Slita, sova, dö

Borlänge kommun hade inga pengar att bidra med. Men de lånade ut två bussar och försörjde filmteamet med mat från långvården under inspelningsveckorna. Mycket sönderkokt kött och tunn spenatsoppa blev det. Företag i trakten sponsrade med kanoter, hårklippning, chipspåsar, kläder, utrustning.

När Mattias J Skoglund och Markus Marcetic bestämde sig för att göra långfilm utan stålar fick de ta möjligheterna som stod till buds. Strategin var att arbeta lokalt och de återvände till sitt barndoms Dalarna. Skådespelarna typecastades vid en audition i stadsbiblioteket, alla är amatörer utom Isabelle von Saenger som har huvudrollen.

De tvingades välja bort. Inga mjuka kameraåkningar (ingen steadicam), ingen scenografi (skogen var gratis), ingen ljussättning. En död grävling som har en avgörande roll i handlingen fick en assistent skanna landsvägar i området för att hitta. Då monitorer saknades stod regissören intill skådespelarna och tittade i sökaren i bästa Ingmar Bergman-anda. Markus Marcetics hustru var inspelningsledare, Mattias Skoglunds hustru ansvarig för kostym och hans båda barn är med i filmens slutscen. Ett maskinföretag lånade ut en kranbil som möjliggjorde ett lyft i den avslutande scenen, kameran panorerar – något hackigt – ut över Skräddarbacken innan sluttexten rullar fram över duken.

Mattias J Skoglund och Markus Marcetic har medvetet använt sina begränsningar som konstnärlig form. Lämpligt nog älskar de brittisk diskbänksrealism, vilket är billigare än biljakter och rymdskepp.

Fyra års slit har kostat på, men nu är den klar. »Losers«; en socialrealistisk thriller med mörk humor och hög igenkänningsfaktor, musiksatt av Bob Hund, som får premiär på Stockholms filmfestival. Den 30 maj går filmen upp på biograferna.

Det som på pappret såg ut att vara omöjligt, var möjligt.

Mattias J Skoglund och Markus Marcetic har lyckats trots att de inte fick några stora stöd från Svenska filminstitutet. I kampen om filminstitutets pengar föll »Losers« mot »Äta, sova, dö«. I diskussionen med filmkonsulenten uttryckte hon sig just så, att »det redan är en film om arbetslöshet på gång«. Så småningom fick »Losers« ett mindre bidrag, ungefär en tiondel av ett produktionsstöd, som gjorde att duon ändå kunde färdigställa sin film.

– Vi ville göra en socialt viktig film och berätta om karaktärer och en del av Sverige som sällan kommer fram. Det handlar om kristider, vilsna ungdomar och hopplöshet, ämnen som inte anses så fina. Ämnet i kombination med vår låga budget tror jag var anledningen till att vi inte fick ett större stöd, säger Mattias J Skoglund.

Miljön är hämtad från deras egna liv, 90-talskrisens hopplöshet efter studenten i bruksorten Borlänge. I filmen är ett gäng ungdomar tvångskommenderade till en starta eget-kurs med surrande overheadapparat och hittepåpresentationer som ingen tror kommer leda till mer än ett godkänt socialbidrag. Bara en av killarna, den självuppfyllda Jonas, tror på sin idé som går ut på att arrangera äventyrsupplevelser för företag. Han får möjlighet att testa projektet på den egna gruppen och trumpna tjugoåringar kastas ut i vildmarken under ledning av en alltmer pressad, vilsegången och okontrollerbar Jonas. Influenserna från kultfilmerna »Den sista färden« och »The Blair Witch Project« är påtagliga och känslorna i gruppen går från irritation till frustrerad revolt till skräck för att faktiskt inte överleva.

