Slagsmålsklubben

Tepartyn är inte alltid att föredra.

En kulturjournalist på Dagens Nyheter berömde häromveckan i en artikel den nya kulturchefen på Aftonbladet för gott omgörningsarbete av kultursidorna. Hon passade samtidigt på att skicka iväg en liten giftpil, en uppmaning att inte låta journalistiken hamna i vänsterns gamla vanliga antihållning mot den så kallade högkulturen.

Dagen därpå var det kulturchefens tur att svara. Giftpilen bemöttes med något som liknade en lundellsk huvudklapp: »Ligg inte sömnlös, Åsa Beckman.« Och därtill några råd om hur DN:s kultursidor kunde bli lika bra som Aftonbladets: »Skippa listorna. De är oerhört 90-tal.«

I kulturmått mätt var meningsutbytet mellan Åsa Beckman och Karin Magnusson bara ett förspel. Läsarna har fått vänja sig vid betydligt ohövligare – och mer interna – ordväxlingar. Ta till exempel bara tv-kritikerna Kjell Häglund och Johan Croneman. Där den ena bloggande tv-kritikern i en artikel slog fast att tv-krönikan var bottenskrapet på en tidning, varpå den andre utnämnde bloggaren till »en småbitter kollega, med en våt dröm om att skriva tv-kritik i en stor papperstidning«.

Eller när DN:s Jonas Thente läste Anders Rydells och Klas Ekmans handbok i journalistik och kallade den »deras äckliga lilla bok«. Han föraktade bokens plojiga anslag och timmen var slagen för att dela upp journalistkåren i journalister (de seriösa) och mediekändisar (de oseriösa).

Bråk och personangrepp har varit den pådrivande motorn i kultursvängen så länge nu, att det börjar kännas långsökt att dra paralleller till den omtalade Strindbergsfejden i början av förra seklet.

Att författarskråets gruffande, som överträffade sig själv med fjolårets hätska Maja Lundgren-debatt, nu verkar ha smittat av sig till kulturskribenterna, mottas rimligtvis med en suck.

Många är nog de som är trötta på den här typen av interna slagsmålsklubbar, där man först pucklar på varandra så mycket det går, och sedan tar en öl ihop. Inte ens i smyg.

Och om författarna håvar in en hel del extrapengar för varje medialt Nicke Lilltroll-gräl, vad ska man då misstänka grälsjuka kulturjournalister för?

Samtidigt är Kultur-Sverige ett alldeles för litet universum för att hålla sig vid god vigör. Å ena sidan en konflikthärd, å andra sidan ett kotteri. Det finns inte plats för alla, då gäller det att bli invald, älskad.

När Åsa Linderborg 2007 tilldelades Expressens Björn Nilsson-pris för bästa kulturjournalistik var det bland annat för hennes förmåga att röja runt bland kulturens svalt konversanta klubbmedlemmar: »Kulturjournalistiken kan inte alltid vara ett teparty där varje sandwich smörats med samförstånd.«

Sett i det ljuset kanske också de mest interna till synes meningslösa grälen fyller en funktion.

Tepartyn blir farligt tråkiga i längden.