Sladdertackans återkomst

Jag har aldrig varit med om lägre odds för vad du kommer att prata om först«, säger Alex Schulman till Sigge Eklund i öppningsrepliken av deras 220:e poddavsnitt:

»Jag antar att det kommer att handla om Lars Norén.« Kvällen före har nämligen Eklund sms:at Schulman om sina fynd i dramatikerns nya dagboksvolym. Eklund älskar Norén – och nu har han blivit omnämnd i hans dagbok. Schulman retas en stund tills Eklund släpper bomben: »Du är också nämnd.« Schulman tappar målföret. På riktigt?

Jodå, intygar Eklund och läser högt: »I morse körde vi upp till Rute för att äta frukost, och där träffade vi Sigge Eklund och hans lilla underbara dotter, Belle, och Axel Schulman /…/ Jag tycker om Sigge.« Har man läst Noréns dagböcker vet man att redigeringsarbetet är minutiöst, och att en Alex som blir en Axel knappast är ett simpelt korrfel, utan enbart ett subtilt sätt för dramatikern att markera sitt monumentala ointresse för någon. Ouch, Axel Schulman!

Nu är den alltså här, den tredje volymen dagböcker ur Lars Noréns hand – »En dramatikers dagbok. 20132015«.  En vit bjässe till bok, med samma bibeltunna sidor och täta textmassa som förut, lika opaginerad som någonsin tidigare; som ville Norén undvika att vi tar exakta mått på hur mycket text han sköljer över oss. Eller försvåra orienteringen i jakten på det saftiga skvallret. För låt oss vara uppriktiga: den läsart som Alex och Sigge visar prov på i sin podd är den uppenbara – och för många förmodligen också den enda. Det är inte svårt att frammana bilden av lätt ängsliga, svettiga medborgare i riket Kultursverige, som bläddrar fram och åter i jakt på sitt eget namn. Vilka ska bilan falla över den här gången?

Lars Noréns dagböcker har ett enormt högt skvallervärde, för en ytterst begränsad krets människor. Det är ett faktum som onekligen får en att fundera över utgivningens relevans. Att någon annan än en mycket uppburen, skandalomsusad och redan under sin livstid mytomspunnen kulturpersonlighet skulle få ge ut tusentals sidor av ordinära vardagsbetraktelser på Sveriges största förlag, är otänkbart. Lars Noréns dagböcker publiceras för att det är Lars Norén som har skrivit dem. Men, räcker det? Hur står det till exempel till med böckernas litterära kvalitet?

Redan 2008 – när den första volymen slog ner som en meteorit i kulturdammen – gick meningarna isär. Några var sårade, vissa irriterade, åter andra upprymda över konstens frihet, äkthet och fräckhet. I Sydsvenskan var Eva Ström lyriskt hänförd och skrev att det var bland det vackraste hon läst, och att den skänkte henne en känsla av »befrielse och andakt«. Leif Zern å andra sidan, själv hårt åtgången av Norén, var i DN starkt kritisk till dramatikerns ordmassor; »som om poängen med detta flöde av osorterade detaljer vore just detta: flödet och det intryck av autenticitet som det ska skänka«. Zerns tidning röstade dock senare fram första volymen som en av 00-talets bästa romaner, vilket – oavsett om man gillar boken eller ej – måste betraktas som något slags världsrekord i grenen »urholkning av romanbegreppet«.

»En dramatikers dagbok. 20132015« är definitivt ingen roman, eftersom den saknar både berättelse och narrativa anspråk. Det är tveksamt om den ens kan kallas för fiktion, såvida man inte utgår från den minsta motståndets lag som säger att precis allt skrivet i någon mening är fiktionaliserat. Men i så fall faller den här texten, eller min senaste Facebookstatus, inom samma kategori. Möjligtvis skulle man kunna kalla Noréns dagböcker för skönlitteratur, eftersom prosan ändå har konstnärliga ambitioner. De ryckiga kasten mellan ämnena skapar en rytm och ett språk som stundtals är effektivt: »Det var väl bara befriande för Heidegger att bli mottagen med vänlighet, beundran och respekt efter det han, med all rätt, fick utstå i Tyskland. Åsa befann sig i Funäsdalen. Hennes son är sjuk. Jag tror att Beckett mycket väl begrep sitt öde, och bejakade det.« Och det råder ingen tvekan om att Norén är en begåvad skribent, upp ur ordflödet stiger då och då formuleringar som kan vara smärtsamt vackra. Den tionde april 2013: »Det är inte en paradox att människor för vilka livet är outhärdligt fortsätter att leva eftersom de vet att de kan göra slut på det.«