Hopplöshet och överlevnad. Scen ur filmen »Losers«. 180 filmer från fler än 50 länder har premiär under festivalen.
Foto: Inland Film 

Stapplande genom skogen blottar de arbetslösa ungdomarna sina drömmar och rädslor. Om Jonas misslyckas, hur ska han någonsin få en ny chans av arbetsförmedlingen? Vem fan tror att en rollspelsbutik skulle få lokal i det nya köpcentret? Vad är man värd om man inte ens får göra lumpen?

Med avskalad dialog och en humor som bygger på vardagens taffligheter lyckas »Losers« med enkla medel iscensätta en gruppdynamik som rör sig mot destruktivitetens mörka hål.

Det går att skoja om de uppfinningsrika metoder som filmskaparna har använt sig av, men sanningen är förstås att de jobbat häcken av sig för att skapa en långfilm med extremt små medel. De genomförde hela inspelningen med ett bidrag på 50 000 kronor från Film i Dalarna och lika mycket från egen ficka, först därefter fick de sitt bidrag från Filminstitutet och påbörjade samarbeten med efterbearbetningsföretag och distributör för att kunna slutföra filmen. De har landat på en slutsumma av 650 000 kronor för den totala produktionen.

För att sätta kostnaden i relation till något gör vi en liten genomgång: »Arn«-filmerna hade en budget på 210 miljoner kronor, Colin Nutley har kommit upp i 50 miljoner för sin dyraste film. »Äta, sova, dö« kostade omkring 12 miljoner.

»Losers« kan därmed räknas som en extrem undergroundproduktion. Eftersom det numera är möjligt att spela in en film med mobilkamera och tillräckligt många frivilligarbetande vänner, är det udda med »Losers« inte att den gjorts utan att den nått den kvalitetsnivå som tilltalar en festival och fått en distributör att plocka upp den.

– Vi älskar att pröva talanger, det är så vi tror att man skapar en viktig filmnation, säger festivalchefen Git Scheynius om hur de bestämde sig för att »Losers« platsade på programmet.

Lågbudget är en relativ term. Utomlands, till exempel i USA, görs mycket film utan pengar. I Danmark har systemet New Danish Screen som mål att plocka upp nya talanger och stötta lågbudgetprojekt, vilket har lett till internationella festivalframgångar. Också i Sverige fanns för några år sedan »Rookiesatsningen« som stöttade fem filmer av debuterande regissörer och ledde till bland annat »Apflickorna« och »Miss Kicki«. Men det var ett engångsprojekt. Här är annars den vanliga vägen: filmskapare kommer från filmskola, gör kortfilmer och dokumentärer, låter höra om sig, arbetar upp ett förtroende, får med mycket tur och skicklighet statligt filmstöd, kan göra långfilm.

–Lågbudgetprojekt anses på något sätt fula här. Inga etablerade filmskapare arbetar så och egentligen inga nybörjare heller, de flesta filmer har 15 till 20 miljoner i budget. Det kan kännas lite tråkigt, säger Mattias J Skoglund.

Själv var han tidigare mellanchef inom it-branschen, men sa upp sig för att förverkliga sin filmdröm. Sedan dess har han varit del av produktionsteam för både film och tv och hade på så sätt god kännedom om branschen. Markus Marcetic är stillbildsfotograf utan tidigare filmkunskaper.

Tillsammans har de skrivit manus, regisserat, producerat, kokat kaffe, letat locations och köpt toapapper – vid sidan om sina ordinarie, betalda, arbeten.

Allting började den kyliga hösten 2009, under en annan upplaga av filmfestivalen. Vännerna Markus Marcetic och Mattias J Skoglund drev runt i Hornstull, de frös, det spelade ingen roll hur många varv de virade sina halsdukar. Så de slank in på filmen »Le Donk & Scor-zay-zee« på Bio Rio och regissören Shane Meadows var på plats. Han pratade om sin metod att spela in med hjälp av bara handkamera och om att inte låta sig hindras av den enorma ekonomiska uppförsbacke som en långfilm innebär.

