåna att det var just Centerpartiet som, i sitt försök att återuppfinna sig självt som urbant storstadsparti, högljuddast av alla förfäktade att skyskrapor skulle byggas på varenda tänkbar markplätt. ”Stockholm är inte Bullerbyn” hävdades det med emfas från partiet som fram tills nyligen främst förknippades med just Bullerbyn som ideal.
Höghusen spelade en central roll hos de modernistiska ideologerna på båda sidorna av Atlanten, men fick sitt verkliga genomslag i Europa under efterkrigstiden, med den våg av amerikansk populärkultur som följde på krigsslutet. Skyskrapan var en amerikansk uppfinning, framtvingad av stigande markpriser i centrala lägen på nedre Manhattan och i Chicago. Med efterkrigstidens europeiska vurm för det amerikanska blev skyskrapan i Europa en symbol för de amerikanska idealen, för friheten, marknadsekonomin och en individualism som inte tyngdes ned av en lång och komplex historia.
Men trots att skyskrapan var en amerikansk uppfinning föredrog amerikanerna att bo på marken. Samma marknadskrafter som drev kontorsfastigheterna mot höjden skapade vidsträckta förorter med småhus, där de bilburna kontorsarbetarna kunde påta i sina trädgårdar. Denna typ av efterfrågestyrt boende stod i bjärt kontrast till det modernistiska stadsbyggnadsidealet.
Medan den kapitalistiska skyskrapan i USA i regel var en centralt belägen kontorssfastighet ville funktionalisterna att människor skulle bo i höghusen. Udden var riktad mot både den täta kvartersstaden av 1800-talstyp och mot de trädgårdsstäder som växte fram runt sekelskiftet 1900. I stället för dessa populära stadstyper ville funktionalisterna se en ny typ av storskalig höghusbebyggelse för den nya tidens människa, för massmänniskan. Att människor inte önskade bo så spelade mindre roll, det var ju en ny människa som skulle skapas.
De tidiga modernistiska höghusen för boende ter sig i dag tämligen pittoreska jämfört med vad som senare skulle byggas. De första punkthusen för boende byggdes på Danviksklippan i sydöstra Stockholm, med spetsiga tak och i glada färger och benämns i folkmun ”Muminhusen” på grund av associationer till Tove Janssons berättelser. Danviksklippan är således ganska långt från Le Corbusiers mardrömslika visioner för huvudstaden. Det tog tid för arkitekterna att helt vänja sig av med sådant som människor tycker är vackert och trevligt.
De första höghusen i Stockholm byggdes emellertid före funktionalismens genomslag och inspirerades av de tidiga amerikanska skyskraporna, som Kungstornen, med tydliga drag av den tidens förmodernistiska skyskrapearkitektur. Ännu mer spektakulärt hade det kunnat bli om ingenjören Thor Thörnblad fått gehör för sin vision om en ”skyskrapare” vid Nybroplan, som han presenterade 1927. Thörnblads koloss var tänkt att rymma bostäder åt 1 000 personer och hela 5 000 arbetsplatser. Det var en byggnad högre än någonting annat i Stockholm, ett Babels torn vid Nybroplan.
Något behov av skyskrapor, såsom på nedre Manhattan och i Chicago, har aldrig funnits i Stockholm och andra svenska städer. De spektakulära höghusprojekt som likväl planerats har uppstått av andra orsaker, som prestige, fåfänga och ideologi. Inte ens på Manhattan är genomsnittsbebyggelsen särskilt hög. Större delen av ön är bebyggd med låga hus. Skyskraporna är koncentrerade till några få områden.
Stockholm har inte samma problem med markbrist som Manhattan hade redan i början av 1900-talet. Det finns plats för att rymma en miljon nya Stockholmare i småhus, om man skulle vilja. Drömmen om de höga husen handlar om någonting annat.
Generellt leder inte heller höga hus till förtätning, eftersom det krävs större utrymme mellan huskropparna. Effektivast markanvändning, sett till exploateringstal, är den täta kvartersstaden av den typ som möter i Stockholm och Paris. Bygger man skyskrapor i samma stadsstruktur blir utrymmena mellan husen mörka och ogästvänliga.
Den som vill uppleva hur skyskrapor påverkar en tät innerstad kan åka till London. De senaste tjugo åren har den brittiska huvudstaden förändrats grunden. Skyskrapor började byggas i London under 1980-talet, då Margaret Thatchers regering tog initiativ till exploatering av det gamla varvsområdet Docklands i östra London. Stadsdelen, som kommit att konkurrera med City of London som stadens finansiella centrum, är en märklig blandning av modernistisk utopism (bland annat en hängande järnvägsstation av Le Corbusier-typ) och 1980-talets bakåtblickande klassicism.
Länge utgjorde klustret av skyskrapor i Docklands en fond som kunde betraktas på avstånd från stadens centrala delar. Efter millennieskiftet har emellertid skyskrapor slagit upp som svampar ur jorden över hela centrala London och i dag dominerar torn av glas och stål stadsbilden helt i nästan alla andra riktningar. Gatorna i skuggan av bjässarna är mörka och de traditionella Londonbebyggelsen hukar i skuggorna.
Paris valde en annan väg. Där byggde man visserligen redan från slutet av 1950-talet sitt eget skyskrapekluster i stadsdelen La Defence norr om staden, men 1973 invigdes den första skyskrapan i innerstaden, Tour Montparnasse. Den gav inte mersmak. Parisarna blev vansinniga och två år senare infördes ett förbud mot att bygga hus högre än sju våningar i Paris innerstad. Stadskärnan har därmed kunnat behålla sin särart.
Jämförelsen mellan Paris och London visar två olika förhållningssätt till höga hus i historiska städer. Visserligen bidrog Luftwaffes bombningar till att bereda vägen för efterkrigstidens exploatering av London, medan Paris precis som Stockholm fick behålla sin täta kvartersstad intakt. Det finns skäl att anta att Paris vägval bättre kommer att klara eftervärldens dom än London. Hur många hade i dag velat se fler Montparnassetorn spridda kasta sina skuggor över ljusets stad? Stockholm kan dra sina egna slutsatser.
***
Toppbild: Toppen av skyskrapan The Shard i London.
Läs mer: Bilarna hör hemma i staden