Framför allt är dagboken dock ett slags loggbok, i vilken författaren envetet redogör för allt som passerar under hans dagar; tid för uppvaknande, temperaturtagning av ångestnivåerna, umgänge med dottern, relationen med A, planerade och inställda resor, genomförda och avbokade möten, skrivarvåndor och dito rus, mat- och klädinköp, ris och ros över människor i närhet och offentlighet, alla som han har ringt, ska ringa, borde ha ringt. Och det han läser: Heidegger (oftast), Hölderlin, Weil, Cioran, Gadamer, Adorno. Redogörelserna och tankarna är osorterade, som för att verka slumpmässiga eller möjligen för att skapa ett slags stream of consciousness-känsla. Det är enkelt att säga att man redan från början måste ha varit utrustad med ett överdrivet intresse – eller en fruktan! – för Norén, för att vilja läsa om allt detta. Men, det är inte sant. Det hade, precis som varje människas liv, kunnat vara intressant för vem som helst, om där hade funnits någon vilja att göra det intressant.

Den finns inte. Dagboken är sig själv nog, och därmed i någon mening stängd för läsaren. Lars Noréns dagböcker har givetvis jämförts med Karl Ove Knausgårds autofiktiva romanprojekt flera gånger om, men det finns en avsevärd skillnad mellan herrarna. Hos Knausgård finns en medvetenhet om vad som krävs för att liv ska bli litteratur, att text ska bli litteratur. Norén tycks strunta i vilket. En dagbok är förstås en per definition introspektiv historia, men Lars Norén har från början skrivit sina dagböcker för att de ska ges ut. På en dagbok som aldrig skrivits med publicering i åtanke kan man inte ställa några särskilda krav, men på en som gör det kan – och ska – man det. Norén verkar vara av uppfattningen att hans liv är av intresse för andra än honom själv, men tycks ha glömt bort att det då är hans uppgift att också göra det fängslande.

Det stora problemet med »En dramatikers dagbok. 20132015« är inte att den är provocerande, självupptagen, hatisk eller maniskt rabblande. Det hade varit kul om han väckt någon moralisk upprördhet, så man verkligen fick anledning att fundera över om man ska läsa detta dagboksjag som Lars Norén eller »Lars Norén«. Men inte ens det spelar någon större roll: bekymret är att den är tråkig. Möjligen beror det på att den här volymen omfattar en mycket kortare tidsperiod än de tidigare, och att Norén därför brer ut sig mer kring ovidkommande saker. Kanske har han tappat styrfart. Angreppen är ganska loja; i stället för exakta, giftiga påhopp finns här bara ett trött förakt. Personangrepp kan slå åt vilket håll som helst och ändå vara roliga, men de måste alltid göras med finess. En gång fnissar jag till och det är när Norén för femtioelfte gången angriper DN: »De som skriver på ledarsidan och kulturredaktionen skriver med sina anusar.« Inte för att jag håller med, utan för att det är första gången det blir lite uppfriskande. Men om »anusar« är esprins toppnotering säger det onekligen något om resten.

Lars Norén gör ingen hemlighet av att han har väldigt lite till övers för kulturskribenter och poängterar ofta att han kan förutsäga precis vad kritikerna kommer att säga om hans verk. Det är ju en praktisk brasklapp att hålla sig med, men det gör ändå att man måste fundera över vilken roll omvärldens respons spelar för det konstnärliga projektet. Är reaktionerna på Noréns dagböcker redan från början en del av spelet, som en förlängning av konstverket? Kort sagt: Lurar han oss? Det är möjligt, men samtidigt av underordnad betydelse. Om Norén gillrar fällor åt sina kritiker är inte det något vi kan ta hänsyn till och vad ska vi förresten göra om vi råkar gå i dem – ta på dumstruten och hänga oss i närmsta skampåle? Att närma sig ett litterärt verk och vara beräknande är vådligt; det enda man kan göra är att läsa, bedöma och riskera att bli förutsägbar. Värre saker har hänt.

Förtar dagböckerna något av Lars Noréns status som dramatiker, regissör och poet? Alls inte. De förändrar antagligen ingenting (annat än några av hans personliga relationer, får man anta). Och häri ligger väl en del av problemet – bristen på angelägenhet. När Daniel Sandström i SvD skrev om den andra volymen, ansåg han att det var drabbande på ett sätt som låg bortom omdömen som »bra« och »dåligt«. Det gäller åtminstone inte för den tredje delen, som helt enkelt inte håller tillräckligt hög litterär kvalitet. Eller för att låna Jens Liljestrands formulering om del två: »Den är lika mycket litteratur som en telefonkatalog är poesi.« Att Lars Noréns dagböcker inte bör klassas som Litteratur med stort L betyder givetvis inte att de saknar existensberättigande. Som tidsdokument och som källmaterial för en kulturdebattshistoriker kommer de säkerligen att tas i bruk också i framtiden. Dessutom skriver Lars Norén att han gillar Sigge Eklund – och det är ju kul för Sigge Eklund.