Slapphet och fördom

Det är inte första gången hon får frågan, amerikanska författaren Jamaica Kincaid. Den hon får av Babels reporter. Vad har hon att säga om att folk tycker att hon är arg och bitter? Tröttheten i svaret: »I’m not angry, I’m not bitter. Even if I was bitter, is that a literary criticism?« undrar Kincaid.

Recensenterna har inte varit nådiga mot hennes senaste roman »See Now Then«. Handlingen: ett kraschat äktenskap där hustrun spyr galla över sin oduglige make som lämnar henne för en yngre förmåga. Likheter finns med Kincaids skilsmässa från kompositören Allen Shawn.

Den som läser recensionerna ser det uppenbara: så jävla avig får man inte vara, ostraffat. Kincaid är Harvard-professorn som inte drar sig för att kalla sina belackare för »shitty«, »low«, »small-minded«.

Att kritiker skickar med en bedömning av en författares karaktär är inte ovanligt. Men även de slappaste, mest fördomsfulla recensionerna försöker också säga något om verket. Om det rör sig om skönlitteratur, det vill säga.

Men precis som Anders Mildner klokt konstaterar i sitt inlägg om den svenska kritikens kris (UNT 25/1), så recenseras en fackbok sällan som verk. »I stället inriktas kritiken på de åsikter som förs fram och hur dessa bryts mot recensentens egna.«

Det är inte så noga om man är litteraturkritiker, så länge man har ämnesspecifika sakkunskaper.

Frågan man kan ställa sig är om det då ens är litteraturkritik. Dessutom, riskerar inte böcker om behjärtansvärda projekt, behjärtansvärda journalister, behjärtansvärda politiker, att få just behjärtansvärda omdömen? Om blicken riktas mot sak och person och inte mot hantverket.

Det är tveksamt hur mycket Jamaica Kincaid skulle kunna vara sitt eget föga insmickrande jag i en levnadsteckning utan att åka på ordentligt med spö. Hur ohemult detta än må vara ur ett litteraturkritiskt perspektiv.

Annat är det med en person som Hilary Mantel. Författare till rosade böcker om Tudortiden. Dame Hilary Mantel. Älskad av drottning, fosterland och som det verkar hela västvärlden. Jag är inget undantag. Innan jag börjar läsa hennes memoarbok »Skuggan av ett liv« piskar jag således mig själv med det Karin Boye skrev om verklighetsskildringar i Arbetaren 1932 under rubriken »Böcker om uppväxtår«. »Ska en berättelse ha något att säga, fordras en genomgående linje, en sammanhållande enhet av mer andlig och mer påtaglig art än det oförändrade namnet på huvudpersonen.«

Hilary Mantels uppväxt i hjärtat av det brittiska mellangärdslandet handlade mycket om kroppslig svaghet. Psykofarmaka. Endometrios. Till slut: livmodern borttagen. Kortisonet som förvandlade henne från smal till fet, och det var mer än en fysisk metamorfos. Plötsligt tog omgivningen henne för saktmodig.

Mantels text säger möjligtvis bara en del om henne, men nära på allt om det galler vi alla ska skaka, livet ut. I fördomarnas fultrynade fängelse.

Puh, jag kan med gott samvete fortsätta älska denna kvicka dam.

Onsdag 4 februari samtalar Hilary Mantel med Johanna Koljonen på Kulturhuset i Stockholm.