Trottoarerna glimmade isigt i mörkret, Markus och Mattias fortsatte till en bar i närheten och ventilerade som så många gånger tidigare drömmen om att göra en film. Plötsligt dök Shane Meadows upp, han slog sig ner så nära att de kunde ha lagt en hand på hans axel.

– Det var en alldeles speciell stämning, Shane Meadows som satt med ryggen mot oss. Vi kände att, ja! Det är klart att det går, att vi kan skapa en film, säger Markus Marcetic.

Att göra en långfilm är ingen mänsklig rättighet, det är heller inget som per automatik bör finansieras av våra gemensamma skattepengar. Mattias J Skoglund och Markus Marcetic vill inte sura över att de ekonomiska bidragen varit små, utan är tacksamma över vad de faktiskt fått. Men nästa gång det är dags för långfilm kommer teamet att ha en helt annan utgångspunkt. Det är tomt i bufferten för obetalda arbetstimmar och familjernas tålamod har använts till sista droppen. Långvårdsmat i all ära, men det vore gott med åtminstone några extravaganta kryddor.

– Ett sådant här projekt gör man inte om en gång till, säger Markus Marcetic.

Rösten är lite trött. Mattias J Skoglund ser på honom utan att dra på munnen.

– Jag har ett nytt manus på gång, jag ska lura med dig.

Stockholms filmfestival pågår den 6–17 november, »Losers« visas den 9, 12, och 17 november. I januari går den upp på biograferna.

Stockholms filmfestival 6–17 november.
Fokus kulturredaktör Elsa Westerstad väljer 6 förhandsfavoriter ur programmet.

1. »12 Years A Slave«, ett drama baserat på den sanna historien om en fri svart man och familjefar som kidnappas från New York i mitten av 1800-talet för att bli slav i södern. I regi av Steve McQueen, efter Solomon Northups självbiografi. Är festivalens öppningsfilm. Visas 6/11, 16/11, 17/11.

2. »Blå är den varmaste färgen« skildrar kärlekshistorien mellan tonårsflickan Adèle och den punkiga Emma. Har väckt stor debatt för sina explicita sexscener, och vann Guldpalmen i Cannes. I regi av fransk-tunisiske Abdellatif Kechiche. Visas 10/11, 14/11, 17/11.

3. »Ilo Ilo« handlar om filippinskan Teresa som anlitas som hushållerska av en medelklassfamilj i Singapore och först får tampas med den bortskämde sonen, och sedan möts av än större utmaningar. I regi av Anthony Chen. Singapores bidrag till Oscarsgalan 2014. Visas 7/11, 9/11, 16/11.

4. »Tolv« en kortfilm om förpubertetsångest på ett äventyrsbad. I regi av Johanna Paulsdotter, som var fjolårets 1 km filmstipendiat. »Tolv« visas som förfilm till Sofia Norlins »Ömheten« den 11/11.

5. »Svinen«, en explosiv hämndhistoria som tar sin början när Marco återvänder till Paris för att hjälpa sin syster vars man begått självmord. I regi av den franska regissören som också tilldelas Lifetime Achievement Award för sin livsgärning. Exempel på andra Denis-filmer: »Chocolat« (1988), »Nénette and Boni« (1996), »Beau Travail« (1999), och »35 Shots of Rum« (2008). Claire Denis mottar priset på biograf Skandia den 7/11, i samband med en visning av »Svinen«. Filmen visas även 8/11, 10/11.

6. »Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare« skruvad filmklassiker från 1989 om en gourmetrestaurang som befolkas av allehanda märkligt folk. I regi av den brittiske regissören Peter Greenaway som också mottar Stockholm Visionary Award för att han »alltid har utmanat publiken som en sann visionär«. Exempel på andra Greenaway-filmer: »Tecknarens kontrakt« (1982), »Zoo, liv skönhet död« och »The Pillow Book« (1996).  Peter Greenaway mottar priset på biograf Skandia den 8/11, i samband med en visning av »Kocken…«.